När nyheten om att Ryssland invaderat Ukraina spreds över världen i slutet av februari började Jonas Zimmerman, läkare och doktorand vid Göteborgs universitet, fundera på hur han skulle kunna hjälpa till. Han tog kontakt med flera olika organisationer och erbjöd sin hjälp. En av dem var tyska MVI, Medical Volunteers International. Häromveckan ringde plötsligt en representant för MVI upp och frågade om han kunde tänka sig att åka ner med kort varsel för att sätta upp sjukvårdstält, så kallade »medical points«, vid gränsen. Det var dock inte utan tvekan som Jonas Zimmerman packade väskan.
– Jag har försökt läsa på och göra all research jag har kunnat. Men det är ju krig och det innebär givetvis en risk. Jag skulle inte åka vart som helst i Ukraina, säger han.
Sedan snart två veckor tillbaka arbetar han tolvtimmarsskift på MVI:s mottagningar vid två olika övergångar på gränsen mellan Polen och Ukraina. Mottagningarna liknar fältsjukhus men är mindre välutrustade än en bra vårdcentral, menar Jonas Zimmerman.
– Vi har möjlighet att sätta nålar, göra mindre kirurgiska ingrepp och viss diagnostik, men vi har till exempel fortfarande ingen EKG-apparat och ingen syrgas.
Patienterna har ofta rest långt och är trötta när de kommer till gränsen.
– Det är folk som kommer utan sina mediciner, personer som suttit instängda i källare och andats in rök i flera dagar, personer med diabetes, sår eller uttorkning. Och så kommer det många barn som mår väldigt psykiskt dåligt.
Än så länge har Jonas Zimmerman inte stött på svårt skadade i någon större omfattning.
– Vi har haft några enstaka splitterskador. Stora krigsskador kan vi inte hantera och sådana patienter kommer inte heller till oss. Till oss kommer mestadels personer på flykt som inte är så dåliga att de behöver åka ambulans, även om det har hänt att vi sprungit över gränsen med en patient i rullstol till väntande ambulans.
Svårast att hantera är inte flyktingarnas medicinska behov, menar Jonas Zimmerman.
– De medicinska problem som vi hanterar är förhållandevis enkla. Det är det humanitära som fastnar hos en.
Han berättar om en romsk flicka i tvåårsåldern som inte släpptes in i Polen utan tvingades återvända till Ukraina. Hennes dubbla utsatthet som både rom och krigsflykting berörde Jonas Zimmerman särskilt. Flickan stannade kvar i tanken även efter avslutat arbetspass.
– Det var en så smutsig liten tjej. Hemma hade man gjort en orosanmälan för länge sedan om man sett något liknande. Jag kände en sådan maktlöshet över att inte kunna göra mer än att skoja lite med henne och se till att hon får i sig mat och vatten och håller sig varm.
Parallellt med jobbet på mottagningarna samlar Jonas Zimmerman in donationer av medicinsk utrustning till sjukhus. Han och MVI samarbetar med flera organisationer på plats och skickar bara material till insatser och sjukhus som de har direktkontakt med och utifrån deras önskemål och behov.
Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin och en av grundarna av svenska Läkare utan gränser, varnade nyligen för enskilda läkarinitiativ. Utan rätt kontakter och kunskaper riskerar den tänkta hjälpen att snarare bli en börda, menade han. Det är en uppfattning som Jonas Zimmerman delar.
– Jag lät bli att åka ner på vinst och förlust som enskild individ och väntade tills jag fick ett tydligt avgränsat uppdrag för en organisation med upparbetade rutiner, så att jag inte blir en belastning.
Nu oroar han sig dock över den ökande smittspridningen av covid-19. Ukraina har en låg andel vaccinerade och Jonas Zimmerman känner sig obehaglig till mods av tanken på att han kan råka smitta en ovaccinerad patient.
– Jag gör allt vad jag kan för att hjälpa, men om jag smittar någon skulle det kunna försätta de redan utsatta i en ännu värre situation.
Hur länge han blir kvar är än så länge oklart.
– Det beror på när vi får hit nya volontärer och hur det går med donationerna av materiel. Jag kan inte säga om det handlar om dagar, veckor eller ännu längre.
