Malin Jordal, forskare och lektor i vårdvetenskap vid Högskolan i Gävle, har länge forskat kring könsstympade kvinnor. Nyligen avslutade hon en intervjustudie med 25 kvinnor som sökt sig till vården på grund av könsstympning, men hon har också lett en översiktsstudie av 38 vetenskapliga undersökningar om patienters och vårdpersonals uppfattningar kring rekonstruktion och liknande operationer, som nyligen publicerades i tidskriften CEOG (Clinical and Experimental Obstetrics & Gynecology). Den granskade forskningen kretsade kring främst två typer av operationer; så kallade öppningsoperationer för att underlätta inför exempelvis förlossning, samt klitorisrekonstruktioner.
– Öppningsoperationer ses som ganska oproblematiskt av vårdpersonal och olika läkarorganisationer. Man tänker att det är ett enkelt kirurgiskt ingrepp, att bara klippa upp det som har blivit ihopsytt. Men det rent fysiska är inte allt, säger Malin Jordal.
Även om de fysiska besvären blir mindre kan kvinnan uppleva stora sociala besvär av en sådan operation, menar hon.
– Kvinnorna undrar hur operationen kommer att påverka deras äktenskap och hur de blir sedda inom familjen.
Här behöver dialogen mellan läkare och kvinnorna förbättras, enligt Malin Jordal. Kanske är det bättre att försöka hitta en medelväg och föra en diskussion om hur mycket som ska öppnas, säger hon. Det rent estetiska är också en stor fråga.
– Vad gör man med delarna som har klippts ut? Vissa kvinnor upplever att det »hänger och slänger« efter en defibulation. Dessa bekymmer kan vårdpersonalen ha svårt att ta in.
När det gäller klitorisrekonstruktion är det ett omdiskuterat ingrepp med svag evidens för effekterna på sexualitet och smärta. Många läkare anser att operationerna riskerar att göra mer skada än nytta, eftersom kirurgen kan komma åt nerver så att kvinnans känsel försämras. Men kvinnornas bild är en annan, menar Malin Jordal.
– De kvinnor som jag har pratat med och som har genomgått klitorisrekonstruktion lovordar i hög grad kirurgin. Många upplever en förbättring på det sexuella planet, även om de inte vet om det är en fysisk eller en psykisk skillnad.
Birgitta Essén, specialist i obstetrik och gynekologi samt professor i internationell kvinno- och mödrahälsovård, är dock kritisk till Malin Jordals slutsatser på flera punkter.
– Det låter som att kvinnor nästan blir påtvingade defibulation. Men i Sverige har vi en bra rutin för att hantera sådana fall sedan 90-talet och operationen diskuteras alltid noggrant med patienten.
Enligt Birgitta Essén är det viktigt att påminna om att klitoris faktiskt ofta finns bevarad – även om den är dold under ärrvävnad.
– Det är viktig återkoppling till kvinnan. När jag har mottagning jobbar vi med en spegel i handen – jag palperar och kvinnan upptäcker att hon får stimulirespons. Sedan pratar vi gemensamt om hur det ser ut, hur det känns och om något mer behöver göras.
Enligt Birgitta Essén händer det ofta att kvinnor väljer bort operation när de har fått reda på att de har kvar sin klitoris.
Är din inställning till klitorisrekonstruktion blankt nej?
– Det finns inga studier som övertygar mig och de resultat som finns spretar åt olika håll. Det saknas också långtidsuppföljningar – man kan inte införa nya kirurgiska metoder utan sådana. Jag tror att man kan uppnå förbättring genom andra interventioner än kniven.
Sara Johnsdotter, professor i medicinsk antropologi vid Malmö universitet, har liknande tankegångar. Hon menar att klitorisrekonstruktion kan vara lämpligt för vissa, men att det bara är ett av många verktyg. Hon betonar flera gånger att hon inte är ute efter att förringa problemet, men att hon ser andra möjligheter än enbart kirurgi. Sara Johnsdotter hänvisar bland annat till en belgisk studie som visat att många kvinnor valde bort ingreppet efter att ha fått psykosexuell rådgivning.
– I de länder där den här praktiken finns är ju syftet att skapa perfekta kvinnor. Det är vi i västvärlden som trycker på kvinnorna bilden av att vara stympad. Det är ganska skrämmande att vi först berättar för kvinnor att de är stympade för att sedan erbjuda att laga dem med en kniv, säger hon.
Även Malin Jordal tror dock att många kvinnor kan bli hjälpta genom terapi – och därmed slippa operation.
– Absolut. Men många av de kvinnor som jag pratade med provocerades av att deras könsstympning reducerades till något psykologiskt. Att bli hänvisad till terapi och »deala« med det, fastän någon har gjort våld på deras kön, tyckte de var orättvist, säger Malin Jordal.
