– Kan jag ringa upp om en liten stund? Jag håller på och buda på en ambulans och auktionen slutar om tio minuter, säger ST-läkaren Katja Blagodyr när Läkartidningen ringer upp och ber om en intervju.
När vi hörs igen har hon vunnit budgivningen, och dessutom fått besked om att Region Kronoberg skänkt två ambulanser. Ändå är det en sorgens dag. Ett år har gått sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion.
– Det har varit ett jättetungt år. Det är många känslor. Jag är väldigt trött, men också hoppfull. Det här året har visat mig att jag inte är ensam, utan att det finns många andra som känner vad jag känner, säger 35-åriga Katja Blagodyr som kom till Sverige som tolvåring tillsammans med sin mamma, som också är läkare och arbetar som gynekolog i Skövde.
Hur reagerade du när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion?
– Det hade varit något i luften ett tag. Men när jag satte på tv: n och förstod att de bombar Kiev var det väldigt oväntat. Kiev är Ukrainas moder, något nästan heligt.
Hon hade nyss blivit mamma och följde nyhetssändningarna med sin nyfödda dotter på armen.
– Som nybliven mamma var det otroligt tufft se alla barn och kvinnor, säger Katja Blagodyr. Rösten bryts och hon tystnar en stund för att samla sig innan hon fortsätter:
– Vi har växt upp i en sorg över kriget som varit och med tanken att det inte får hända igen. Så gör det, det – bara en generation bort.
I sin roll som blivande kirurg är hon van att agera snabbt i skarpa lägen och samla både sig själv och andra. Dessutom hade hon erfarenhet från den stora flyktingvågen 2014–2015, då hon arbetade som volontär. Nu bestämde hon sig för att samla ukrainare som bor i Göteborg. Många kom. Ur den kraften grundade hon den ideella integrations- och fredsföreningen Help Ukraine Gothenburg (HUG) den 26 februari. Redan den första veckan skickade föreningen nio bussar med förnödenheter till Ukraina, på vägen tillbaka till Göteborg fylldes de med flyktingar.
– Vi kände tidigt att det vi hade påbörjat kräver ett ansvar och att vi behövde arbeta långsiktigt. De som har kommit hit behöver mycket stöd, säger Katja Blagodyr.
I dag driver föreningen tre center i Göteborg, två för barn och ett för vuxna. De har 400 barn i sina barnverksamheter och undervisar barn i svenska och engelska. Föreningen har även hjälpt cirka 150 ukrainska flyktingar få jobb i Västra Götalandsregionen, bland annat via ett samarbetsprojekt med Sahlgrenska universitetssjukhuset.
– Och vi ska snart påbörja en SFI-utbildning, säger Katja Blagodyr stolt.
Men ungefär hälften av föreningens arbete går till att stötta på plats i det krigsdrabbade landet. Varje vecka åker föreningen dit med olika förnödenheter, sjukvårdsmateriel och annat som behövs.
– Förra veckan körde vår 100:e transport dit, säger Katja Blagodyr.
Förutom de sexton ambulanserna, har de skänkt en brandbil och köpt in medicinsk utrustning för drygt två miljoner kronor. Men ett av de största projekten är en blodbuss som de byggt om till ett mobilt sjukhus. Den befinner sig just nu vid krigets frontlinje och bemannas en frivillig bataljon med sjukvårdare.
Har du funderat på att åka till Ukraina?
– Ja, jag åker dit på onsdag för att försöka starta ett barncenter på plats i Ukraina. Det finns miljontals barn som behöver stöd och det är viktigt att satsa på hjälpinsatser på plats. De ska känna att de ska kunna stanna i landet och ändå få hjälp. Min förhoppning är att det ska bli så tryggt att jag kan ta dit mina döttrar, säger Katja Blagodyr.
Den närmaste tiden ska hon arbeta halvtid från Ukraina och halvtid från Sverige. För att hinna sätter hon sin ST-utbildning i kirurgi på paus och tar tjänstledigt.
Du har gjort och gör en extraordinär insats. Vad driver dig?
– Kärleken till mänskligheten. Det är dags för oss att ta ansvar för livet vi levt och förstå att vi måste bygga upp en bättre väg. Det kan vi bara göra tillsammans, och för att göra det måste vi ibland välja den svåra vägen.
Hur ser hjälpbehoven ut i Ukraina just nu?
– Resurserna är lägre än någonsin. De har tömts under året. Människor börjar vänja sig vid kriget, det blir en vardag, och då minskar stödet. Men det gäller att inte vänja sig vid ett krig och fortsätta ge stöd. Behovet av evakueringsfordon är särskilt stort nu.
Vad tror du om landets framtid?
– Framtiden är ljus tror jag. Världen är mer samlad än någonsin. Vi har lärt oss hjälpa varandra oavsett om vi känner varandra eller inte. Vi är en ny familj som den här olyckan har fört samman.
Fotnot: Varannan fredag framöver kommer föreningen finnas på plats vid Sahlgrenska sjukhuset (på Sahlgrenskatomten utanför operation 1) för att hämta sjukvårdsmaterial som avskrivits, gått ut eller som det finns ett överskott av. Den som vill bidra kan mejla helpukrainegbg@gmail.com.
Läs också
»Ukraina var det mest krävande och stressande av alla mina uppdrag«
»Jag gillar Sverige och vill jobba som doktor – men jag vet inte riktigt hur«
»Det var skönt att komma i trygghet och kunna börja på nytt«
(uppdaterad 2023-02-27)
