Enligt Svensk förening för kärlkirurgi behandlas 75 procent av dagens kärlkirurgiska patienter med endovaskulär intervention. Merparten behandlas av kärlkirurger. Så har det inte alltid sett ut. Tidigare var det interventionella radiologer som gjorde ingreppen.
Skiftet har inte varit helt friktionsfritt. De senaste tio, femton åren har man haft liknande revirstrider som den på Norrlands universitetssjukhus (NUS) på flera andra svenska sjukhus.
– Det har varit många andra konflikter mellan radiologerna och kärlkirurgerna som yttrat sig på många sätt. Och de allra flesta har löst sig, med olika lokala lösningar, säger Rebecka Hultgren.
Hon beskriver konflikten vid Norrlands universitetssjukhus som extra allvarlig. Dels för att den varit så långvarig, dels för att bristen på kärlkirurger drabbar både andra delar av NUS verksamhet och andra sjukhus verksamheter. Umeås kärlkirurger är exempelvis regionala kärlbakjourer för komplexa fall åt den norra regionen.
– Konflikten i Umeå är utan konkurrens den värsta. Så många patienter har drabbats under en så lång period.
Rebecka Hultgren är starkt kritisk till att arbetsgivaren inte agerat mer kraftfullt.
– Man har inte stoppat detta i tid, utan lagt problemlösandet på röntgen- och kirurgkliniken. Det är tydligt att ingen har vågat fatta de beslut som krävts i god tid, säger hon och fortsätter:
– Det är förödande, eftersom det inte bara har blivit en strukturell konflikt utan även lett till interpersonella konflikter.
Även Sara Sehlstedt, ordförande för Svensk föreningen för medicinsk radiologi (SFMR), är bekymrad över situationen på Norrlands universitetssjukhus.
– Det är olyckligt när det blir en öppen konflikt och skär sig så som det gjort i Umeå. Det är väldigt beklagligt om det leder till att man klipper banden till radiologerna helt.
Hon beskriver radiologin som en tekniskt driven specialitet och radiologerna bör, enligt henne, stå i utvecklingens framkant. För att kunna vara i fronten tycker hon att de måste släppa ifrån sig »mogen« teknik till klinikerna.
– Som radiolog äger du ingen patientgrupp, utan vi äger mer en teknik eller en utredning. Vi är en strikt servicespecialitet som ska hjälpa andra. Det är både vår styrka och vårt dilemma. Ibland uppstår skärningspunkter och konflikter, säger hon.
Olle Haller, som är ordförande i Seldingersällskapet, en delförening för interventionister inom SFMR, är positiv till att kärlkirurgerna klivit in på området. Han har själv utbildat två kärlkirurger till att bli självständiga endovaskulära operatörer på Gävle sjukhus, och bidragit till att utbilda ytterligare fyra.
– Det är förstås rimligt att kärlkirurger ska kunna behandla sina egna patienter med endovaskulära metoder, säger han.
Att det ändå blivit svåra konflikter i bland annat Umeå tror han beror på att omställningen har gått för snabbt.
– Det har ofta varit ganska bråttom att få över verksamheten till kärlkirurgens ansvar. Men man behöver göra någon form av riskanalys först. Både när det gäller omhändertaget av patienterna och hur det påverkar andra verksamheter.
Ett annat problem är, enligt Olle Haller, att utbildningen av nya interventionella radiologer har hämmats av att radiologerna fått lägga mycket resurser på att utbilda kärlkirurgerna.
– Vi behöver mer stöd från kärlkirurgin i utbildningen av nya interventionsradiologer. Jag kan tycka att det stödet saknas, säger han och fortsätter:
– För att få till en utbildning på små enheter behöver man – oavsett om det är en kärlkirurg eller en röntgenläkare – få göra många endovaskulära ingrepp på kort tid.
Både Sara Sehlstedt och Olle Haller beskriver ett prestigelöst samarbete över specialitetsgränserna som det bästa för de kärlkirurgiska patienterna.
– Kärlkirurger och interventionsradiologer har en delvis överlappande kompetens men var för sig också unika egenskaper som kompletterar varandra, säger Olle Haller.
Rebecka Hultgren håller med. På Karolinska universitetssjukhuset, där hon själv arbetar, ingår exempelvis fyra radiologer i teamet som jobbar kliniskt kring de kärlkirurgiska patienterna.
– Vi har ett bra samarbete. Vi har en delad jourlinje till exempel – vilket är unikt. Det går att skapa ett samarbetsklimat om båda parter arbetar för patientens bästa och gör vissa eftergifter.
Men om en mycket svår konflikt uppstår där samarbetet låser sig totalt, är den enda möjligheten att ge kärlkirurgerna patientansvaret, anser Rebecka Hultgren.
– Det finns ingen annan som har ett helhetsperspektiv för denna patientgrupp. Det finns alltid plats för ett team med olika kompetenser runt patienterna, men teamet måste alltid innehålla en kärlkirurg. Jag har all respekt för att radiologerna är oroliga för sin framtid och utveckling. Men man måste alltid tänka på patientens bästa och inte doktorns.
Läs även:
Svårlöst läkarkonflikt skapar oro på Norrlands universitetssjukhus
