Var fjärde förening vill se obligatorisk ST-examen

Pardörrarna till den pampiga salen i Gamla Biskopshuset i Lund slås upp på vid gavel. Efter totalt nästan åtta timmars muntligt och skriftligt prov uppdelat på två dagar är det med något skakiga ben som Moa Nordström och Yutong Guo kliver ut ur examenssalen. Moa Nordström fick sitt specialistbevis inom oftalmologi bara tre veckor tidigare. Trots att hon redan kan titulera sig specialist valde hon att genomgå ögonläkarexamen, eftersom hon såg det som en bra avslutning på specialisttjänstgöringen. 

– För mig har det nog mest handlat om min egen självkänsla. En examen påverkar inte Socialstyrelsens bedömning, men man lär sig mycket genom att göra provet och man får svart på vitt att man har den rätta kunskapen, säger hon. 

Yutong Guo å sin sida tycker att en examen ger den nödvändiga spark i baken som krävs för att läsa på brett och inte bara fokusera på områden som man själv är intresserad av. Han är inne på sitt tredje ST-år och ville passa på att testa sina kunskaper redan nu, när pandemin ändå försvårade resor och andra nöjen.  

– En specialisttenta är något som man behöver uppleva någon gång under sin ST. Jag tänkte att jag lika gärna kunde göra den nu, så att jag kan slappna av lite mer nästa år och planera in någon längre resa då i stället. 

För att få specialistläkarbevis utfärdat av Socialstyrelsen krävs i dag inget stort slutprov. Genomgången ST-utbildning och en blankett signerad av handledare och verksamhetschef räcker. »Bra«, tycker många specialitetsföreningar – »otillräckligt«, menar andra, som ser en avklarad examen som ett kvitto på att läkaren har rätt kompetens. 

För Sveriges ögonläkarförenings del skulle det vara positivt med en obligatorisk examen, menar ordförande Eva Olofsson. Sedan 1989 har föreningen arrangerat en egen examen, men man rekommenderar också den europeiska ögonläkartentamen. Ungefär hälften av ögonläkarna väljer att genomgå någon av dem. Enligt Eva Olofsson skulle en obligatorisk examen innebära en kvalitetssäkring av specialistutbildningen, samtidigt som den skulle garantera likvärdig utbildning oavsett ort och klinik. 

Hon är inte ensam om dessa tankegångar. Enligt en enkät som Läkartidningen skickat ut till alla specialitetsföreningar kopplade till de 44 basspecialiteterna vill 12 av 44 föreningar att examen ska bli obligatorisk. Läkartidningen har också varit i kontakt med föreningarna för alla tio tilläggsspecialiteter. Endast en av dessa, Svensk förening för äldrepsykiatri, har dock tagit tydlig ställning för ett obligatorium.

De vanligaste argumenten som framförs för en obligatorisk examen är just den kvalitetssäkring och likriktning som Eva Olofsson nämner. Men många föreningar framhåller även att ett slutprov stimulerar till studier, att ST-läkaren ges viktig studietid inför provet, att det leder till ett nätverk inom specialiteten samt att resultaten utgör ett stöd för handledare och verksamhetschefer inför beslutet om huruvida en läkare bör få sitt specialistläkarbevis eller inte. 

Frågan om en nationell specialistexamen har blivit allt viktigare i takt med att fler och fler föreningar valt att införa egen examen. 17 av de 44 basspecialitetsföreningarna anordnar numera en examen i egen regi, medan 12 rekommenderar en europeisk examen. 15 av föreningarna har av olika skäl inget prov alls.

Mycket skiljer sig åt bland de föreningar som arrangerar egna examenstillfällen, bland annat hur stor andel av de blivande eller nyblivna specialisterna som väljer att skriva och hur många gånger man får göra om provet ifall man misslyckas. Vissa har bara teoretiska prov, medan andra även har muntliga och praktiska delar. Vissa prov är gratis att skriva, medan andra kostar många tusenlappar. Dyrast är allmänläkarnas examensprov, som kostar 15 500 kronor.

– Det är inte gratis att skicka examinatorer runt om i landet, och det är ganska mycket för- och efterarbete. Vår examen går runt, men inte mycket mer än så. Vi får inget överskott, säger Karin Lindhagen, som sitter i Sfams (Svensk förening för allmänmedicin) kompetensvärderingsråd.

Provet i allmänmedicin utgörs av fyra moment: en portfölj där läkaren berättar om sig själv och om sin ST-tjänstgöring, ett skriftligt prov, en uppsats och själva kärnan i examen som är en praktikdag. Då avsätter en personlig examinator en arbetsdag åt att besöka läkaren på en vårdcentral och bland annat sitta med vid patientbesök. 

