»Behov finns överallt«

Sedan kriget i Ukraina bröt ut i februari har Läkare utan gränser skickat ner tre svenska läkare till Ukraina, och ytterligare en för att stötta ukrainare på flykt vid den moldaviska gränsen. Men viljan att hjälpa till är större än så. Medan fem svenska läkare ansökte om att få arbeta för organisationen under det första halvåret 2021 har hittills i år 24 läkare anmält sig som villiga till uppdrag. 

– Intresset för oss ökar ofta när en stor konflikt eller katastrof inträffar. Vi såg samma sak efter tsunamin, jordbävningen på Haiti och under ebolautbrottet, säger Peter Moberger, ordförande för Läkare utan gränser i Sverige och överläkare på kirurgkliniken i Västerås.

Just nu behövs särskilt barnläkare och opererande specialiteter, och Peter Moberger hoppas på ytterligare ansökningar till uppdrag världen över.

– Vi skickar mer och mer specialiserade läkare. Men vi betonar också alltid att man måste vara flexibel. Det kan vara väldigt varmt och obekvämt, och projektet du skrev på för kanske blir något helt annat eftersom kontexten kan ändras väldigt fort.

De flesta läkare som rekryteras från Sverige är antingen unga i början av karriären eller äldre kring pensionsåldern. Hur länge medarbetarna är i väg varierar från någon eller några månader till ett år, delvis beroende på uppdragets tyngd. 

– Det första uppdraget sker ofta innan man skaffat familj och huslån. Men många är också erfarna och åker i stället ut när barnen flyttat hemifrån.

Den viktigaste drivkraften måste vara att hjälpa och inte att få uppleva äventyr, betonar Peter Moberger. 

– Den här bilden av att man står under ett träd och opererar … Det är inte det vi eftersträvar och det är inte så vi bygger vår verksamhet, utan vi vill så klart ge vård med bästa möjliga kvalitet utifrån förutsättningarna. Visst kan man få se dramatiska saker, men man ska inte ha en cowboymentalitet. 

Flexibiliteten som Peter Moberger efterlyser prövades hos honom själv när han i våras åkte ner till Ukraina. Tanken var att han skulle vara del av ett kirurgiskt team som skulle åka runt i landet till områden där deras hjälp behövdes. Men väl på plats fick han och kollegorna tänka om. 

– I vanliga fall jobbar vi i fattigare områden, där det ibland inte finns någon vårdstruktur alls. I Centralafrikanska republiken, exempelvis, är vi den största enskilda vårdgivaren. Jämfört med många andra länder har Ukraina en välfungerande sjukvård, även ganska nära frontlinjen. Det behövdes inte skickas in något operationsteam, säger han.

I stället upplöstes gruppen. Några höll i masskadeutbildningar, medan Peter Moberger kontaktade en brännskadeenhet i Lviv i västra Ukraina.

– På alla andra uppdrag har jag jobbat kliniskt med patienter; här handlade det i stället om att få i gång ett fungerande samarbete och se till att de hade de resurser och det material som krävdes.

På avdelningen där han arbetade fanns det plats för ungefär femtio patienter, varav runt hälften var remitterade från sjukhus närmare fronten. 

– En del av patienterna hade skadats i explosioner i kriget, men det var också vanliga brännskador i hemmet. En mamma i Tjernobylområdet höll på att laga mat när det exploderade i närheten. Hon blev så skrämd att hon tappade kastrullen och spillde ut kokande vatten över sin son. Pojken blev inte träffad direkt av raketerna, men hans skador var ändå relaterade till konflikten. 

Att ett krig pågår i Europa märks inte bara i fler intresseanmälningar från läkare, utan också i Läkare utan gränsers kassa. Gåvorna har ökat markant: i mars i år fick föreningen in nästan 21 000 nya givare. 

Men myntet har en baksida. Nyligen gick regiondirektören för FN:s barnfond Unicef ut och vädjade till omvärlden att »lyfta blicken från kriget i Ukraina«. Afrikas horn plågas av den värsta torkan på årtionden, och utan omedelbara insatser riskerar hundratusentals barn att dö av undernäring efter att skördarna förstörts år efter år, enligt Unicef. Och även om Peter Moberger är tacksam över generositeten gentemot Ukraina skulle han hellre se att en större andel av gåvorna inte var vikta åt en särskild insats. 

– Det är jättebra att folk vill ge till Ukraina – och förståeligt. Ju mer något syns, desto mer tenderar folk att ge just dit. Men behoven finns överallt där vi jobbar, och om man inte öronmärker pengarna ger det oss en flexibilitet att stötta andra projekt också. 

Som exempel nämner han Jemen, plågat av ett långdraget krig som lett till många flyktingar inom landet. 

– Där behöver en stor del av befolkningen utländsk hjälp för att överhuvudtaget överleva dagen. Deras behov syns inte lika mycket, men de är omätbara.  

