Premiär för kurs i organdonation för ST-läkare

Den nya fyra dagar långa SK-kursen startar på initiativ av Socialstyrelsen. Första kurstillfället är i oktober och kursen arrangeras av Regionalt donationscentrum i Stockholm Gotland och Karolinska institutet (KI).

Målgruppen är ST-läkare i anestesi och intensivvård, neurokirurgi och neurologi.

Linda Gyllström Krekula, som är verksamhetschef vid Regionalt Donationscentrum, är glad över att Socialstyrelsen har valt att prioritera området.

– Organdonation är en sällanhändelse så kunskapen behöver spridas på alla tänkbara sätt, för att den personal som blir involverad ska vara så väl rustad som möjligt när de väl hanterar en donationsprocess, säger hon och fortsätter:

– Betydelsen av en donation är omfattande. En enda donator kan förbättra hälsan – eller i vissa fall till och med rädda livet – på upp till åtta andra individer. En donation har stor betydelse främst för dem som får organen men även ur ett samhällsperspektiv. En donation kan också ge någon form av mening efter ett plötsligt dödsfall.

Tanken är att SK-kursen ska ge ST-läkaren fördjupad kunskap om samtliga delar av en donationsprocess genom teoretiska och praktiska moment. De ska även få en bild av framtida metoder inom donations- och transplantationsområdet.

En donationsprocess kräver ett multidisciplinärt omhändertagande och kunskap inom många områden. Bland annat ställs höga krav på kunskap om intensivvård vid svår nytillkommen hjärnskada, intensivvård av en organdonator och konstaterande av död, påpekar Linda Gyllström Krekula. Andra utmaningar som hon lyfter fram är att kunna samtala om död och donation på ett tryggt sätt och ha kunskap om de juridiska och etiska förutsättningarna.

– Det är väldigt många moment som ska behöver gå i lås för att det ska bli en donation.

Enligt Linda Gyllström Krekula varierar kunskapen på området mycket hos läkarna inom intensivvården. Kunskapen på större intensivvårdsavdelningar är ofta högre, eftersom man vårdar fler donatorer där.

– På mindre avdelningar kan det vara svårt att bli van vid arbetet med donation. Även på större avdelningar kan det vara sällan man som enskild läkare involveras i en donationsprocess. Varje enskild donator är så betydelsefull, så vi behöver hela tiden arbeta för att upprätthålla en god kunskap och trygghet. SK-kursen är ett led i det.

Är det någon särskild kunskapslucka som ni ser bland läkarna?

– Jag vill inte kalla det kunskapslucka, men vi står i ett skede när mycket håller på att förändras till det bättre. Vi har en ny lagstiftning som sannolikt träder i kraft första juli och medför att det krävs ett lite annorlunda tänk kring hur man lägger upp donationsprocessen.

Den nya lagstiftningen som regeringen föreslagit innehåller bland annat ändringar med syfte att öka antalet organdonationer genom att skapa ett tydligt lagstöd för organbevarande behandling, det vill säga nödvändiga medicinska insatser hos en möjlig donator för att donation efter döden ska kunna äga rum.

Det så kallade närståendevetot föreslås också tas bort. Enligt förslaget ska anhöriga få ge sin bild av vad de tror personen skulle ha velat, när det inte är känt. Utifrån den informationen får sedan sjukvården avgöra om donation ska ske eller inte.

Men DCD-donation öppnar för att betydligt fler kan donera organ. Här är det hjärtat som stannar först – varpå hjärnan oåterkalleligen slutar att fungera – efter att livsuppehållande behandling avbrutits hos en intensivvårdspatient som inte går att rädda.