För ett år sedan arbetade 23-åriga Valeriia Onutse, som tog läkarexamen 2021, på ett sjukhus i Cherson i södra Ukraina. Där hade hon en utbildningstjänst som närmast motsvarar en svensk ST-läkartjänst i radiologi.
Staden ockuperades av Ryssland och befriades i november, men bombas nästan dagligen av ryssarna. Särskilt sjukhus och annan infrastruktur är hårt utsatta för ryska angrepp. För några veckor sedan träffades sjukhuset hon arbetade på av missiler.
När kriget bröt ut befann sig Valeriia Onutse i Kiev.
– Jag var där helt ensam för att plugga och kände panik och rädsla. Jag kunde inte riktigt tro på det och visste inte vad jag skulle göra.
Den första månaden efter krigsutbrottet flyttade hon ut på landsbygden med en vän. Hennes föräldrar och släkt var kvar i Cherson och sa åt henne att försöka fly. En annan kompis, som bor i Sverige, hörde av sig och bad henne komma till Göteborg.
Så blev det. Hon åkte över gränsen till Moldavien, där hon har släktingar, tog därefter en buss till Bukarest, flög till Köpenhamn och klev på tåget till Göteborg den 22 mars. Hon fick bo hemma hos sin väns mamma den första tiden.
– Det kändes hopplöst att stanna i Ukraina. Det var skönt att komma i trygghet och kunna börja på nytt. Men min familj var långt borta och jag var ensam. Det var svårt, säger hon om beslutet att fly och den flera dagar långa flykten.
I Sverige anmälde hon sig som volontär i Help Ukraine Gothenburg, en ideell integrations- och fredsförening som drivs av ukrainare i Sverige. Där hjälpte hon framför allt till med översättning. Valeriia Onutse kunde nämligen redan en hel del svenska innan hon kom till Sverige. Intresset för språket väcktes när hon såg hon den svenska filmen »I rymden finns inga känslor« för fem år sedan.
– Jag tyckte att språket lät fint och började därför lära mig det. Det vara bara ett intresse, jag hade inga planer på att flytta till Sverige, säger hon på nästan helt flytande svenska.
Lite senare anställdes hon i projektet #CareConnectWith-Ukraine, som hjälper ukrainare att komma in på svenska arbetsmarknaden. Via det fick hon kontakt med en HR-chef på Sahlgrenska universitetssjukhuset, som i sin tur rekryterade henne till ett projekt som sjukhuset startat för att hjälpa ukrainsk hälso- och sjukvårdspersonal in i den svenska sjukvården.
Tillsammans med åtta andra läkare gick hon en intensivkurs i medicinsk svenska och har sedan i juli arbetat som läkarassistent på avdelningen för radiologi vid Mölndals sjukhus.
– Jag trivs jättebra.
Är det stor skillnad att arbeta som läkare i Sverige och i Ukraina?
– Ja, i Sverige är det bättre arbetstider. Man kan få mer ledighet och långa semestrar. I Ukraina hade jag jourer som var 24 timmar långa. Och det är bättre betalt i Sverige, säger hon.
Samtidigt var det en sak som förvånade henne.
– Patienterna får vänta jättelänge i Sverige. I Ukraina får man hjälp mycket snabbare, även i primärvården.
Valeriia Onutse säger att hon har fått enormt mycket hjälp och att hon har haft mycket tur sedan hon kom till Sverige. Många ukrainska läkarkollegor har svårare att komma in i den svenska sjukvården och frågar henne om råd.
Vad säger du till dem?
– Att språk och nätverk är viktigast. Försök lära dig svenska snabbt, och träffa folk! Gå på informationsträffar, jobbmässor och sånt.
Vad tänker du om Ukrainas framtid?
– Det kommer att vara jättesvårt, men jag är säker på att vi ska vinna. Vi måste göra det, säger Valeriia Onutse, som planerar för en framtid i Sverige även på längre sikt.
– Jag vill inte jobba som läkare i Ukraina. Det är bättre att vara läkare i Sverige. Men jag brukar skoja ibland och säga att jag skulle vilja jobba som läkare i Sverige fast på distans från Ukraina.
Läs också
Hon sätter ST-utbildningen på paus för att hjälpa sitt födelseland Ukraina
»Ukraina var det mest krävande och stressande av alla mina uppdrag«
»Jag gillar Sverige och vill jobba som doktor – men jag vet inte riktigt hur«
