»Nu är det dags att blicka mer inåt«

Tre flyttlådor och ett skrivbord är i stort sett det enda som får plats i det minimala rummet djupt inne i hjärtat av Karolinska institutets flaggskepp Aula Medica. Här har Annika Östman Wernerson fått mellanlanda i väntan på att kliva in som ny rektor – i hennes förra rum har en ny vicerektor för utbildning redan gjort sig hemmastadd. 

Överst i en av flyttlådorna trängs ett fårskinn med ett inramat foto på hennes tre vuxna döttrar. 

– Fårskinnet har legat i fåtöljen som jag aldrig haft tid att sitta i, säger hon och stänger lådan igen. 

Frågan är om det kommer att bli så mycket tid att sitta i fåtöljer framöver heller. 

Genom åren har Annika Östman Wernerson, som är professor i njur- och transplantationsvetenskap och överläkare i klinisk patologi, haft flera olika ledningsuppdrag på KI.  

Från 2019 och framåt har hon kunnat titulera sig vicerektor för utbildning. Nu ska hon ta klivet upp till toppen.  

Vid tidpunkten för Läkartidningens pressläggning har regeringen visserligen ännu inte formellt utnämnt henne, men tanken är att hon ska ta över efter lärosätets nuvarande rektor Ole Petter Ottersen den 1 mars. 

– Jag tar mig an det här med stor ödmjukhet, för det är ett stort och svårt uppdrag. Men det är ju inte bara jag som ska göra det här. Det kommer att finnas otroligt många kompetenta medarbetare runt omkring mig, säger Annika Östman Wernerson. 

Även om hon ser fram emot att komma i gång, känns det också utmanande att bli så pass offentlig. Hon känner viss press att leverera, det vill säga göra ett bra jobb. 

Vid en rådgivande omröstning inför valet av slutkandidat att föra fram till regeringen fick Annika Östman Wernerson 78 procent av rösterna. 

– Att det var så många som hade förtroende för mig känns bra, men det förpliktigar också, säger hon. 

Annika Östman Wernerson konstaterar att Ole Petter Ottersen – som tillträdde 2017 – kom in som rektor i en tid då det var viktigt att återupprätta KI:s rykte och ställning. Macchiarini-ärendet hade briserat med full kraft och skapat rubriker och debatt inte bara i Sverige, utan i hela världen. 

Även under pandemin har det handlat om att arbeta mycket utåt. Men nu är det dags att blicka mer inåt, anser hon. 

– Jag tycker att det är viktigt att vi jobbar med att utveckla KI ytterligare. Vi måste jobba mer med interna frågor, utveckla det interna arbetet och dialogen mellan ledning, institutioner och medarbetare. Vi behöver jobba med att skapa »vi-känsla« och stärka oss internt, säger Annika Östman Wernerson. 

 Finns det brister där i dag? 

– Det har ju varit ett pressat läge under pandemin. Nu står vi inför nya utmaningar. Vi kämpar med ekonomin precis som andra lärosäten. Vi pressas av höjda hyror, elpriser och inflation. Vi måste se hur vi kan optimera resurserna och använda de medel vi har på bästa sätt. Vi måste också se hur vi kan jobba så effektivt och bra som möjligt, säger Annika Östman Wernerson.  

Hon tillägger att det bland annat handlar om att utnyttja lokalerna bättre, att göra KI:s »core-faciliteter« för forskning – enheter som erbjuder avancerad utrustning, tjänster och kompetens till akademisk forskning – tillgängliga även för näringslivet.

En rimlig fråga med tanke på hennes bakgrund är kanske hur hon ska hitta samma engagemang för forskning som hon tidigare visat för utbildning. 

Hon påpekar att hennes tidigare uppdrag hade fokus på just utbildning, men att hon i uppdraget som rektor kommer att ha hela verksamheten för ögonen. Hon påpekar också att hon själv har gedigen erfarenhet av forskning på KI inom både medicin, då med fokus på kronisk njursjukdom, och medicinsk pedagogik. 

Hittills har det resulterat i mer än 100 vetenskapliga artiklar. 

– I dag är Karolinska institutet ett världsledande medicinskt universitet, och det är viktigt att vi fortsätter att vara det. Vi ska vara ett flaggskepp för medicinsk forskning, säger Annika Östman Wernerson. 

