Sällsynt att läkare döms för misstag

För några dagar sedan dömdes en specialistläkare för vållande till annans död i Uddevalla tingsrätt. Bakgrunden är en händelse som inträffade i februari 2019. En äldre kvinnlig patient fick vid utskrivningen från sjukhuset ett recept med kaliumläkemedel på 750 mg, och instruktionen att ta 10 tabletter tre gånger dagligen. Fyra dagar senare dog kvinnan.

Vid obduktionen gick det inte att fastslå med säkerhet varför hon hade avlidit, men flera medicinska experter har sagt att hon sannolikt förgiftades av den höga kaliumdosen.

Enligt Lena Wahlberg är det mycket sällsynt att läkare eller annan vårdpersonal åtalas – och än mer sällsynt att de döms. Hon är docent och universitetslektor i allmän rättslära vid Lunds universitet, med särskild inriktning mot medicinsk rätt.

– Det finns bara en handfull fall. Så det är ovanligt, säger hon.

Ett känt, och mycket omskrivet och omtvistat fall, är det så kallade Astrid Lindgren-fallet. En narkosläkare misstänktes för att medverkat till ett spädbarns död men frikändes helt av tingsrätten efter en långdragen rättsprocess.

Ett annat fall som prövats rättsligt inträffade på Höglandssjukhuset i Eksjö. Det handlade om en förlossningsläkares agerande vid en förlossning som slutade med svåra förlossningsskador för den unga kvinnan och att barnet dog. Även där friades läkaren.

De fällande domarna är få. Men de förekommer. Ett exempel är en sjuksköterska som av misstag stängde av larmsystemet till ett dialyssystem. Tre patienter avled och tolv utsattes för livsfara. Ett annat rör en sjuksköterska som vållade ett barns död genom att av misstag bereda infusionslösning på fel sätt och ett tredje rör en specialist i psykiatri som fälldes för vållande för annans död efter att inte ha beslutat om psykiatrisk tvångsvård av en patient som därefter begick självmord. Förra året dömdes även en barnmorska för grovt vållande till kroppsskada efter att ha använt för mycket värkstimulerande dropp under en förlossning, så att barnet fick hjärnskador. Barnmorskan sa att hon fick tunnelseende och tappade grepp om tiden.

– Jag är egentligen inte förvånad över att det blir fällande domar. Jag skulle snarare säga att förutsättningarna rent juridiskt för att åtala föreligger ganska ofta i sjukvården, säger Lena Wahlberg.

Det som krävs är dels en oaktsamhet från vårdpersonalens sida, dels ett bevisat orsakssamband som visar att patienten avlidit eller skadats på grund av oaktsamheten. Den stora svårigheten ligger ofta i att bevisa sambandet, enligt Lena Wahlberg.

– Det är det som har hindrat fällande domar i många fall. Man har ju patienter som redan är sjuka, som kanske till och med har en livshotande sjukdom. Då kan det vara svårt att visa med hög sannolikhet att döden eller skadan inte skulle ha inträffat utan den här vårdslösheten.

Samtidigt tror hon det finns ytterligare en förklaring.

– Jag tror att den egentliga anledningen till att vi inte ser så många fällande domar är att Inspektionen för vård och omsorg väljer att inte åtalsanmäla. De är lite av en gatekeeper.

Varför?

– Jag vågar inte uttala mig med säkerhet om det. Jag kan bara spekulera i att det kan handla om att de tycker att det är sådant som egentligen inte borde leda till fällande dom.

Lena Wahlberg beskriver frågan om vilken roll straffrätten ska spela vid fel och misstag som sker inom ramen för medicinsk vård och behandling som kontroversiell.

Kritiken har flera aspekter. I Astrid Lindgren-fallet handlade den exempelvis främst om ett onödigt brutalt agerande från rättsväsendets sida och dålig kunskap om hur medicinsk vård fungerar. I efterdyningarna av fallet inrättades ett särskilt system med specialiserade vårdåklagare.

En annan åsikt är att rättsväsendet borde gripa in oftare mot vårdpersonal. Den kritiken hördes exempelvis när den första åklagaren beslutade att inte väcka åtal mot kirurgen Paolo Macchiarini.

Det finns också röster som anser att vårdpersonalens lagstadgade straffansvar är för omfattande. Det är bättre att hantera rena misstag som begås av vårdpersonal utifrån exempelvis regelverk om prövotid och återkallelse av legitimation, menar de.

Samtidigt behöver inte de två sistnämnda stå emot varandra, enligt Lena Wahlberg. Hon tillhör själv dem som anser att det finns rättsligt relevanta skäl att begränsa vårdpersonalens straffansvar i vissa fall.

– Jag är rätt kritisk till att man ska kunna hålla någon straffrättsligt ansvarig för rena misstag som sker i stunden och är mänskliga. Sedan finns det mer allvarliga fall där det är rimligt att hålla någon straffrättsligt ansvarig.

I artikeln »Skäligt straffansvar för misstag inom medicinsk vård och behandling«, argumenterar hon för att undanta misstag som ligger mycket nära den vård som är acceptabel och önskvärd från samhällets sida, och som vårdpersonalen är skyldig att utföra.

Vissa misstag har ett lågt klandervärde och de preventiva effekterna av straffansvaret är tveksamma, menar hon och påpekar att många kritiker har sagt att det förmodligen är omöjligt att aldrig göra något misstag under ett yrkesliv i sjukvården. Risken att dömas för ett misstag kan snarare skapa en otrygghet och påverka hur vårdpersonalen bedriver sitt arbete på ett negativt sätt.

Har åtal mot vårdpersonal blivit vanligare?

– Jag vågar inte uttala mig om det. Mitt intryck är att det har blivit vanligare, men jag har inte undersökt det. Det är också så pass få fall genom historien att det är svårt att peka på en trend, säger Lena Wahlberg.