Astrid Lindgrens barnsjukhus får kritik i stora vårdplatsgranskningen

Normalisering är ett psykologiskt tudelat fenomen. Det krävs ofta drasiska beslut för att bryta den anpassningsförmåga som tjänar överlevnad, för att även bejaka ett värdigt liv. IVOs rapport får mig att tänka på analogin av ett förhållande där en part gradvis försätts i en alltmer maktlös situation och trots det väljer att stanna, för kärlekens skull. Vi som är i vården vill nämligen vara där, trots allt. Anpassningsförmågan är därför livsviktig och den har sjukvårdens personal länge med obetvinglig lojalitet gentemot sina patienter, sitt kall, profession och samhällsansvar gång på gång visat prov på. Men den gradvisa förskjutningen av förutsättningar flyttar både individer och system närmare och närmare den gräns som alla och allting har. IVOs rapport beskriver ett symptom på den här processen som i Region Stockholm letts av den ideologiska övertygelsen om marknadsdriven vård, digitaliseringens överlägsenhet och den tautologiska uppdelningen i olika nivåer, där det blir allt svårare för en vanlig skröplig människa att finna sin plats. Hänvisningskarusellen snurrar allt snabbare och rimligen även kostnaderna med den. ”Uppdrag” (läs ekonomiskt direktiv) överenstämmer inte längre med det legitimationen som läkare eller sjuksköterska har ansvar för, nämligen hela sin patient, alltid, ibland i samverkan med andra kompetenser, men grunden är ändå relationen, inte bara funktionen. Kommunikationsvägarna mellan alla olika aktörer är svåra att finna och trådarna oöverskådligt många att knyta ihop igen. Det nuvarande systemet bidrar inte längre till kunskaps- och kompetensutveckling utan urholkar gradvis professionen och därmed dess ställning. En förtroendekris är nära och i sig patientfarlig. Det är därför sorgligt, men bra att det märks, inte bara inom systemet i form av larm om risker, utan även av tillsynsmyndigheten IVO.

Patientsäkerhet, miljön för patienter och miljön för vårdens arbetare är tätt sammanlänkade. Det är inte en slump att IVOs rapport och den 6:6A som lämnades in förra veckan sammanträffar i tiden, men detta är bara en liten uppskjutande topp av ett isberg. Våra verksamheter avkrävs systematisk uppföljning, nu behöver även nivåerna som styr oss utvärderas. Vi behöver en haverikommission med starkt mandat att förändra, varsamt, men beslutsamt, och det är bråttom. Det är bara vi som verkar nu som kan ändra på detta.