Så kan akutläkare förbereda sig för skjutningar och dödligt våld

– Även om den nya regeringen, och jag lägger ingen politisk värdering i det, skulle genomföra fullständigt korrekta åtgärder från den dag den tillträder skulle det ta ungefär tio år innan de första förbättringarna ses.

Det svarar Ardavan Khoshnood på frågan om när han tror att det kan komma en vändning i skjutningar och annat dödligt våld. Han är docent och universitetslektor i akutsjukvård vid Lunds universitet, överläkare i akutsjukvård vid Skånes universitetssjukhus, Malmö och tillika kriminolog och statsvetare. Och i rollen som kriminolog har han bjudits in att tala under rubriken »Dödligt våld, skjutningar och framtiden« på Nationella mötet i akutsjukvård, arrangerat av Svensk förening för akutsjukvård.

Med siffra efter siffra, stapel efter stapel målar Ardavan Khoshnood upp den numera välkända bilden av att Sverige har, eller aspirerar på, flera dystra rekord vad det gäller skjutningar och annat dödligt våld. Han noterar att »2022 ser ut att bli ett blodigt år« och på frågan om det här är något som den svenska akutsjukvården borde öva mer på blir svaret:

– Definitivt! Betvivla inte att det här kommer att fortsätta, och det kommer perioder då det här blir betydligt värre.

Så vad är det som behövs? Efter presentationen får Läkartidningen veta att det rör sig om framför allt tre saker.

– Vi behöver träna på och ha en mental förberedelse på att det kan komma skottskadade personer från skjutningar, masskjutningar och skolattacker.

Den andra punkten är enligt Ardavan Khoshnood att träna på säkerhetsaspekterna om det exempelvis skulle komma in en skottskadad person till akutmottagningen.

– Har vi väktare på plats? Utgår vi per automatik från att polisen har letat igenom den skadade personen? Vad händer om vi anträffar en pistol eller kula? Vem tar hand om det? Var ska det läggas? Finns det ett kassaskåp om inte polisen råkar vara där på plats?

Den tredje punkten är de rent medicinska övningarna.

– Där behöver vi enorma insatser, och där ligger ett visst ansvar hos Svensk förening för akutsjukvård att se till att programmen finns och att lyfta problemen. Men varje akutsjukhus bör ha övningar där de tränar skottskador mot buken, skottskador mot torax, skottskador mot huvudet, till exempel.

Och det gäller inte bara storstadssjukhusen?

– Absolut inte, det är hela landet! En stor del av skjutningarna äger rum i storstadsområdena men det har flyttats även till de minsta områdena. Det handlar om alla sjukhus i landet som har någon form av akutmottagning. De behöver vara förberedda och kunna hantera detta.

Något som försvårar arbetet mot skjutningar och annat dödligt våld är att det inte finns någon nationell handlingsplan, anser Ardavan Khoshnood och kallar det ett jätteproblem. Det finns, enligt honom, ett antal kommunala handlingsplaner som på sin höjd omfattar fem sidor och »det duger inte«, konstaterar han torrt.

– Anledningen till att jag vill ha en nationell handlingsplan och inte kommunala eller regionala är att det då handlar om resurser, och det påverkar handlingsplanen. Det ska finnas nationella handlingsplaner som också ställer krav på vad exempelvis sjukhuset ska göra och vilket ansvar sjukhuset ska ha.

Enligt Ardavan Khoshnood borde ansvaret för en sådan handlingsplan med tillhörande riktlinjer och rekommendationer att falla på Socialstyrelsen eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

– I dag är det så att om någon är extra intresserad på ett sjukhus så kommer hon eller han att ta tag i det här. Finns det ingen som är intresserad så står man där utan någon form av plan på hur man ska gå fram.