Torsten Malm, barnhjärtkirurg och fram till 2019 sektionschef och medicinskt ansvarig på Vävnadsbanken i Lund, spejar entusiastiskt ut över den 90 kvadratmeter stora operationssalen för vävnadsdonation.
Den inglasade plattformen för tanken till en gammaldags anatomisk teater, men det vi ser framför oss är en högmodern, välutrustad donationsoperationssal som enligt Torsten Malm är den första i sitt slag i Skandinavien.
Som ordförande i styrgruppen har han tillsammans med vävnadskoordinator och enhetschef Mali Sjetne Rosdahl i flera år kämpat för att den nya donationsoperationssalen och kirurgiska utvecklingsenheten ska bli verklighet.
– Det här blir ett enormt lyft. Nu kommer vi att kunna tillvarata många fler vävnader från varje donator, säger Torsten Malm och fortsätter:
– Att vi kan göra det under mycket renare och sterilare förhållanden och tidigare efter dödstillfället innebär också att vi behöver kassera färre vävnader. Personalen kommer dessutom att få en mycket bättre arbetsmiljö.
I slutänden handlar det förstås om att hjälpa fler patienter. I dag är till exempel köerna till hornhinnetransplantation långa, eftersom operationskapaciteten är knapp och antalet hornhinnor begränsat.
– Med tillgång till bättre operationskapacitet och fler hornhinnor skulle patienterna inte behöva vänta så länge. När det gäller hjärtklaffar saknas det ibland vissa storlekar och då får man använda alternativ. Senor är Sverige långt ifrån självförsörjande på, och mer hud skulle behövas till brännskadade.
Den nya enheten invigs i samband med den donationsveckan senare i november. Men Torsten Malm och de sex vävnadskoordinatorerna visar redan nu runt i lokalerna i utkanten av sjukhusområdet.
I hjärtat av operationssalen står ett specialdesignat operationsbord som går att ställa in och rotera i olika vinklar så att den som jobbar där lättare ska komma åt. Här finns också en sterilbänk så att man kan preparera tillvaratagna vävnader på plats, i stället för i något av Vävnadsbankens tre renrum.
Utanför själva operationssalen finns en förberedelsesal med ett enklare obduktionsbord, där den döda kroppen kan kläs av, tvättas och förberedas för donationen.
En av vävnadskoordinatorerna drar ut en bårvagn ur ett kylfack som även går att öppna från bårhuset vägg i vägg. Här i kylfacken ska de avlidna personerna som samtyckt till att donera vävnad efter sin död placeras.
– Den direkta anslutningen till bårhuset skulle jag säga är väldigt unik. Att man kan ta ut donatorn direkt från kylfacket till förberedelsesalen – det har jag inte sett någon annanstans, säger Torsten Malm.
Även Mali Sjetne Rosdahl, vävnadskoordinator och enhetschef på Vävnadsbanken, ser den nya donationsoperationssalen som ett viktigt framsteg.
– Vi kommer att få bättre arbetsmiljö för personalen, och värdigheten för donatorerna ökar. Det här är precis som en operationssal. Enda skillnaden är att de inte lever, säger Mali Sjetne Rosdahl, som är operationssjuksköterska i botten.
Hon tillägger att de kommer att kunna göra många fler multivävnadsdonationer framöver.
– Vi skulle kunna ta fyra olika sorters vävnad på en donator. Det gör vi ganska ofta annars också, men här får vi ett helt annat flöde på det, säger Mali Sjetne Rosdahl.
Vävnadsbanken i Lund startade 1985 som ett samarbete mellan den toraxkirurgiska kliniken och rättsmedicinska avdelningen, eftersom det fanns behov av hjärtklaffar för barnhjärtkirurgi.
Sedan dess har verksamheten både vuxit och reglerats hårdare. I dag omfattas det som numera är Skandinaviens största vävnadsinrättning av ett strikt regelverk.
Nationellt har man under de senaste åren sett en sjunkande trend när det gäller antalet donerade vävnader. Förra året fick den sannolikt extra skjuts nedåt av pandemin, enligt Socialstyrelsen.
