I förra veckan meddelade socialminister Lena Hallengren (S) att regeringen skjuter till 375 miljoner kronor för att skapa fler AT-platser i år. Tanken är att miljonerna ska räcka till ungefär 200 tjänster.

– I dag är det många som väntar ett år eller längre för att få påbörja sin AT. Vi vill att de ska få läkarlegitimation snabbare och kunna gå vidare till specialiseringstjänstgöring, sa Lena Hallengren i ett pressmeddelande.

Beskedet har mottagits med glädje av Läkarförbundet och Sveriges yngre läkares förening (Sylf). Sylfs ordförande Madeleine Liljegren har dock betonat att det saknas hundratals platser årligen och att mer krävs för att täppa igen alla de hål som finns. Föreningen har bedömt att det kommer behövas cirka 2 050 AT-platser i Sverige år 2027, jämfört med dagens 1 523. Samtidigt har Sveriges Kommuner och regioner, SKR, gjort bedömningen att underskottet på AT-tjänster de närmaste åren kommer att öka.

Bland de som väntat länge på en AT-plats har jublet över satsningen uteblivit.

– Tvåhundra tjänster är inte så mycket om man ser till hela landet, även om det är bättre än ingenting. Men jag vet inte om jag ska våga hoppas, säger Natalia som är utlandsutbildad och har väntat i tre och ett halvt år på en AT-tjänst.

Hon, liksom de andra läkarna före AT som Läkartidningen pratat med, vill inte gå ut med sitt riktiga namn, av rädsla för att deras uttalanden ska försvåra vägen till en AT-plats ytterligare.

Natalia har fem års erfarenhet som specialistläkare i sitt hemland och efter att ha kompletterat sin utbildning på universitet i Sverige kunde hon börja jobba som underläkare i väntan på AT. Men där tog det stopp.

Väntetiderna till AT-platser har fortsatt att öka de senaste åren och enligt Sylfs AT-rapport från förra året låg snittiden på drygt 11 månader. Men för utlandsutbildade och personer över 30 är väntan ännu längre.

– Jag söker brett och är beredd att flytta vart som helst i landet. Men de som rekryterar tittar bara på min ålder och att jag har barn. Under de här åren har jag varit på två jobbintervjuer men båda gångerna har jag fått nej efter att de har gått in väldigt djupt på mitt privatliv. Nu känner jag att jag var dum som svarade så ärligt om min familjesituation, säger Natalia.

Vid det här laget är hon både ledsen och sliten.

– Vi är som slavar. Jag tar alla jourer och kommer hem helt slut efter jobbet, säger hon.

Hon skulle önska att regeringens satsning innehöll särskilda mål för hur många AT-platser som ska gå till utlandsutbildade.

– Det vore bra med en särskild kvot för oss, så att vi någon gång skulle kunna ha en chans. Annars prioriteras alltid de som utbildats i Sverige först.

Hampus har också väntat i tre och ett halvt år på en AT-plats. Han säger att han inte orkat söka jobb på vartenda sjukhus i landet vid varje ansökningstillfälle, men att han åtminstone sökt till ett tjugotal sjukhus i höstas och ett fyrtiotal förra våren utan någon framgång.

– Det är självklart positivt att man satsar och ser oss, om pengarna nu kommer dit de ska. Men jag tycker ofta att man skjuter till med stora engångsbelopp till vården, och sedan rinner pengarna mest iväg, säger han.

Medan han väntar jobbar han som underläkare och försöker kraftsamla inför en ny ansökningsomgång i mars. Hela livet är satt på paus, familjebildningen får vänta eftersom han inte vet var han kommer jobba eller bo framöver. Hampus upplever hela situationen som väldigt demoraliserande, samtidigt som få vågar protestera.

– Du äter kanske inte lunch, går inte hem när du slutar. Ändå vill du inte påtala det för dina chefer för att de inte ska tycka att du klagar eller är långsam. Folk är väldigt måna om att få bra referenser.

Periodvis har jobbet slitit så hårt på Hampus att han blivit deprimerad. Tid för att ta hand om sig själv faller bort, menar han.

– Jag hann inte hem i tid för att gå till psykologen och fick till sist avsluta kontakten, och man drar sig för att ens söka hjälp när man mår dåligt. Det ser inte bra ut på cv:t om du skulle bli sjukskriven, säger han.

Andra har ledsnat på utbildningssystemet redan under studietiden. Jonas tog examen i januari men ser ingen framtid i läkaryrket. Nu har han startat eget inom media i stället. Han har visserligen sökt några AT-tjänster, men vägrar arbeta som underläkare efter att ha blivit avskräckt av sitt sommarjobb.

– Rent principiellt tycker jag inte att det ska se ut på det här sättet. Man ska inte behöva armbåga sig fram för att få en utbildningstjänst. Sedan tänker jag inte jobba för 30 000 kronor i månaden med i praktiken 50-timmars arbetsveckor.

Jonas är måttligt imponerad av regeringens satsning på fler AT-platser. Han tycker inte att det är tillräckligt att de regioner som presterar bäst får de största beloppen.

– Pengarna innebär en morot för regionerna, men så länge det inte finns några krav på att få fram fler platser kommer ingenting hända i praktiken, säger han.

Jenny Nilsson, AT-läkare i Linköping. Foto: Privat.

Alla läkare som Läkartidningen pratat med vittnar om hur vägen mot en AT-plats tär och knäcker självförtroendet. Jenny Nilsson fick till slut en AT-tjänst i Linköping efter tre och ett halvt år, men besvikelsen över att så många gånger ha fått nobben har satt spår.

– Fastän jag har fått min AT nu kan jag ändå känna tvivel inför framtiden. Det gick så lång tid och för varje gång jag nekades plats spädde det på en känsla av att inte duga, och att läkaryrket kanske inte är för mig. Den känslan dröjer sig tyvärr kvar.

Hon och hennes AT-kollegor upplever också att de förväntas vara tacksamma för att de har fått sina tjänster. Vad gäller miljontillskottet för fler AT-platser är hon i grunden positiv.

– Jag tycker att det är bra att pengarna skjuts till men vågar inte tro på en förändring ännu. Som AT-läkare känner jag också en oro över att ett för stort fokus på antalet platser ska ske på bekostnad av tjänstens kvalitet. När det är stressigt och tidsbrist är det få som prioriterar att undervisa. Det ansträngda läget i vården upplever jag påverkar min utbildning mycket redan nu.

Läs också: Statlig satsning ska ge fler AT-platser i regionerna