Foto: Anna-Cajsa Torkelsson.

En grupp kvinnor trampar otåligt runt i snön utanför entrén till Rättsmedicinalverket i Solna.

– Jag är så övertaggad att jag är rädd att jag ska börja pilla på något, fastän jag vet att man inte får, fnissar Lina Areklew uppspelt.

Hon är en av alla deckarförfattare som nappat på det erbjudande som myndigheten tillsammans med Svenska deckarakademin har tagit fram – ett nytt seminarium riktat specifikt till författare. Eller en »obduktionskurs« som det kort och gott har kallats i media. Tanken är att ge deltagarna en djupare inblick i Rättsmedicinalverkets verksamhet. Det är en win-win-situation: Myndigheten får lättare att rekrytera ju mer känd arbetsplatsen är – och deckarförfattarna i sin tur lär sig att skriva mer verklighetstroget.

Cecilia Besev Swing, specialist i rättsmedicin. Foto: Anna-Cajsa Torkelsson.

Den första punkten på dagordningen är en rundvandring. För att få plats med alla besökare, mer än dubbelt så många som de som faktiskt arbetar på enheten i Solna, delas deltagarna in i olika grupper. Rättsläkare Cecilia Besev Swing håller upp dörren till bårhuset för en av grupperna. Någon undrar vad det är som luktar. Är det en kemisk substans?

– Nej, det är död, säger Cecilia Besev Swing enkelt konstaterande.

Väggarna är försedda med metalluckor in till kylrum, där de döda kropparna förvaras på bårar. I en liten sal intill, innanför en K-märkt glasinfattad port, finns visningsrummet, en plats för anhöriga att ta ett sista farväl. Cecilia Besev Swing återkommer flera gånger till hur viktigt det är att ständigt visa respekt för de döda i arbetet. Det innebär dock inte att humor är förbjudet. Som till exempel när det är dags att åka upp till obduktionssalen och alla inte ryms i hissen.

Cecilia Besev Swing förklarar hur en obduktion går till för deckarförfattarna Lina Areklew och Hélène Gullberg. Foto: Anna-Cajsa Torkelsson.

– Vi får åka upp i omgångar, annars stannar den. Och det kanske är tråkigt att fastna i likhissen, skojar hon.

Vid obduktionsbordet beskriver hon ingående sitt arbete, hur hon börjar med en yttre undersökning och fotograferar eventuella fynd innan det är dags för assistenterna att lägga ett snitt och öppna upp kroppen.

– De plockar ut alla organen till mig, från tungan och ända ner till ändtarmen. Sedan vill vi titta på hjärnan också förstås. Då får vi öppna huvudsvålen, ta fram skallbenet och såga upp det med sågen här, säger hon och demonstrerar det högljudda verktyget.

På många sätt är Cecilia Besev Swing härdad.

– Klarar man inte av att hantera det här så jobbar man nog inte heller här, rent krasst.

Men trots att hon i dag har sett det mesta som går att se är det vissa saker hon fortfarande blir illa berörd av.

– Barn som avlider är naturligtvis mer tragiskt än något annat. Och ensamma människor som har legat länge i sin bostad utan att någon har saknat dem, det tycker jag är jättejobbigt.

Från vänster moderatorerna Karin Alfredsson, Svenska deckarakademins preses, och Johan Rahm, kommunikationschef på Rättsmedicinalverket. Därefter Johan Larsson, specialist i psykiatri och rättspsykiatri, Kerstin Montelius, molekylärbiolog, Jenny Isaksson, specialist i klinisk farmakologi och Eva Rudd, specialist i rättsmedicin och klinisk genetik. Foto: Anna-Cajsa Torkelsson.

Efter rundturen är det dags för deltagarna att i seminarieform få följa en fiktiv mordgåta genom Rättsmedicinalverkets olika avdelningar. Det börjar med en hundpromenad i Rålambshovsparken i Stockholm en tidig lördagsmorgon, då någon upptäcker en död man i ett buskage. Rättsläkare Eva Rudd berättar om hur det går till när hon blir utkallad till en sådan brottsplats. Eftersom det påhittade mordoffret är illa tilltygat och saknar id-handlingar skickas ärendet vidare till molekylärbiologen och genetikdoktorn Kerstin Montelius, vars jobb är att jämföra dna-profiler. Rättskemiska enheten i Linköping och Jenny Isaksson, specialist i klinisk farmakologi, kopplas också in för att analysera eventuella gifter i kroppen. När polisen sedan får nys på en misstänkt gärningsman, med en historia av psykisk sjukdom, är det i stället överläkare Johan Larsson, specialist i psykiatri och rättspsykiatri, som leder utredningen och utför eventuella paragraf 7-undersökningar.

– Det vi letar efter är svåra psykiska sjukdomar, som psykossjukdom, bipolär sjukdom och grav autism. En del av de här sakerna kan bli uppenbara i samtalsrummet. Men det kan också vara så att brottet i sig är så svårförståeligt eller avvikande att det finns skäl att misstänka att personen lider av svårare psykisk ohälsa, säger han.

Frågorna från åhörarna är många. Hur mycket längre tid tar det för ett blåmärke att försvinna på en död kropp jämfört med på en levande? Kan dna-spår efter en pappa misstas för att komma från hans son? Går det att se på en död kvinna om hon genomgått en abort? Och så frågan som verkar ha cirkulerat i mångas huvuden under dagen: Vad fick er att välja rättsmedicin som specialitet – är det inte lite äckligt?

Eva Rudd, specialist i rättsmedicin och klinisk genetik. Foto: Anna-Cajsa Torkelsson.

– När jag läste till läkare och gjorde praktik på akuten kom det in en man med hemorrojder en kväll. Jag var ganska ung och satt med näsan precis intill hans rumphål och tänkte: »Är det här min framtid?«, säger Eva Rudd skämtsamt.

– Vilken specialitet du än väljer inom läkaryrket kommer det att vara »äckligt« någon gång, och jag tycker inte att rättsmedicin är värre än något annat.

I botten har hon en helt annan specialitet, i klinisk genetik, och det var tufft på helt andra sätt än hennes nuvarande jobb.

– Det är betydligt svårare att säga till en tjugoårig flicka att »du bär på en mutation som gör att du med hundra procents säkerhet kommer att få bröstcancer innan du fyller fyrtio«. När vi rättsläkare kommer in i bilden är skadan redan skedd, det onda har redan hänt. Då kan vi ge de anhöriga ett slags avslut och ett svar på varför pappa eller mamma dog.

Eva Rudd tar sats igen.

– Jag kan bli lite ledsen när folk säger »gud, vilket äckligt jobb du har«. Nej, det är ett viktigt och fint jobb som jag är stolt över, säger hon.

Någon annan undrar vilka felaktigheter Rättsmedicinalverkets anställda stör sig på i deras kriminalromaner. Alldeles för precisa dödstidpunktbestämningar är en sådan detalj. Eller att rättsläkarna i böckerna verkar jobba dygnet runt varje dag i veckan, trots att det i själva verket är ett måndag-till-fredag-jobb. Listan på litterära klavertramp får en av deltagarna att försvara sig.

– Ni får ha lite överseende med oss författare, man är så rädd att bli tråkig om man är alltför detaljerad eller korrekt med fakta, säger hon.

Eva Rudd, själv en hängiven deckarfantast, ger ett lugnande svar.

– Absolut, om historien är spännande skiter jag i om obduktionen görs på en lördag, säger hon.

Läs också: Deckarförfattare ska få hjälp på traven – med kurs i rättsmedicin