I dag finns tre behandlingsalternativ vid obesitas, det vill säga ett BMI över 30; rådgivning om levnadsvanor, läkemedel eller operation, där operation är den mest effektiva metoden.

Nu har Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin (CES) haft i uppdrag av hälso- och sjukvårdsförvaltningen att titta närmare på om obesitasbehandling sker på lika villkor i Region Stockholm.

Och slutsatsen är att vården är ojämlik i en rad avseenden – främst när det gäller kön, ålder, födelseland och inkomst.

Enligt rapporten sker en kraftig underdiagnostisering av obesitas – uppskattningsvis får max 40 procent av de som har obesitas en diagnos. Och av dem som får en diagnos får bara 64 procent någon typ av behandling i den offentliga vården. Enbart rådgivning ges till 53 procent medan 7 procent också får läkemedel och 4 procent får en obesitasoperation.

Resultaten visar bland annat att medelinkomsttagare med obesitas har större chans att få en operation än låginkomsttagare med obesitas.

En tydlig skillnad ses också i förskrivningen av läkemedel mot obesitas. Det är betydligt vanligare att höginkomsttagare behandlas med dyra, ickesubventionerade läkemedel, jämfört med låginkomsttagare. En annan tydlig skillnad är att det tar tio till elva månader längre tid från diagnos till operation för dem med låg inkomst än vad det gör för dem med hög inkomst.

Vad som ligger bakom skillnaderna går inte att säga utifrån den här rapporten, påpekar Liselotte Schäfer Elinder, adjungerad professor vid folkhälsovetenskap och expert vid CES, som skrivit rapporten.

– Vi ser en ojämlikhet i obesitasvården, men exakt vad som ligger bakom kan vi bara spekulera i, säger hon och fortsätter:

– För att kunna dra säkra slutsatser om orsakerna skulle vi behöva ha uppgifter om BMI. Vi skulle också behöva ha uppgifter om den stora andelen patienter som betalar själva för behandling. Under 2019 betalades 37 procent av alla obesitasoperationer i Stockholm ur egen ficka.

Oavsett orsaker finns det insatser som skulle kunna leda till mer jämlik diagnostik och behandling, enligt Liselotte Schäfer Elinder.

– Fler obesitasdiagnoser behöver ställas när patienten besöker vården av andra skäl. Har man anledning att tro att en patient har obesitas så måste man ställa diagnos. Och har patienter en obesitasdiagnos ska de också erbjudas behandling.

Effektiva läkemedel måste subventioneras, anser hon.

– I dag är de mer populära läkemedel som inte subventioneras mycket mer tillgängliga för människor som kan betala för dem. Det är ganska dyra behandlingar: uppemot 2 500 kronor i månaden.

 Vården och samhället måste också bli bättre på att förebygga obesitas från tidig ålder, enligt Liselotte Schäfer Elinder.

– När folk väl har utvecklat sjukdomen är det svårt att göra någonting åt. Men har de väl hamnat där måste de få en jämlik behandling, säger hon.

Till grund för rapporten ligger data för alla i åldrarna 18-79 år som var bosatta i Stockholms län i januari 2018. Sjukvårdsdata har hämtats från VAL-databaserna, där man kan följa en individs alla vårdhändelser i den offentliga vården. Sociodemografiska data är hämtade från Statistiska centralbyrån och förekomsten av obesitas är självrapporterad från Region Stockholms folkhälsoenkät.