Första gången Peter Moberger själv kom i kontakt med Läkare utan gränser var under studierna i slutet av 90-talet. Då var det en relativt nystartad förening i Sverige. 

– De kom och presenterade sig någon gång, och jag minns att jag fascinerades av hur mycket nytta de kunde göra med så pass små medel. Därefter hade jag hela tiden i bakhuvudet att jag kunde åka ut på uppdrag när jag väl hade blivit legitimerad.

Så blev det också – till Sudan, Somalia, Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Liberia, Irak och Jemen. Och samtidigt som han själv har fått en allt bredare erfarenhet har även Läkare utan gränser som organisation förändrats – från att ha bestått av en liten grupp engagerade läkare till att bli det största svenska insamlingsorganet efter Cancerfonden och Unicef. 

– Som jag har förstått började allt med fem personer i en liten källarlokal. Sedan dess har det ju vuxit något väldigt. Vi får hela tiden fler olika grenar med olika aspekter på verksamheten, vi har exempelvis en »innovation unit« som försöker hitta nya arbetssätt och en »evaluation unit« som utvärderar projekt, säger han. 

Inför framtiden ser Peter Moberger dock flera utmaningar och svårigheter. Internt handlar det främst om att inte stelna som organisation och tappa det som han ser som kärnan. 

– Vi får inte bli en bekväm institution, utan vi måste fortsätta att vara vitala och hitta nya vägar, både för hur vi jobbar här i Sverige och i projekten. Jag tror att vi behöver decentraliseras mer under de närmaste tio åren. Fortfarande styrs de flesta operationerna från Europa, men det är mycket diskussioner inom organisationen om hur vi kan flytta beslutsfattandet närmare platserna där vi jobbar. 

Personligen oroar sig Peter Moberger också över utvecklingen på andra plan. 

– Vi har ju klimatförändringarna, som kommer att påverka oss alla på ett sätt som vi kanske ännu inte har förstått. Med ett varmare klimat, med mer torka och översvämningar, kommer fler konflikter och även nya sjukdomsmönster. Vi lever också i en hårdare värld i dag.

Hjälporganisationer runt om i världen attackeras, och sjukhus är inte längre fredade zoner. I Afghanistans huvudstad Kabul sköts häromåret patienter och personal ihjäl inne på en mödravårdsavdelning, där Läkare utan gränser arbetade. Fem av kvinnorna dödades under pågående förlossning. Bara i Afghanistan miste 25 hjälparbetare livet förra året, medan ytterligare 63 skadades, enligt FN. 

– Det verkar vara en global förändring. På flera platser i världen har våra inrättningar eller ställen vi samarbetar med angripits. Medicinsk personal står inte längre vid sidan av konflikter, vi är också mål nu. 

Peter Moberger märker också av ett mer polariserat samhälle. Även om Läkare utan gränser anser sig vara en opolitisk organisation har deras insatser stundtals setts som inlägg i den politiska debatten. 

– Vi är för rätten till asylprövning, men det är ju en mänsklig rättighet. Vi tycker helt enkelt att man ska följa de regler som finns, det är därför vi tar ställning mot att folk blir sittande år ut och år in i flyktingläger under svåra förhållanden utan att ha en chans att söka asyl. 

De senaste årens sök- och räddningsinsatser med fartyget Geo Barents på Medelhavet har också lett till kritik.

– I sociala medier har vi kallats för flyktingsmugglare av dem som menar att vi gör det för att få in mer flyktingar i Europa. Men att rädda människor från en gummiflotte som tar in vatten är en humanitär handling, inte en politisk. 

Läkare utan gränser väljer dock inte sida i konflikter. I stället är franskans »témoignage«, att bära vittnesbörd, en av grundpelarna.

– Det kan vara en svår balansgång. Vi tar inte ställning, men vi rapporterar om det vi ser. På många ställen är vi de enda utlänningarna, det vi ser är det som sedan sprids till resten av världen. 

Men det är en ständig kamp att nå ut i mediebruset.

– Under mitt första uppdrag i Sudan såg jag mycket undernärda barn. Diarrésjukdomar, malaria och luftvägsinfektioner var vanliga. Jag vet att jag tänkte att ifall omvärlden hade sett graden av nöd hade man agerat. Då hade världen sett annorlunda ut. Därför är det så viktigt att vi inte bara ger vård utan också berättar om vad vi ser.

Under sina år med Läkare utan gränser har Peter Moberger upplevt utsatthet och lidande. Många syner har etsat sig fast på näthinnan. Bland det svåraste han har varit med om var att vårda sprängskadade barn i Irak när striderna om Mosul pågick. Våldet var så urskillningslöst, menar han. Men han skulle inte vilja vara utan sina erfarenheter. 

– Jag tror att jag har fått insikter som jag inte annars skulle ha fått och en större syn på tillvaron. Det gör livet rikare och djupare.