Coronapandemins framfart har satt hård press på hälso- och sjukvården. Både svagheter och styrkor har blottats, utveckling har snabbats på och det har skapats nya arbetssätt. Den stora arbetsbördan har till exempel pressat fram en mer effektiv administration, digitala arbetssätt och ett ökat nationellt samarbete. Det blev även tydligt att kompetensförsörjningen haltar rejält.
Nationella vårdkompetensrådets ordförande Ann-Marie Wennberg Larkö, som även är professor och sjukhusdirektör på Sahlgrenska universitetssjukhuset, beskriver pandemin som en »game changer«.
– Pandemin har ritat om samhällskartan. Och det är sannolikt bara början på förändringarna som är att vänta i sjukvården, säger hon.
Samtidigt är hon orolig för att de framsteg som gjorts ska glömmas bort.
– Just nu har vi fullt upp med den fjärde vågen. Men mellan vågorna har jag sett en tendens att det fjädrar tillbaka. Det är lätt att gå in i gamla vanor. Det bekymrar mig. Pandemin skyndade på vissa förbättringar och det är angeläget att hålla fast vid dem.
Kompetensrådets uppdrag är att bidra till kompetensförsörjningen i vården nu och framåt. Samtidigt har regeringen bett om rådets synpunkter för hur hälso- och sjukvården kan bli så effektiv som möjligt.
Efter den första vågen, våren 2020, kom rådet med en analys med lärdomar från pandemin. Inom kort kommer regeringen att få rekommendationer, som innehåller konkreta åtgärder för sjukvården och ansvarsuppdelning.
– Vi är överens om problemen och lösningarna. Nu tar vi det ett steg längre och knyter varje förslag till ett tydligt ansvar för genomförandet, säger Ann-Marie Wennberg Larkö.
Att gå från ord till handling är inte Sveriges starka sida, enligt henne.
– Vi är så bra på att utreda och ta fram underlag i Sverige. Vi putsar och putsar på båten. Nu måste vi hjälpas till för att sätta den i sjön också. Alla aktörer – inklusive fackliga organisationer – måste sätta skuldrorna till om vi ska klara kompetensförsörjningen.
Sjukhusdirektören efterlyser också en ökad samordning av sjukvården, gärna med Socialstyrelsen vid rodret. Hon är skeptisk till dagens sjukvårdssystem med 21 regioner.
– Det ingår inte i vårt uppdrag i rådet att titta på det. Men vi ska däremot verka för en mer jämlik, säker och hållbar sjukvård. Med många huvudmän riskerar vården att bli ojämlik, och vi har redan exempel på det. Så det här är kanske en diskussion som man behöver ta igen. 21 regioner känns som många.
En frustration skiner igenom hos rådets ordförande. Det är dags att beslutfattarna agerar, säger hon.
– Sjukvården behöver en nationell överblick. Vi behöver samordna oss. Det får inte vara för mycket fritt valt arbete bland alla aktörer, utan måste finnas krav. Regeringen behöver peka ut vägen.
Hur stort mandat har rådet att förändra?
– Jag ser att det finns en stor vilja hos regeringen att lyssna in oss och att man vill att det ska bli bra. Därför är det bra att vi nu tydligt visar vem vi tycker ska ansvara för genomförandet av vart och ett av våra förslag.
En slutsats från rådet är att Iva-platserna måste byggas ut i Sverige. På Sahlgrenska universitetssjukhuset pågår just nu ett arbete med att göra det.
– Pandemin har visat på behovet av en robust sjukhusvård. Vårdplatser behövs och sjukhusvården kan inte monteras ner, säger Ann-Marie Wennberg Larkö.
Hon anser däremot inte att det är en generell vårdplatsbrist, och beskriver frågan som komplex. Inom vissa områden har minskningen varit för kraftig, enligt henne. Inom andra fullt rimlig.
En annan viktig punkt framöver är att fortsätta lyssna på sjukvårdens professioner, och ge dem ansvar och handlingsutrymme. Pandemin har inneburit ett erkännande för sjukvårdens medarbetare, enligt Ann-Marie Wennberg Larkö.
– Vi i sjukhus- och regionledningarna får inte vara för klåfingriga. Mycket av lösningarna på vårdens problem finns faktiskt hos dem som möter patienterna. Det gäller att fortsätta lyssna in dem.
Ytterligare punkter på rådets åtgärdslista är att använda sig mer av digitala möten, minska den administrativa bördan, arbeta i team och stärka samverkan mellan sjukhus, primärvård och kommun. Klinisk forskning och fortbildning ligger också högt upp på listan.
– Vi ser ett stort behov av kliniska lärare som minst har docentkompetens. Det är de som sedan ska utbilda alla vårdens professioner. De är nyckelpersoner för kompetensförsörjningen.
Att säkra bemanningen i sjukvården tar tid. Men Ann-Marie Wennberg Larkö ser också många quick fix-lösningar som kan mildra vårdens problem. Till exempel att tillfälligt gå upp i vårdplatser under vintersäsong, jobba mer med mobila team för hemsjukvård och låta studenterna göra sin verksamhetsförlagda utbildning (VFU) på andra tider än dagtid på vardagar.
– VFU är en flaskhals. Det är viktigt att använda alla dygnets timmar. Sjukvården är faktisk en 24/7-verksamhet.
Du har arbetat länge i sjukvården, både som kliniskt verksam läkare, forskare och chef på olika nivåer. Har uppdraget i vårdkompetensrådet gett dig några nya insikter?
– Ja, att det finns en stor kraft och kompetens inom svensk sjukvård och att alla aktörer bidrar med stort kunnande och energi. Det finns även en stor samsyn i många frågor. Utmaningen är att få symfonin att bli samspelt.
NATIONELLA VÅRDKOMPETENSRÅDET
Regeringen beslutade i september 2019 att starta det Nationella vårdkompetensrådet för att samordna, kartlägga och stärka kompetensutvecklingen inom hälso- och sjukvården. Målet är att skapa en mer effektiv kompetensförsörjning inom hälso- och sjukvården.
Bakgrunden till rådet är en utredning om den framtida kompetensförsörjningen från Socialstyrelsen och Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Beslutet är en del av januariavtalet, en sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.
Rådet består av 14 ledamöter som representerar lärosäten, regioner, kommuner, Socialstyrelsen, UKÄ och den sjukvårdsregionala nivån. Regeringen har avsatt pengar till och med 2022. Då ska rådets arbete utvärderas.
