Det var kanske inga politiska bombnedslag på Läkarförbundets partiutfrågning under onsdagen. De sju riksdagspartierna representerades av riksdagsledamöter (SD hade som enda parti tackat nej till inbjudan), och de var i stort överens om vad som behöver göras. Men det fanns några olikheter i detaljerna.
En sådan sak gällde ett listningstak på 1 100 patienter per läkare, något de flesta oreserverat var positiva till. Anders W Jonsson (C) menade dock att de lokala enheterna själva skulle få bestämma, och även Camilla Waltersson Grönvall (M) framhöll att det är viktigt att se vårdcentralernas individuella behov och uppdrag, där det fasta antalet kunde gå både upp och ned.
För att regionerna ska kunna uppnå en förändring i sjukvården, menade Lina Nordquist (L) att regeringen inte får »lägga krokben« för dem med en massa tillfälliga satsningar.
– Man säger att det ska satsas på vården, »här får ni pengar« i ett år eller två år. Det går inte att anställa en enda människa för pengar man har i två år – vem vill söka den tjänsten? Och det går inte att höja grundlönen.
– Regionerna måste få långsiktiga förutsättningar för att kunna utbilda, anställa, och garantera bra löneutveckling. Den största uppgiften tycker jag staten har; att sluta detaljstyra.
Långsiktighet i satsningarna skrev alla paneldeltagare under på, även om exempelvis Åsa Lindhagen (MP) ändå kunde se ett värde i viss öronmärkning. Anders W Jonsson påpekade att om primärvårdsreformen ska lyckas, måste man snabbt öka antalet läkare i primärvården. Regionerna kan exempelvis öka utbildningskapaciteten, göra det enklare att öppna privata vårdcentraler, och öppna upp för andra specialister än allmänläkare i primärvården.
– Hela den förändring som vi är uppe i, står och faller med att vi lyckas rekrytera läkare. Där har regionerna ett stort ansvar. Det vi kan göra från statens sida, är vissa lagändringar, men framför allt höja de generella statsbidragen.
Socialdemokraterna vill också öka resurserna, men med förbehållet att de går till det som är tänkt.
– Vi har regioner i Sverige som går med miljarder i överskott, men samtidigt gör stora neddragningar på sjukhus. Så kan vi inte ha det. Ska vi från statligt håll satsa, ska vi också se till att regionerna faktiskt använder medlen till det de är avsedda för, sa Yasmine Bladelius (S).
Liberalerna vill ha mer etableringsfrihet.
– Vi vill ha ytterligare ett LOV; ett småskaligt vårdval som kan ligga parallellt med det nuvarande i områden där det är värt för storskalig vård att etableras. I stället för att välja mellan att vara anställd eller storföretagare, ska man kunna starta något ungefär som en modern variant av taxeläkare, sa Lina Nordquist.
Vänsterpartiet menar att det måste vara behoven som styr etableringen, inte den enskilda företagaren.
– Jag tycker absolut att det ska vara fri företagsamhet och finnas alla möjligheter att öppna vårdcentraler. Men då måste man reglera marknaden, sa Karin Rågsjö (V).
Bland de sista ämnena att avhandlas var läkarnas löner. Partiutfrågningens moderator, Läkarförbundets ordförande Sofia Rydgren Stale, påpekade att medan regionerna gjort satsningar på sjuksköterskor och undersköterskor, har läkare ofta varit undantagna. Frågan är om läkaryrket blir mindre attraktivt, om lönerna halkar efter.
De flesta såg åtminstone en viss risk, men exempelvis Anders W Jonsson och Yasmine Bladelius såg inget större problem i dagsläget.
– Om lönen halkar väldigt mycket efter kan man se en sådan risk. Men vi är inte där i dag. Det man måste arbeta med i det akuta läget är arbetsmiljön och inte lönen, sa Yasmine Bladelius.
Sofia Rydgren Stale tyckte efter utfrågningen att partierna var ganska överens i frågorna, men med lite olika ingångar.
– Sedan är det viktigt att det finns en samstämmighet i partierna med vad man säger på nationell nivå, till att det prioriteras på regional nivå också. Där vet vi att det finns en stor diskrepans periodvis, sa hon till Läkartidningen efter utfrågningen.
Ser du några vårdpolitiska skillnader om man tittar på olika möjliga regeringsalternativ?
– Det jag tycker är positivt på många sätt, är att man signalerar att hälso- och sjukvården behöver mer långsiktighet och stabilitet – att man gör fler överenskommelser mellan partierna för att säkra att det finns bra förutsättningar.
(uppdaterad 2022-09-08)
