Panelen bestod av Claes Frostell, vice ordförande Sfai, Gunilla Gunnarsson, tidigare särskild utredare i Tillgänglighetsdelegationen, Karin Sundin (S), regionråd i Region Örebro län och Emma Henriksson, ordförande för Storstockholms diabetesförening. Moderator var Sjukhusläkarnas ordförande Elin Karlsson. Foto: Jesper Cederberg

»Iva är fullt – försök igen i morgon«, var namnet på Sjukhusläkarnas seminarium på måndagseftermiddagen under Almedalsveckan. Problemet med brist på intensivvårdsplatser är i sig inte nytt. Men den syntes tydligare under covidpandemin, vilket paneldeltagaren Claes Frostell, överläkare och vice ordförande i Svensk förening för anestesi och intensivvård (Sfai), noterade under panelsamtalets inledning.

– Jag var chef för barn-Iva 1998 till 2001 på Karolinska sjukhuset, och då pratade vi om brist på barn-Iva-vårdplatser. Jag vet hur det är att stryka elektiv kirurgi som varit planerad i flera veckor för att det inte fanns plats den dagen. Det är hemskt, sa han.

– Pandemin var ett förstoringsglas. Med den blev det tydligare, fortsatte han.

Under samtalet var alla i panelen överens om att det finns stora problem med brist på intensivvårdsplatser och att något måste göras. De konkreta förslagen var få. Men Sfai hade ett: en Iva-kommission. Den skulle exempelvis kunna titta på hur grannländerna gör och följa upp utvecklingen i Sverige.

– Vi har hållit på så länge med den här frågan, men vi kommer ingen vart. Det har vi alla intygat, sa Claes Frostell till Läkartidningen efter seminariet.

Han påpekar att Sfai inte formellt beslutat om att rekommendera en kommission, men att det är en av de mer intressanta idéer som föreningen diskuterat och något han själv stödjer. En kommission skulle kunna få uppdraget att hitta lösningar, överblicka kompetensförsörjningen, och avgöra vem som faktiskt äger frågan att besluta om hur många Iva-vårdplatser som ska finnas.

Hur skulle en sådan kommission se ut?

– Den skulle vara sammansatt av alla tänkbara parter som har vikt i frågan; det måste vara SKR, universiteten, professionsföreningar, kanske kirurger, och politiker. Jag kan tänka mig en ganska bred satsning.

Just frågan om var ansvaret ligger för hur många Iva-platser som finns, orsakade den enda något laddade ordväxlingen i panelsamtalet.

Marie Morell, moderat regionråd i Östergötland och ordförande i sjukvårdsdelegationen i Sveriges Kommuner och regioner (SKR), menade att det inte bara var en fråga för politikerna.

– Jag har som politiker aldrig varit med och bestämt om antalet vårdplatser på en enhet. Vi bestämmer inte sådant, jag vill bara vara tydlig med det. Det är någon annan som bestämmer det. Det bestäms till exempel efter hur många medarbetare man har och hur man bygger ett sjukhus, sa Marie Morell, som dock påpekade att politikerna sätter budgetramar.

När hon en ordväxling senare fortsatte sitt resonemang, gick ett skeptiskt sus i publiken.

– Jag tror man behöver gå hem och rannsaka sig själv: Hur ser det ut hos oss? Var sitter beslutsmakten? Och ofta sitter faktiskt beslutsmakten hos dig, du som jobbar.

Karin Sundin (S), regionråd i Region Örebro län och ordförande i tankesmedjan Tiden, menade dock att det ytterst är ett tydligt politiskt ansvar.

– Jag har det politiska ansvaret för sjukvården i Region Örebro län, det är jag som ger ramarna. Det är inte jag som i varje enskild avvägning inför sommaren bestämmer hur många vårdplatser vi ska ha, men det är mitt ansvar.

Marie Morell påpekade också att politikerna hela tiden pratar kompetensförsörjning i sina respektive regioner, men är för dåliga på att ta frågan till nationell nivå.

Det tog Gunilla Gunnarsson, före detta utredare i Tillgänglighetsdelegationen och tidigare nationell cancersamordnare, fasta på. Och hon gav SKR hård kritik på den punkten.

– Det Marie säger är: SKR har misslyckats med att samordna regionerna. Det är det korta svaret. Det är jättetråkigt att säga så, men det har man inte gjort.

Hon fortsatte:

– Att få regioner att samordna sig, ta de goda exemplen och använda det som fungerar i sin region – det är nästan omöjligt. Det förekommer inte i dag.