Hani Rafiq befinner sig på sista året av sin ST i akutsjukvård på akutmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm.
I juni kom han hem efter en utlandsplacering på nästan ett halvår i Sydafrika. Där han gjort en sex veckor lång randning i gynekologi och en längre randning på fyra månader på akutsjukhuset Khayelitsha District Hospital. Sjukhuset ligger i den tätbefolkade kåkstaden Khayelitsha, utanför Kapstaden. Ett omvittnat brutalt område, med svår fattigdom och mycket kriminalitet.
Hani Rafiq beslutade sig redan under läkarutbildningen för att han ville åka dit och jobba som läkare.
– Jag såg en dokumentär om sjukhuset och området och har sedan dess haft ambitionen att åka dit.
Vad lockade dig?
– Mängdträningen av svårt sjuka patienter. Det är samma typer av sjukdomar i Khayelitsha, de kommer även i Sverige men så klart i mindre volymer. Men vi akutläkare ska ändå ha kompetensen att stabilisera de akut dåliga patienterna. Därför tycker jag att det är nödvändigt för akutläkare att åka utomlands en period och få mängdträning. Att öka ens egen kompetens för att höja klinikens kompetensnivå här hemma.
Sjukhuset ligger mitt i kåkstaden Khayelitsha. Hani Rafiq, som bodde i ett säkert område i centrala Kapstaden, varnades för att stanna bilen på väg till och från arbetspassen.
– Bara något år innan jag kom hade en läkare blivit mördad på väg till jobbet och en annan knivhuggen. På nätterna åkte vi hem samtidigt med åtta bilar i ett följe och stannade inte ens bilen vid rött ljus.
Befolkningen i området tog inte sällan lagen i sina egna händer – vilket märktes tydligt bland patienterna som kom till akutmottagningen.
– Det kallades för »community assault«. Det var mycket trauman: knivskador, brännskador, piskskador och skottskador. Men det var inte bara trauman på akuten utan ett osorterat flöde av alla akut dåliga patienter, inte minst många medicinska akutpatienter, bland annat patienter som blivit sjuka eftersom de inte tagit sina läkemedel.
På det stora hela beskriver Hani Rafiq randningen i Kapstaden som lärorik, rolig och spännande. Men den första tiden i Kapstaden var jobbig, med mycket oro, nya arbetssätt, ett annat patientklientel och andra rutiner.
– Allt var helt annorlunda. Journalföringen gjordes till exempel på papper. I Sydafrika kör man på vänster sida och första tiden var allting som att köra på vänster sida. Helt upp och ner!
Det fanns sämre tillgång till medicinsk apparatur och övriga resurser jämfört med i Sverige. Läkarna i Kapstaden fick exempelvis tolka resultat från slätröntgenundersökningar själva. Det medicinska stödet från sjuksköterskorna var också sämre. Läkarna blandade exempelvis läkemedel, tog EKG och satte infarter på patienterna.
Läkarna på akuten hade däremot mycket hög medicinsk kompetens, enligt Hani Rafiq. Samarbetet med övriga kliniker fungerade också väldigt bra.
– Läkarna var extremt duktiga. Den första månaden gick jag hem och råpluggade fyra–fem timmar om dagen för att försöka komma upp i en någorlunda nivå själv. Men jag fick jättebra stöd och kände mig alltid trygg att kunna hantera alla slags patienter som kom in.
Hani Rafiq rekommenderar alla som vill att randa sig i Kapstaden. Även om det krävdes en hel del planering.
– Gör det! Det är en otrolig erfarenhet. Det finns utvecklade akutläkarsystem över hela världen. Men man ska vara beredd på en omfattande ansökningsprocess. Det tog mig över ett år.
Han är själv sugen på att åka utomlands igen, gärna till Australien.
Men i höst börjar ett helt annat äventyr i Sverige. Då kommer han att ingå i den ordinarie läkarpanelen bakom »Akutläkarpodden«. En podd som startades av akutläkarna Hilda Hahne och Arin Malkomian i september 2020.
– Då blir det en trio i stället för en duo som gör podden, men redan nu kan man lyssna på det avsnittet från när jag var i Sydafrika, om man vill veta mer om min randning därifrån, säger Hani Rafiq.
(uppdaterad 2022-08-10)