I Lund har antalet donatorer snarare ökat, om man bortser från pandemiåret 2020 då man såg en minskning även här. Under 2019 tog Vävnadsbanken i Lund till vara vävnader från ungefär 450 donatorer. Det handlar bland annat om hjärtklaffar, hornhinnor, senor, hörselben, benvävnad, blodkärl och hud.
Här tror Torsten Malm att det faktum att Vävnadsbanken numera ägnar sig åt uppsökande verksamhet spelar stor roll.
– Varenda dag screenar vi igenom alla avlidna i hela Skåne för att se om de kan bli donatorer. Det är väldigt viktigt för att öka donationsfrekvensen. När folk ska göra det ute på avdelningar och sedan ringa hit – det systemet hade vi tidigare – får man inte alls reda på lika många donatorer, säger han.
Vävnader förmedlas i första hand till kliniker inom Skånes universitetssjukhus, i andra hand till andra svenska sjukhus eller – när det gäller hjärtklaffar – till andra hjärtcentrum i Skandinavien. Vid ett eventuellt överskott förmedlas vävnader i första hand till andra EU-länder.
Torsten Malm räknar med att man nu bland annat ska kunna ta tillvara 50 fler kardiovaskulära vävnader och 100 fler hornhinnor per år, samt betydligt fler senor än i dag.
När det gäller senor – som landets ortopedkliniker har ett stort behov av för korsbandsplastiker – sker en stor import från USA. Men i och med donationsoperationssalen kan Sverige så småningom bli självförsörjande.
– Vi räknar med att successivt fördubbla, förmodligen tredubbla, tillvaratagandet. Det är klart att allt det här kommer att ha stor betydelse. Förhoppningsvis kommer Sverige inte att behöva importera senor från USA.
Torsten Malm konstaterar att det blir en stor kostnadsbesparing.
– Bara i Region Skåne sänker vi kostnaden med åtminstone en miljon om året. Det var kanske en av de viktigaste sakerna för att sjukhuset och regionen skulle satsa på det här, säger Torsten Malm.
Vävnadskoordinatorerna åker ofta ut till bårhusen i Skåne och hela södra regionen för att tillvarata vävnader från personer som gett samtycke till donation.
Som mest kan en vävnadsdonator hjälpa upp till 15 mottagare. Men ofta går det inte att ta till vara så många vävnadstyper som den som gett sitt samtycke till donation faktiskt skulle kunna donera.
Eftersom rummen på bårhusen är väldigt små och trånga och ventilation och belysning dålig går det bara att ta till vara hornhinnor – eventuellt även senor – i den miljön, enligt Torsten Malm.
– Det är väldigt komplicerat att ta ut ett hjärta på ett bårhus. Att tillvarata senor ifrån benet kan också vara rätt så knöligt och innebära väldigt besvärliga arbetsställningar, om man inte har tillgång till ett operationsbord som man kan ställa in så att man kan stå i en något så när acceptabel ställning för att fripreparera senorna.
Vävnader tillvaratas vanligen inom 48 timmar efter att döden inträffat, även om det är 72 timmar som gäller för hud och vissa andra vävnadstyper. Den avlidnes kropp måste dock komma i kylförvar inom sex timmar efter döden, och blodprov för smittscreening måste tas inom 24 timmar efter dödsfallet.
– Ibland har vi missat donatorer eftersom det inte funnits tillgång till obduktionssalen på patologavdelningen. De har haft så många obduktioner på patologen att man inte har kunnat hålla den 48-timmarsgräns som krävs, säger Torsten Malm.
När donationsoperationssalen inte används för vävnadsdonation är tanken att den ska kunna användas för kirurgiska utvecklingsprojekt med vävnad som donerats för andra medicinska ändamål, det vill säga forskning och utbildning.
– Innan vi började bygga det här hade jag kontakt med till exempel ortopeder, toraxkirurger och kärlkirurger för att höra om det fanns något intresse för en sådan här utvecklingsenhet. Alla var väldigt entusiastiska, säger Torsten Malm.