Det är dock bara mellan 5 och 10 procent av ST-läkarna som genomgår föreningens examen, en siffra Karin Lindhagen önskar vore högre. Men med det examensupplägg som man har valt är en obligatorisk examen omöjlig, säger hon. 

– Det är ett rent resursproblem, vi har inte tillräckligt med examinatorer för att kunna examinera alla. Skulle det bli obligatoriskt får vi göra om vår modell, säger hon. 

Andra föreningar brinner för ett obligatorium. Emma Svensdotter, ordförande för Svensk neurokirurgisk förening, skriver i enkäten att det är föreningens starka önskemål att klinikchefer runt om i landet inte ska signera ansökan om specialistexamen till Socialstyrelsen förrän ST-läkaren ifråga klarat föreningens examen. De senaste åren är det bara enstaka ST-läkare som inte genomgått föreningens examen. 

Svenska kardiologföreningen arrangerar också en egen examen. Provet består av två delar: en europeisk teoretisk examen plus ett svenskt praktiskt prov. En del blivande kardiologer nöjer sig med att få det europeiska diplomet, men ungefär hälften väljer att gå vidare och även göra den svenska examen. Den praktiska delen brukar bestå av åtta eller nio stationer, där ST-läkaren exempelvis får undersöka en pacemakerpatient eller tolka ultraljudsbilder och kranskärlsröntgenbilder.

– När den europeiska examen kom för några år sedan pratade vi om ifall det skulle räcka med den och om vi skulle slopa den svenska. Men vår specialitet har så många praktiska moment att det kändes relevant att behålla den delen, säger Annica Ravn-Fischer, ordförande i föreningens utbildningsutskott.  

Kardiologföreningen tycker att för få läkare genomgår examen och skulle gärna se att den vore obligatorisk. Annica Ravn-Fischer tror att det skulle förenkla mycket för alla parter.

– Socialstyrelsen vräker ut målbeskrivningar som gör att ST-läkarna lägger mycket tid på att springa runt på olika kurser och få underskrifter från handledare på olika placeringar, men ingenstans sker någon form av kunskapskontroll. Det är ju inte hur många kurser du har gått som är det viktiga, utan vad du har tagit med dig. Många av de här intygen skulle kunna ersättas med ett kryss i en ruta för avklarad examen. Det skulle minska den administrativa bördan och bli en kvalitetskontroll.

Svensk kirurgisk förening hade tidigare en examen som lades ner på grund av bristande intresse. Men nu har man plockat upp tråden igen och inför ett teoretiskt prov till våren.

– Det är ST-läkarna själva som begärt att få tillbaka examinationen, till stor del utifrån diskussioner om att vi ska ha en jämlik utbildning med samma krav överallt. Och verksamhetscheferna tycker också att det är bra med en examen som stöd inför att de ska godkänna en specialist, säger utbildningssekreterare Gabriella Palmer. 

En stor del av specialitetsföreningarna har dock fortfarande ingen examen. 11 föreningar vill inte att specialistexamen ska bli obligatoriskt, och 21 föreningar har inte tagit ställning i frågan. Det överlägset vanligaste argumentet mot en specialistexamen är att det är för resurskrävande, särskilt för de många mindre specialiteterna. Nära hälften av de svarande i Läkartidningens enkät betonar att en examen helt enkelt kräver tid och pengar som inte alla föreningar kan skrapa ihop. 

Flera föreningar tar också upp frågan hur man ska hantera läkare som inte klarar examen ifall en sådan skulle bli obligatorisk. Maja Ewert, ordförande för Svensk förening för anestesi och intensivvård, tycker att det skulle behövas en strategi för att hantera personer som upprepade gånger misslyckas: »Är vi beredda att låta dem fortsätta som ST-läkare för evigt? I Storbritannien har det utvecklats två grupper av anestesiologer – de som klarat examina och går vidare i karriären och de som fallerat och stannar kvar på en basal nivå.«

Tillbaka till Lund, där ögonläkarnas examinatorer just har haft överläggningar kring provresultaten. Kristina Tornqvist, som sitter i examinationskommittén, har utlovat snabba besked och meddelar Moa Nordström och Yutong Guo per sms att de blivit godkända på provet. Med mobiltelefonen i handen väntar hon ivrigt på ett »svarspling«.

– Det är väldigt trevligt att kunna ge ett glädjebesked. De gånger när alla klarar sig, då känner vi »Yes!« Det bådar gott för framtiden, säger hon.

Läs mer: »Ett stort slutprov är en tillbakagång«