Zhanna Elgazzar hade ett bra liv i Charkiv när kriget bröt ut. Hon hade arbetat som radiolog i åtta år och specialiserat sig på magnetisk resonanstomografi. De första åren som nybliven specialist arbetade hon på ett statligt sjukhus, och därefter i tre år på ett privat sjukhus i miljonstaden i nordöstra Ukraina.
Hon är på arbetet, när hon nås av budskapet att Ryssland har anfallit hennes hemland. Under dagen kommer rapporter om flera kraftiga explosioner.
Först kommer en känsla av overklighet över henne. Zhanna Elgazzar beskriver det som en avlägsen mardröm, som något som händer någon annan, någon annanstans. Efter ett tag kommer insikten och chocken.
Hon skyndar hem för att sätta sig och sin familj i säkerhet. I magen ligger hennes andra barn. Hennes dotter är nybliven tonåring och hennes make Eslam, som är egyptier men har flyttat till Ukraina för att utbilda sig till läkare, har bara ett år kvar till examen.
Veckorna därpå är fyllda med stark ångest och en ständig rädsla för att huset de bor i ska bombas.
– Det var en inre stress. Det fanns ingen trygghet någonstans, och konstant ångest är inte bra för små barn, säger hon.
I början av mars flyr familjen, utan att veta vart de ska. Eftersom Eslam är från Epypten och Zhanna Elgazzar är gravid tillåts även han lämna landet. De tar en färja till Sverige från Polen. Valet av land sker spontant.
– Vi träffade en kvinna på vägen som sa att Sverige var ett fantastiskt ställe att bo på, särskilt för barn, säger Zhanna Elgazzar och matar sin åtta månader gamla dotter Leona med en sked puré.
Sedan augusti har de bott hos en svensk familj i Sollentuna i Stockholm.
– Familjen vi bor hos är jättesnälla människor. De säger att vi får stanna tills vi hittar någon annat. Utan dem vet jag inte hur det hade gått.
Charkiv är en av de största städerna i Ukraina. En livlig, vacker stad med många studenter som ibland har beskrivits som »Ukrainas Silicon Valley«. Under året har hårda strider rasat i området, och staden är svårt sargad.
Zhanna Elgazzar har haft lite kontakt med sina gamla kollegor. Sjukhuset är intakt, till skillnad från många andra sjukhus i landet, men förutsättningarna är mycket besvärliga.
– De försöker göra så gott de kan, men det är en svår situation, säger Zhanna Elgazzar.
Hon pratar med en blandning av svenska och engelska och tar ibland hjälp av en app för att översätta ukrainska ord till svenska.
Känslan av att vara jagad och otrygg hänger kvar hos henne. Hon oroar sig över att familjen saknar inkomst och fast bostad i Sverige och över sin mamma som är kvar i Charkiv.
Hennes man har lyckats slutföra läkarutbildningen på distans från Sverige. Trots kriget har de ukrainska universiteten fortsatt att bedriva utbildning så gott det går. Nu letar han efter en praktikplats.
Själv studerar Zhanna Elgazzar svenska. Hon säger att hon mött många snälla, hjälpsamma människor i Sverige. Men hon saknar åtgärder för att snabbare få in utländska läkare i den svenska sjukvården.
– Det borde finnas bättre hjälp. Jag har hört att Sverige behöver fler doktorer. Men det verkar inte så!
Hon efterlyser framför allt kurser i medicinsk svenska och ett nätverk där svenska läkare kan vägleda utländska.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag gillar Sverige väldigt mycket. Jag vill jobba som doktor, men jag vet inte riktigt hur. Det känns så svårt. Just nu undrar jag om det alls kommer att gå att arbeta med medicin här.
Samtidigt ser hon ingen framtid för sig och sin familj i Ukraina.
– Ekonomin är helt förstörd. Husen och staden ligger i ruiner. Det är för många problem, och kommer att vara besvärligt även när kriget är över.
Läs också
Hon sätter ST-utbildningen på paus för att hjälpa sitt födelseland Ukraina
»Ukraina var det mest krävande och stressande av alla mina uppdrag«
»Det var skönt att komma i trygghet och kunna börja på nytt«