Kiet Tran, sektionschef vid den barnhjärtkirurgiska enheten i Lund, som numera tagit över som medicinskt ansvarig vid Vävnadsbanken, driver flera projekt med fokus på fin robotteknik.
Han och hans forskargrupp kommer nu att etablera ett litet labb i anslutning till donationsoperationssalen.
Forskningen är ännu i sin linda, men den långsiktiga visionen är att ha en robotassistent under operationer.
– Jag vill att den ska kunna hjälpa mig som kirurg – kunna utföra delar av de arbetsmoment jag har som kirurg, säger Kiet Tran och tillägger att han inte tror att han är oersättlig:
– Det finns delar av kirurgin som definitivt borde automatiseras. Repetitiva delar som kräver hög precision, där man kanske kan få upp lite högre hastighet än vad vi åstadkommer som människor.
Tanken är att roboten ska kunna lära sig att ta ställning till hur den till exempel ska sy ett operationssår, och sedan utföra arbetsuppgiften självständigt.
– Här får vi en unik möjlighet att testa och validera roboten på mänsklig vävnad innan vi tar den till klinisk prövning. Förhoppningsvis vågar man starta ett projekt när man ser att det finns en möjlighet som kan ta hela idén till verklig användning för patienterna, säger han.
Det inglasade kontrollrummet borgar för att få med ingenjörer i den här typen av projekt, påpekar han.
– Glasrutan skapar något slags fysisk och mental skyddsbarriär. Ingenjörer vill kanske inte vara med inne i operationssalen. Från den här plattformen kan de följa det som sker i operationssalen utan att själva vara där inne.
Torsten Malm inflikar att det fina är att Vävnadsbanken kan tillhandahålla olika vävnader, till exempel en bit av ett blodkärl, en hornhinna eller en bit hud som roboten kan träna sig på – vävnader som tillvaratas från donatorer som samtyckt till att donera till »annat medicinskt ändamål«.
Han tillägger att salen förstås även kan användas för andra typer av kirurgiska forsknings- och utvecklingsprojekt.
– Det kan till exempel handla om utveckling av nya titthålstekniker och liknande, säger Torsten Malm.
Tanken på en egen donationsoperationssal och utvecklingsenhet väcktes redan 2016 i samband med att Vävnadsbanken stod inför att flytta till större och betydligt luftigare lokaler.
Även om Vävnadsbanken numera är en multivävnadsbank så började det alltså med hjärtklaffar en gång i tiden.
Torsten Malm har sysslat med barnhjärtkirurgi i närmare 35 år. Parallellt med det har han jobbat med vävnadsdonation och med att bygga upp Vävnadsbanken i Lund.
Han uppskattar att han själv under sitt yrkesliv tillvaratagit hjärtklaffar för donation från minst hundra barn.
– När det gäller små barn under ett par år så är det alltid vi barnhjärtkirurger som tillvaratar hjärtat och preparerar hjärtklaffarna. Det dör så få barn, så får man samtycke från föräldrarna till donation av hjärtat så får ingenting gå fel. Klaffen som tillvaratas måste vara av bästa tänkbara kvalitet – för mottagarens skull.
En särskild svårighet när donatorn är ett litet barn är att allt är väldigt smått, enligt Torsten Malm. När han får frågan om det även är känslomässigt svårare fäster han blicken i fjärran och funderar en stund.
– När man är ung hjärtkirurg och börjar operera och sågar upp bröstbenet på mitten så känns det rätt obehagligt till att börja med. Men man vänjer sig snart och fokuserar på det som är viktigt, nämligen att göra en så bra operation som möjligt.
Han konstaterar att det tar tio år, kanske mer, att bli barnhjärtkirurg från det att man blivit specialist i toraxkirurgi.
– Allting kommer ju väldigt successivt. Men varje gång man ska operera ett barn, eller varje gång man exempelvis ska explantera ett hjärta från ett barn som har avlidit, så kräver det skärpt koncentration, att man gör sitt allra bästa med allvar och respekt.
Han tillägger:
– När det gäller en donator så handlar det om att verkligen respektera och tillvarata den gåvan som donatorn ger – och om att den gåvan ska komma till största nytta för mottagaren.
