Hans Ellegren, professor i evolutionsbiologi. Foto: Mikael Wallerstedt/Uppsala universitet

– Det var jätteroligt. Frågan om vårt eget ursprung har en sådan existentiell mening, säger Hans Ellegren, som precis kommit från Nobelkommitténs presskonferens när Läkartidningen pratar med honom.

Han är professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet där han har arbetat mycket med gammalt DNA i djur, och han är ständig sekreterare för Kungliga vetenskapsakademien. Han påpekar att Svante Pääbos forskning gjort att vi kunnat spåra människans ursprung och vilka utbyten vi har haft med andra arter.

– Det gör honom till en väldigt värdig mottagare av Nobelpriset, säger Hans Ellegren.

Överraskade kommitténs val dig?

– Man får ju säga att man alltid är överraskad – det brukar inte vara så stor mening att gissa. Det finns många som är värdiga. Jag tycker framför allt att det var roligt.

Svante Pääbos forskning har lett till en kartläggning av arvsmassan från människans utdöda släkting neandertalaren till dagens människor. Han upptäckte dessutom en tidigare okänd hominin: Denisova.

– Hans forskning har varit banbrytande, för den har gett oss möjlighet att studera människan – och mer generellt – andra arters utveckling genom att gå bakåt i tiden, säger Hans Ellegren.

Han säger att forskningen under slutet av förra seklet präglats av att studera nu levande material. Men Svante Pääbo utvecklade metoder för att studera historiskt material, framför allt från utdöda arter. Därigenom har man kunnat studera evolutionen och utvecklingen bakåt i tiden, något man tidigare i princip bara gjort genom fossil.

– Och just när det gäller vår egen art har man kunnat se hur vi såg ut vid den tiden vi faktiskt hade en levande släkting – neandertalaren – och dessutom visa att vi faktiskt korsade oss med den och att du och jag och de flesta andra bär på gener från neandertalaren. Det är en fundamental upptäckt om vår egen art. Det är väldigt stort, säger Hans Ellegren.

Vad betyder det här Nobelpriset för forskningsfältet?

– Det kommer att bli ett än större intresse, för det här är något spektakulärt och av intresse för många människor. Det är en typ av forskning som i någon mening är lätt att ta till sig konceptuellt.

– Man kan tänka sig att vi kommer att bli fler som kommer vilja kartlägga detaljerna av människans utveckling på olika ställen på jorden, och i slutändan förstå vad det är som gör oss till människa. Vad är det som vi bär på som inte till exempel neandertalaren eller andra släktingar hade; vad gör oss till den art vi är.

Hans Ellegren påpekar att det finns en sorts bortre tidsgräns för hur långt tillbaka i tiden vi kan få användbart DNA. Hur vet han inte, men det skulle vara mycket intressant om man kunde komma ännu längre bakåt och undersöka fler utdöda homininer, som Homo erectus eller Homo habilis.

– Vi vet ju inte exakt hur det såg ut innan människan och neandertalaren träffade på varandra.

Hans Ellegren och hans team var först i världen med att kartlägga arvsmassan hos en vild fågelart: halsbandsflugsnapparen. Foto: Mikael Wallerstedt/Uppsala universitet

Vilka frågor vore intressant att få svar på?

– I grunden handlar det om att rita släktträdet för människan och de andra arter av Homo som funnits. Vi har ju faktiskt inte kunnat kartlägga det.

Vad betyder priset för Sverige?

– Svante Pääbo är ju svensk och började också den här typen av forskning redan som doktorand i Uppsala. Och det var ju en vetenskaplig miljö som var tillåtande och stimulerande för unga människor. Från det kan vi lära oss att det är viktigt att ha den här typen av koncentration av resurser, så att det går att bedriva riktigt banbrytande forskning.

Och vad har Svante Pääbos forskning betytt för dig?

– Jag var väl en av de första, som var kvar i Sverige, som jobbade med gammalt DNA. Vi fick fram DNA från museifåglar. Jag var på samma laboratorium som Svante hade varit på. Vi hade någon maskin som vi fått efter honom. Så jag blev oerhört stimulerad av att frontlinjen fanns på nära håll.