Rapport: Patientlagen inte tillräcklig för att stärka patientens ställning

Patientlagen trädde i kraft 2015 i syfte att stärka och tydliggöra patienternas ställning.

Nu har Vård- och omsorgsanalys på uppdrag av regeringen undersökt hur patientlagens efterlevnad ser ut och hur den utvecklats över tid utifrån patienternas perspektiv.

En övergripande slutsats i rapporten, som fått titeln »En lag som kräver omtag«, är att dagens lagstiftning i sig inte är tillräcklig för att stärka patientens ställning.

Rapporten bygger till stor del på enkätundersökningar, bland annat en webbenkätundersökning som myndigheten genomförde 2020.

Enkäten besvarades av cirka 9 500 patienter och har stora likheter med tidigare enkätundersökningar kring patientlagen som genomfördes 2014 och 2016. På så vis är det möjligt att jämföra utvecklingen över tid. Men hittills har inte mycket hänt, enligt myndigheten.

– Vi ser flera brister i patientlagens efterlevnad och få tecken på förbättringar, bland annat när det gäller delaktighet eller att leva upp till den nationella vårdgarantin. Många saknar också en fast kontakt i vården, samtidigt som de med fast kontakt har bättre erfarenheter, även när det gäller andra skyldigheter som regleras i patientlagen, säger Ida Nyström, projektledare på Vård- och omsorgsanalys, i ett pressmeddelande.

Resultaten visar bland annat att måluppfyllelsen när det gäller vårdgarantin har försämrats. Allra sämst efterlevnad syns när det gäller frågan om att ha blivit erbjuden behandling, exempelvis operation, inom 90 dagar. Där svarar 63 procent av patienterna »ibland« eller »alltid«, medan 37 procent svarar »sällan« eller »aldrig«

Andelen som upplever att de har varit delaktiga i besluten om hur deras vård utformats har legat på ungefär samma nivå – 86 procent – under 2014, 2016 och 2020.

Däremot syns en försämring när det gäller patienternas erfarenhet av att deras delaktighet efterfrågas och välkomnas. Drygt häften instämmer i det påståendet, jämfört med över 60 procent 2014.

I enkätsvaren för 2020 uppger 39 procent att de har en fast läkarkontakt på sin vårdcentral, och 9 procent att de har en annan fast vårdkontakt där.

Det finns dock vissa ljuspunkter. 67 procent av dem som behövt insatser från både hälso- och sjukvård och socialtjänst har fått en individuell plan för att samordna insatser från vården. Det är en ökning med 30 procentenheter jämfört med tidigare år.

Andelen patienter som uppger att de känner till vilka skyldigheter vården har gentemot dem har också ökat jämfört med tidigare mätningar. 2020 svarade 59 procent att de mycket väl eller ganska väl känner till vårdens skyldigheter, jämfört med 44 procent 2016 och 45 procent 2014.

Vård- och omsorgsanalys ger en rad rekommendationer för att stärka patientens ställning och stödja patientlagens intentioner.

Bland annat bör regeringen förtydliga vem som bär ansvar för patientlagens efterlevnad och innehåll.

En annan rekommendation är att regeringen och Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) bör stärka tillsynen och ansvarsutkrävandet av patientlagens efterlevnad.

Tillsyn har enligt myndigheten en särskild stor betydelse eftersom det i patientlagen saknas möjligheter för patienter att vända sig till domstol om skyldigheterna inte uppfylls.

Dessutom bör huvudmän ställa tydliga krav och skapa incitament för vårdgivare att uppfylla skyldigheterna i patientlagen.

Det kan handla om att regionerna ställer krav på att vårdgivare organiserar och bemannar sin verksamhet så att fler patienter erbjuds en fast läkarkontakt.

Vård- och omsorgsanalys har också tittat på vad patienters möjligheter att välja vårdgivare inneburit för sjukvården och hur patienterna ser på den möjligheten.

Här konstateras att patienter generellt sett är positiva till att kunna välja vårdgivare, och att valfrihet kan ha positiva effekter på exempelvis tillgänglighet.

Samtidigt ser myndigheten risker för målkonflikter mellan ökad valfrihet och tillgänglighet i relation till principerna om en vård på lika villkor och efter behov. Man pekar på att valfriheten riskerar att leda till mer ojämlik vård eftersom den ökade tillgängligheten främst tycks gynna socioekonomiskt starka grupper med relativt lättare hälsobesvär.

En slutsats är att valfrihet i sig är en viktig komponent för att stärka patientens inflytande, men det finns samtidigt ett behov av att hantera målkonflikter och risken för en mer ojämlik vård.

Mot den här bakgrunden rekommenderar Vård- och omsorgsanalys tre principer för styrningen av valfrihet.

Det handlar om att regionerna bör utveckla vägledning och stöd för att patienter ska kunna välja vårdgivare och nyttja sin valfrihet. Regeringen och regionerna bör också stärka uppföljningen om valfrihetssystemens konsekvenser.

Dessutom bör regionerna beakta risken för de målkonflikter som kan uppstå vid valfrihet när de organiserar och styr vården. Vård- och omsorgsanalys menar att vårdens kompensatoriska roll kan behöva stärkas. Det kan till exempel handla om att balansera etableringsfrihet med mer riktad etablering.

Vid alltför stor utbudskoncentration, exempelvis i de större städerna, bör regionerna använda möjligheterna att styra utbudet mot ökad geografisk jämlikhet.