SLS vägleder om konflikten nödvändig vård – autonomi

Svenska läkaresällskapets, SLS, delegation för medicinsk etik har kommit med ett nytt etiskt uttalande om hur hälso- och sjukvårdspersonal ska förhålla sig när patienter med tillhörighet till viss en grupp tackar nej till nödvändig vård på grund av exempelvis en religiös övertygelse.

Ett tydligt exempel är Jehovas vittnen, som säger nej till blodtransfusioner eftersom de menar att blodet är en symbol för livet och därför heligt. Patientens rätt till självbestämmande hamnar i direkt konflikt med målet om att tillhandahålla god vård.

Det kan leda till oerhört svåra etiska dilemman, frustration och stress. Hur ska man till exempel agera om en gravid kvinna tydligt uttrycker att hon inte absolut inte vill ta emot en blodtransfusion, trots att det kan hota både hennes och det ofödda barnets liv?

Läkare som en gång varit i en sådan situation minns den oftast hela livet, enligt Anders Castor, ordförande i SLS delegation för medicinsk etik.

– Det är en tragisk moralisk konflikt. Antingen trampar du på en människas autonomi och integritet, eller så tvingas du se en människa dö framför dina ögon som du väldigt lätt kunnat rädda livet på.

Han hoppas att det nya etiska uttalandet ska vara ett bra stöd vid en etisk reflektion kring den svåra värdekonflikten.

Senast Läkaresällskapet gjorde ett uttalande på området var 1989, och då fokuserade det helt på blodtransfusioner.

– Det enda vi sa då var egentligen att om en beslutskapabel människa vägrar blod, så får vi inte ge blod. Men det finns ju fler etiska frågor som rör detta som är knepiga, säger Anders Castor och fortsätter:

– Och det finns fler grupper än Jehovas vittnen, även om vi haft dem lite i förgrunden när vi diskuterat. Men detta gäller alla människor som har en övertygelse kring något. Det kan handla om att inte vilja vaccinera sig eller använda cytostatika om man har cancer.

Etikdelegationen har främst fokuserat på två frågor. Den första är hur säker man ska vara på att det verkligen är personen i frågas vilja. Den andra frågan är hur mycket dyrare som det är rimligt att den alternativa vården får bli, om patienten exempelvis vägrar blodtransfusion.

Ingen av frågorna har något enkelt svar, enligt Anders Castor.

– Det är svårt att sätta en särskild algoritm eller tydlig gräns för hur man ska göra. Är vi säkra på att det är personens vilja, ska vi följa den. Men det kan vara svårt att veta om det verkligen är personens vilja, eller om personen påverkas av vad andra runt om tycker.

För att försöka ta reda på det bör läkaren tala med personen i enrum.

– Det är patientens rätt, och vår skyldighet som läkare, att se till att patienten fritt får uttrycka vad de tänker. Det ligger på oss att se till att få till en kommunikation med patienten i enrum.

Anhöriga har ingen beslutsmakt över sin sjuka anhöriga, förutom föräldrar till minderåriga barn. Om patienten däremot väljer att delegera beslutet till anhöriga eller till församlingen, ska läkaren respektera det.

När det gäller kostnader, går det inte går att sätta någon siffra på vad som är rimligt, enligt etikdelegationen. Men man bör sträcka sig långt för att tillmötesgå patientens vilja – så länge resurserna som krävs inte är så stora att det går ut negativt över andra patienter.

Hur vanligt det är att patienter från vissa grupper/tillhörigheter tackar nej till nödvändig vård är svårt att svara på, enligt Anders Castor. Men han tror att de har blivit svårare att hantera i dagens alltmer pressade sjukvård.

– Dyker en sådan här patient upp blir det förstås lite grus i maskineriet eftersom man behöver stanna upp, tänka till, anstränga sig mer och hitta kompromisser.