Onsdagen den 6 juli hade Göran, hans fru och två vänner just slagit sig ner på en uteservering vid Donners plats i centrala Visby och börjat ögna igenom menyn. De var på båtsemester och hade bara tänkt få i sig lite lunch innan de skulle fortsätta ta del av alla föredrag under Almedalsveckan. Men ett skarpt ljud bröt plötsligt sorlet.
– Vi hörde något mitt emellan ett skrik och ett vrål. Jag lyfte blicken och såg en mörk skugga i gränden intill. Min hustru gick bortåt och mötte en kvinna som föll ihop på marken bara meter ifrån oss, säger Göran, som egentligen heter något annat.
Frun ropade på Göran att komma. Till vardags jobbar han som allmänläkare på en vårdcentral. Nu gick han från en sekund till en annan helt in i läkarrollen.
– Konstigt nog var jag ganska oberörd när jag var mitt uppe i det. Det är som att vara tillbaka på jobbet, eller på akutmottagningen. Det är efteråt som alla känslor kommer, säger han och rösten bryts.
Han konstaterade snabbt att kvinnan hade ett flertal skärsår, varav ett stick ovanför hjärtat. Tillsammans med en av vännerna, också han läkare, inledde Göran hjärt- och lungräddning.
– Jag bad honom att kontrollera pulsen och hålla en servett över såret för att stoppa blödningen. Under tiden gav jag ett par inblås. Normalt sett ska bröstkorgen hävas, men det gjorde den inte. Då insåg jag att lungan var punkterad.
Vännen rapporterade att det fanns puls. Göran kastade ett öga på klockan. 13.55.
– Jag gjorde några inblås till trots allt, men efter fyra minuter upphörde pulsen. Blödningen hade också avstannat. Vi förstod att det hade blött inåt och att bröstkorgen var blodfylld. Då fanns det inte heller någon förutsättning för HLR.
Vid det laget hade polis anlänt till platsen. Polismannen ville göra ett nytt försök med hjärt- och lungräddning trots att Göran försökte förklara att det var lönlöst. Han backade undan, omskakad och illa berörd.
Först efteråt förstod han att kvinnan han försökt rädda livet på var Sveriges Kommuners och regioners psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren, ett mycket bekant namn.
– Självklart visste jag vem det var. När det kom ut på nyheterna att det var just Ing-Marie Wieselgren som drabbats tänkte jag att det var fel person att ge sig på. Hon om någon har verkligen försökt att göra gott.
Göran och resten av sällskapet, alla skärrade, gick tillbaka till båten.
– Vi försökte få i oss en bit mat men det smakade förstås inget vidare.
Gotlandssemestern avslutades i förtid. Sedan dess har Göran tänkt mycket på de anhöriga. En annan tanke har också malt i huvudet gång på gång.
– Kunde vi ha gjort något annorlunda som kunde ha påverkat och förändrat resultatet? Det har tagit tid att komma till freds med det faktum att det inte fanns något att göra. Med punkterat hjärta och punkterade lungor är det kört. Inte ens om det här hade hänt på akuten hade det gått att rädda henne, säger Göran.
Under hösten medverkade han som vittne i rättegången mot Ing-Marie Wieselgrens mördare. I förra veckan dömdes Theodor Engström till rättspsykiatrisk vård för mordet på Ing-Marie Wieselgren och för förberedelse till terroristbrott genom förberedelse till mord på centerledaren Annie Lööf. Men oavsett juridiskt utfall finns bara förlorare bland de inblandade, som Göran ser det. Sedan domen föll har han varit i kontakt med Ing-Marie Wieselgrens anhöriga »för att stämma av och bearbeta«.
– Sedan måste tiden få göra sitt, men den här tragiska händelsen kommer att sitta kvar länge i sinnet.
Göran har varit i kontakt med Ing-Marie Wieselgrens anhöriga som gett honom tillåtelse att tala med Läkartidningen.
Läs också:
Theodor Engström döms till rättspsykiatrisk vård för mordet i Visby
Känslosam hyllning till Wieselgren: »Hör hennes röst i svaga ögonblick«
»Hon var en eldsjäl med en mission«
(uppdaterad 2022-12-19)