»En brist i vardagen ska inte behöva leda till ett beredskapsläge«

Det finns tre nationella beredskapsnivåer – stabsläge, förstärkningsläge och katastrofläge, som kan användas både lokalt på sjukhus eller för en hel regions sjukvårdsorganisation.

Men regioner och sjukhus gör för olika bedömningar av när de ska aktiveras, tycker Nina Sjöblom Widfeldt. Hon är beredskapsöverläkare i Västra Götalandsregionen och tog tidigare i år initiativ till ett nationellt nätverk för läkare som jobbar med regionala beredskapsfrågor.

Hon märker det tydligt bland sjukhusförvaltningarna i den egna regionen. Ett problem med det är att det är svårt att veta om läget är så illa att andra regioner eller förvaltningar behöver hjälpa till eller bara handlar om den »vanliga« tunga belastningen som nästan alla lever med, enligt Nina Sjöblom Widfeldt.

Det kan exempelvis hända att en förvaltning går upp i stabsläge och säger att de inte kan ta emot ambulanser med akut sjuka, men inte drar ner på operationsverksamheten. Samtidigt ställer ett annat sjukhus i regionen in operationer för att ha kapacitet att hjälpa sitt systersjukhus.

– Då har vi en situation när ett sjukhus responderar på ett annat sjukhus önskemål om hjälp efter hur man själv bedömer att den här beredskapsnivån bör vara, säger Nina Sjöblom Widfeldt som efterlyser en bättre samverkan både regionalt och nationellt.

– Jag skulle önska att det fanns en tydlighet där alla hanterade de här frågorna ungefär lika så vi kunde jämföra. Det handlar ju om att ha ett rättvist system över hela landet.

Hon tycker exempelvis att det är problematiskt att gå upp i beredskapsläge på grund av mer kroniska och långvariga tillstånd som vårdplatsbrist och bemanningsproblem.

– Det är tänkt att ta till när det uppstår ett riktigt, riktigt svårt läge. När vi får en brist i vardagen ska det egentligen inte behöva leda till att vi höjer vårt beredskapsläge. Sjukvården har ett nationellt problem när det gäller bemanning. Att höja sin beredskap, förbättrar eller löser inte det.

Är det inte enklare att hantera på kort sikt då?

– Det enda man gör är att öka möjligheten att ta in folk på övertid. Men det är fortfarande samma personal som du sliter hårt på. Jag har svårt att se att man ska lösa ett långsiktigt problem genom att höja beredskapslägen.

Samtidigt betonar Nina Sjöblom Widfeldt att olika sjukhus och regioner har väldigt skilda förutsättningar.

– Om man som i Västernorrland går på marginalen personalmässigt räcker det med att en del blir sjuka för att det ska uppstå ett svårt läge.

Bortsett från under pandemins mest intensiva fas, då Socialstyrelsen fick i uppdrag av regeringen att kontinuerligt redovisa regionernas beredskapslägen, saknas det nationell statisk över när regionerna aktiverat höjd beredskap.

Nina Sjöblom Widfeldts upplevelse är att det har blivit vanligare. Hon tror att erfarenheterna från pandemin har minskat avståndet till att höja beredskapslägen, och att det även görs av andra orsaker än tidigare.

– Innan pandemin skulle det väldigt mycket till innan man gick upp i beredskapsgrad enbart på grund av bemanningsproblematik. Nu är det nästan vardag. Det skulle jag säga är nytt.

Läs också:
Skillnader i regionernas syn på beredskapslägen inom sjukvården