Det saknas tusentals specialister i allmänmedicin i Sverige. Enligt en beräkning som Nationella vårdkompetensrådet och Socialstyrelsen har gjort handlar det om mellan 2 500 och 6 000 allmänläkare.

– Det är väldigt många. Det innebär att det behövs nästan en dubblering av specialister i allmänmedicin jämfört med i dag. Rapporten bekräftar vår bild om att primärvården är underdimensionerad, säger Läkarförbundets ordförande Sofia Rydgren Stale till Läkartidningen.

Siffrorna har beräknats genom fiktiva listningstak på 1 500 patienter per specialistläkare i allmänmedicin, respektive ett tak på 1 000 patienter. Men då har man inte tagit hänsyn till faktorer som vårdtyngd, demografi eller geografiska aspekter.

Sofia Rydgren Stale påpekar även att siffrorna har beräknats utifrån heltidsarbetande läkare, medan flera undersökningar – bland annat en som SVT nyligen gjort – visar att drygt häften av allmänläkarna arbetar deltid.

– Tar man hänsyn till det, är det framtida behovet ännu större, säger hon.

Dessutom saknar majoriteten av regionerna en plan för hur bristen ska lösas. 16 av 21 regioner saknar i dagsläget kompetensförsörjningsplaner för primärvården.

– Jag tycker det är anmärkningsvärt. Men jag är inte förvånad – även det bekräftar den bild som vi har haft. Det är också en anledning till att vi tycker att staten behöver ta över ansvaret för dimensioneringen av läkares utbildningstjänster, säger Sofia Rydgren Stale.

När det gäller vad som behöver göras för att få en bra bemanning i primärvården, är enigheten däremot stor. Både professionsföreträdare och intervjuade verksamhetschefer i primärvården säger samma sak: Arbetsmiljön inom primärvården måste bli bättre.

– Professionen beskriver begränsade möjligheter att påverka sin situation, samtidigt som det råder höga krav på att utföra arbetet väl. Det leder till friktion mellan olika verksamheter, trötthet hos personalen, minskad arbetsglädje, samvetsstress, en känsla av att inte räcka till och en oro över kapaciteten att axla den pågående omställningen till en god och nära vård, säger Nationella vårdkompetensrådets ordförande Ann-Marie Wennberg Larkö i ett pressmeddelande.

Sofia Rydgren Stale ser listningstak som den absolut viktigaste åtgärden.

– Arbetsbelastningen är alldeles för hög i dag. Det kommer alltid finnas dagar som är tuffa på ett jobb, men det är inte bra att varje dag gå från jobbet och känna att man inte har förutsättningar att göra ett bra jobb. Med ett listningstak blir förutsättningar att göra ett bra jobb bättre.

I rapporten nämns några framgångsfaktorer för att få en bra bemanning: avgränsade uppdrag, god samverkan med kollegor, goda möjligheter till forskning, utbildning och fortbildning, att senior kompetens används och att personalen får vara med och planera kärnverksamheten.

Även hinder nämns. Stora sparbeting är ett. Verksamheter som har en hård styrning mot ökad tillgänglighet med många mottagningsbesök per dag beskrivs av flera intervjuade ha svårt att hitta tid till fortbildning och kollegialt lärande, vilket gör dem mindre attraktiva.

Hyrläkarberoende är annan faktor som beskrivs som problematisk. Både för patienterna i form av bristande kontinuitet, och för den fasta personalen vars arbetsbörda ökar samtidigt som arbetsmiljön försämras utan varaktiga kollegor. De höga lönerna från bemanningsföretagen, som verksamheterna inte kan matcha, har också en negativ påverkan på kompetensförsörjningen i stort, enligt de intervjuade verksamhetscheferna.

Bristen på VFU-platser (verksamhetsförlagd utbildning) lyfts fram som ytterligare ett stort hot mot kompetensförsörjningen i primärvården. Eftersom en allt större del av vården bedrivs inom primärvården är det också viktigt att fler studenter får göra sin VFU där, skriver Nationella vårdkompetensrådet i rapporten.

I dag är det är svårt att få platser eftersom det saknas handledare, lokaler eller för att verksamheterna inte hinner med det i den pressade arbetsvardagen. Ibland vill vårdgivare inte ta emot studenter eftersom man anser att ersättningen är för låg för att täcka upp för produktionsbortfallet. Bristen på VFU-platser kan bli en bromskloss för utbildningen och leda till färre studenter inom befintliga vårdutbildningar eller svårigheter att starta upp nya hälso- och sjukvårdsutbildningar, enligt rådet.

Alla vårdcentraler har inte heller AT- och ST-läkare, eftersom vårdcentralerna inte uppfyller kraven som ställs på exempelvis handledning.

Ytterligare en svag punkt är forskningskulturen i primärvården. Det är svårt att få tid och resurser till forskning, eftersom ersättningssystemen i regionernas vårdval inte stödjer det skriver rådet. Enligt rapporten har inte ens många av vårdcentralerna som har ett särskilt akademiskt uppdrag, så kallade Akademiska vårdcentraler, en stark forskningskultur.

Rapporten är en delredovisning av ett regeringsuppdrag. I november ska Socialstyrelsen och Nationella vårdkompetensrådet presentera en slutrapport. I den kommer förslag på insatser för att stärka medarbetarna och säkra den framtida kompetensförsörjningen i primärvården.

Här finns rapporten i sin helhet att läsa.


Läs också:

DLF: Regionerna har fortsatt dålig koll på antalet läkare i primärvården