Uppdraget för Läkare utan gränser är avslutat för Gustaf Walthers del för den här gången. När Läkartidningen når honom återstår bara en bussresa de tjugo milen från Umeå innan han är tillbaka i hemstaden Piteå igen. Där är han till vardags ST-läkare i internmedicin.
Den senaste månaden har han dock varit tjänstledig för att arbeta på den lilla orten Otaci i norra Moldavien, precis vid gränsen till Ukraina. Som medicinskt ansvarig har han varit med om att sätta upp en provisorisk hälsomottagning, dit ukrainska flyktingar kan vända sig för att få information om tillgänglig service i Moldavien, eller för att få psykologisk eller medicinsk första hjälpen. Själv har han dock inte vårdat patienter utan lagt mycket tid på att kartlägga hur behoven ser ut.
– Mycket har handlat om att bygga upp ett kontaktnät, att skapa förutsättningar för Läkare utan gränser att finnas på plats i Moldavien och hjälpa flyktingar att hitta rätt i det moldaviska systemet, säger han.
Organisationens fokus har legat på att tillhandahålla basal vård för människor på flykt, och att kroniskt sjuka ska kunna få en jämn tillgång till vård.
– Man ska inte behöva oroa sig för att plötsligt stå utan behandling ovanpå allt annat. Vi jobbade för att det skulle bli ett bekymmer mindre för flyktingarna.
Trycket på mottagningen var inte särskilt högt, enligt Gustaf Walther, från en handfull till ett tjugotal patienter om dagen. Det viktigaste var inte heller att bistå med vård, menar han.
– De flesta behövde inte sjukvård utan kanske hjälp med vidaretransport eller bara en säker plats att bo på över natten. Då hjälpte vi till att länka folk till rätt service.
Tidigare har Gustaf Walther arbetat för Läkare utan gränser i såväl Irak och Sudan, men det här uppdraget skilde sig på många sätt från de tidigare.
– Vi har tidigare inte arbetat så mycket med att stötta relativt fungerande hälsosystem. Här har vi försökt lyssna och diskutera med lokala myndigheter på båda sidor gränsen för att se var vi kan göra mest nytta. I vanliga fall bedriver vi kanske direkt vård i första linjen – nu har vi mer stöttat med utbildning eller materiella resurser. På ett sätt är det mindre komplicerat att jobba i konflikter i fattigare länder, med uppenbara medicinska behov. Då är det bara att slå upp ett tält och börja ta hand om patienter. Här har vi fått tänka om.
Nu väntar en veckas påskledigt innan Gustaf Walther drar på sig läkarrocken på sjukhuset i Piteå igen. Det starkaste minnet han bär med sig från Moldavien är den stora solidariteten han mött.
– Det har varit ett otroligt gensvar, både inifrån Ukraina och från alla grannländerna, säger han.
Runt 400 000 ukrainska flyktingar har hittills tagit sig över gränsen till Moldavien, varav ungefär en fjärdedel är kvar i landet.
– Moldavien har ju ställt upp väldigt starkt. De har fått väldigt många flyktingar i förhållande till sin storlek, samtidigt som det är ett av Europas fattigaste länder. Många har ställt upp på ett väldigt imponerande sätt, säger han.
Läs också:
»De medicinska problemen är enkla – det är det humanitära som fastnar«
Etikprofessor: »Svenska patienter kan få stå tillbaka för ukrainska«
