Under vårvintern utvecklades det infekterade bråket mellan kärlkirurgerna och de interventionella radiologerna på Norrlands universitetssjukhus (Nus) till en öppen revirstrid, som blev omskriven i såväl lokalmedia som i Läkartidningen.
Det handlar i korthet om hur kärlkirurgiska patienter i behov av endovaskulära åtgärder ska tas om hand. Och framför allt – av vem (se bakgrund längre ner).
Stämningen beskrevs som »förgiftad« och patientsäkerheten som hotad. Under flera veckor stod sjukhuset utan kärlkirurger på jourtid. Konflikten påverkade stora delar av universitetssjukhusets verksamhet, enligt Cecilia Nordenson, huvudskyddsombud för läkarna på NUS och ordförande i Västerbottens läns läkareförening.
– Februari-mars var ett haveri. Vi hade 35 pass när vi inte hade kärlkirurgjour, säger områdeschefen Magnus Hedström, när han ser tillbaka på hur det var när det var som värst.
De fast anställda kärlkirurger kände sig tvungna att ta en »time-out«. Några sjukskrevs och en fick tillfälligt nya arbetsuppgifter under vårvintern.
– Vi nådde en gräns då vi kände att det inte fungerade i vardagen. Vi tyckte att utvecklingen hade stagnerat, mådde dåligt och kunde inte utföra ett vettigt jobb, säger Mari Holsti som är dubbelspecialist i allmänkirurgi och kärlkirurgi och medicinsk chef på kärlsektionen.
Hon konstaterar:
– Det har varit jobbigt, kostsamt och patienter har kommit i kläm. Det var otydligt vem som hade det övergripande patientansvaret, och det gjorde att vi hade en del incidenter. Det hade kunnat undvikas.
Per-Anders Persson som är neuroradiolog och chef för radiologgruppen beskriver en tid präglad av tappad framtidstro.
– Kollegorna såg en risk, och jag med, att något man byggt upp under lång tid på ett orättfärdigt sätt utan ordentligt konsekvensanalys togs ifrån radiologin.
Nu är läget bättre, intygar alla tre. Det gör även hälso- och sjukvårdsdirektör Brita Winsa.
– Mycket har hänt tack vare en intensiv insats för att få en lösning på konflikten och läget är nu klart bättre, om än fortfarande lite skört i och med att vi är ett relativt litet universitetssjukhus, säger hon.
Områdeschefen Magnus Hedström håller med:
– Nu går det att bemanna jourlinjen igen. Mycket har gått åt rätt håll, men det finns kvar en del spänningar.
– Just nu blickar båda enheterna framåt och vill jobba för en säkrare vård, intygar Mari Holsti.
Per-Anders Persson beskriver i sin tur nuläget som »en låggradig infektion«.
– På det stora hela är det något lugnare. Det är inga konflikter i vardagen längre. Men organisatoriskt och när det gäller tron på framtiden finns det kvar en del aktiva problem.
Några saker har varit avgörande för det förbättrade läget.
I slutet av maj togs ett inriktningsbeslut. Det innebär att kärlkirurgerna ska ha det övergripande ansvaret över de kärlkirurgiska patienterna, men ska samarbeta multidisciplinärt med de interventionella radiologerna kring de patienter där det behövs.
– Min personliga bedömning är att det gav ett lugn. Det blev klart och tydligt att en definierad verksamhet överfördes från bild- och funktionsmedicin till kärlkirurgin, säger Magnus Hedström.
Mari Holsti håller med.
– Nu har vi ett beslut, och kan fokusera på att tillsammans lösa de praktiska problemen som vi har.
I skiftet maj/juni åkte läkargrupperna, cheferna och delar av sjukhusledningen på ett internat. Även en extern konsult och en senior professor i handkirurgi deltog för att medla. Inför den första träffen intervjuades samtliga läkare av professorn.
– Alla fick komma till tals. Vi fick lägga upp våra farhågor och förhoppningar. Samtalsklimatet är bättre nu och vi har en bättre samsyn, säger Mari Holsti.
Efter sommaren hölls en uppföljande träff. Alla säger att det lett till en konstruktivare dialog. Det har även bildats gemensamma arbetsgrupper som ska ta tag i kommande utmaningar. En grupp tittar exempelvis på hur sjuksköterskekompetensen – som bägge grupperna behöver – ska lösas framöver.
Inriktningsbeslutet innebär att ansvaret rent organisatoriskt har flyttats till kärlkirurgerna. I dag utförs dock de minimalinvasiva ingreppen i radiologernas lokaler på Bild- och funktionsmedicin. Nästa steg är att flytta över verksamheten fysiskt. För att lyckas med det behöver en ny operationssal byggas, man behöver även rekrytera röntgen- och operationssjuksköterskor.
Magnus Hedström är chef över de båda stridande läkargrupperna. Han har fått kritik för att han inte agerat tidigare. I dag är han självkritisk.
– Jag har lärt mig väldigt mycket. Jag inser nu att jag skulle ha tagit tag i detta redan för tre år sedan och hållit strategiska samtal tillsammans med båda verksamheterna
Har du några råd att ge andra?
– Jag tror det är väldigt viktigt att chefer på olika nivåer sätter sig in i andras situation innan man bara skyddar sin egen grupp. Att man innan en konflikt exploderar bromsar upp, sätter sig ner och verkligen lyssnar på varandra.
Läs även:
»Konflikten i Umeå är utan konkurrens den värsta«
Svårlöst läkarkonflikt skapar oro på Norrlands universitetssjukhus
Bakgrund till konflikten
Den kliniska utvecklingen av endovaskulära interventioner, som kommit att ersätta mycket öppen kärlkirurgi, har historiskt sett skett inom radiologin och de minimalinvasiva ingreppen har länge utförts av interventionella radiologer.
De senaste åren har även kärlkirurgerna i Umeå lärt sig den miniinvasiva tekniken – i flera fall har de utbildats av radiologerna – och nu vill de ha ett helhetsansvar för patienterna. Så fungerar det redan på de flesta andra svenska sjukhusen. Men i Umeå har radiologerna hållit emot.
Cecilia Nordenson, som är huvudskyddsombud för läkarna på NUS och ordförande i Västerbottens läns läkareförening, skrev ett brev till berörda chefer och sjukhus- och regionledningen i februari för att få dem att agera. Även läkarna vid Kirurgcentrum på NUS har uttryckt stark oro.
