Läkartidningen har tidigare berättat att Socialstyrelsen tagit fram ett förslag till rekommendationer och kunskapsstöd för vård vid provocerad vulvodyni, det vill säga en intensiv smärta vid slidöppningen.

När slutversionen nu kommer har myndigheten landat i att klassa det som nationella riktlinjer.

– Vi har tagit fram det här enligt Socialstyrelsens process för nationella riktlinjer. Skillnaden här är att vi också har ett kapitel som vänder sig till hälso- och sjukvårdspersonal som möter patientgruppen i sitt arbete. Det har vi vanligtvis inte i våra nationella riktlinjer, säger Jenny Halldén, projektledare för riktlinjerna på Socialstyrelsen.

Förhoppningen är att de nationella riktlinjerna ska bidra till en tydligare vårdkedja.

– Vi hoppas att de ska bidra till att fler verksamheter inom öppenvården både kan diagnostisera och behandla provocerad vulvodyni. Vi hoppas också att det ska göra att fler som behöver det får tillgång till specialiserad vård, säger Jenny Halldén.

Hög prioritet ges till att använda ett stöd för ett strukturerat arbetssätt för att utreda och ställa diagnos – till exempel en checklista som Socialstyrelsen tagit fram.

En annan viktig rekommendation är att patienter som behöver specialiserad vård ska tas om hand av ett multiprofessionellt team inom ramen för en så kallad vulvamottagning eller motsvarande – något som kräver en omorganisation av vården i många regioner.

Totalt handlar det om 18 rekommendationer uppdelade i basbehandling, fortsättningsbehandling och specialiserad vård.

I vilken utsträckning tror du att riktlinjerna kommer att följas?

 – Jag hoppas ju verkligen att det här kommer att få genomslag. Nu är det upp till regionerna att se hur de kan arbeta utifrån rekommendationerna.

Ojämlik vård

Tidigare rapporter från Socialstyrelsen visar att det finns en okunskap om provocerad vulvodyni i vården. Det är ofta otydligt vart patienter ska vända sig för att få vård, det kan vara långa väntetider och personal känner inte alltid till vart patienter ska remitteras vidare. Det har lett till att kvinnor ofta får vänta länge på en diagnos och rätt vård.

En kartläggning 2018 visade också på stora skillnader i vården, framför allt mellan storstad och landsbygd. Bara hälften av landets regioner erbjöd vård vid en vulvamottagning.

Källa: Socialstyrelsen