Framöver tycker hon bland annat att det är viktigt att öka samarbetet mellan kliniska och basvetenskapliga forskare för att få till fler stora, strategiska satsningar. Hon tycker också att enskilda forskare måste få större stöd när det gäller juridik, biobanksfrågor och hantering av data. 

Hon framhåller dessutom vikten av att slå vakt om akademisk frihet och nyfikenhetsdriven forskning. 

Apropå detta med att återupprätta KI:s rykte efter Macchiarini-ärendet säger hon att hon hoppas att omvärlden har en bra bild av KI. 

– Vi har jobbat väldigt hårt med att styra upp processerna kring regelverk, rekrytering och etikfrågor för att något liknande inte ska kunna hända igen. Man ska ju också komma ihåg att det görs väldigt mycket bra och fin forskning här. 

Det råder dock inget tvivel om hennes engagemang för utbildning och pedagogik. Annika Östman Wernerson tycker att de bitarna generellt måste få ta större utrymme på KI. 

– Hälso- och sjukvården har enorma utmaningar med kompetensförsörjning. Det är förstås viktigt att vi kan bidra med våra utbildningar på ett bra sätt, att de håller kvalitet, är forskningsanknutna och så vidare. 

Annika Östman Wernersons pedagogiska forskning handlar om att förstå hur känslomässigt svåra situationer påverkar studenters lärande. Här har hon och hennes medarbetare sett att den verksamhetsförlagda utbildningen är en prövning för många läkarstudenter. Många tycker också att det är svårt att ta klivet från student till yrkesverksam. 

– Läkartidningen skrev nyligen om att 6 av 10 underläkare funderar på att byta jobb. Jag tror att det här, att man upplever mycket som är tufft, bidrar till det. Det måste vi hantera på något sätt. 

Hon målar snabbt upp några situationer som gör att många känner sig osäkra inför sitt kommande yrkesliv som läkare. 

– Många tycker att det är tufft bara att vara i sjukvården. Det är inte alla som har varit konfronterade med sjukdom och död tidigare. Det kan också vara så att man upplever dilemman kring hur patienter blir behandlade. Man tycker inte alltid att vårdpersonalen gör på det sätt som man lärt sig att man ska göra, och har känslan av att man »använder« svårt sjuka patienter för sitt lärande. 

Det tycks dessutom vara så att man som student främst vänder sig till andra studenter för stöd och hjälp. 

– Ibland tappas man bort när det händer något jobbigt. Personalen pratar med varandra, men glömmer bort studenterna. 

Annika Östman Wernerson slår fast att studenterna måste rustas på ett bra sätt under utbildningen. 

– Nu har vi utvecklingsprojekt där vi får in de här delarna i handledarutbildning. Som handledare kanske man inte har tänkt så mycket på vad studenterna upplever som obehagligt. Man kanske lite grann har glömt hur det var. Men jag tror att det inte alltid krävs så mycket för att stötta. Det kan räcka med att man bekräftar att det är en jobbig situation, säger Annika Östman Wernerson och fortsätter: 

– Vi måste också ha diskussioner med regionen om hur de kan ta emot nya medarbetare. 

 Hon har hittills kombinerat sitt ledningsuppdrag på KI med forskning, utbildning och kliniskt arbete som patolog. Det hoppas hon kunna fortsätta med – åtminstone i viss mån. 

– Uppdraget som rektor kommer förstås att ta det allra mesta av min tid. Sedan tror jag att det är viktigt att ha förankring i verksamheten. Jag hoppas kunna fortsätta med lite undervisning och forskning. Min förhoppning är också att jag kan ha lite kliniskt arbete kvar.  

Annika Östman Wernerson är som sagt specialist i klinisk patologi, ett område där det i dag råder väldigt stor personalbrist. 

– Inom min subspecialitet jobbar vi helt digitalt, vilket gör att jag inte är bunden av tider. Därför hoppas jag kunna bidra lite grann. När man jobbar med stora komplexa frågor hela dagarna och går väldigt mycket på möten så är det otroligt tillfredsställande att också få sitta och lösa konkreta problem för patienter. 

Hon tillägger att allt detta naturligtvis är något som hon får ta upp med sin uppdragsgivare. 

– Sedan får jag ju vara beredd att ompröva det här om jag märker att det inte fungerar. 

Annika Östman Wernerson säger att hon är läkare »i själ och hjärta«. Att hon skulle välja den banan var dock inte plan A. 

– Jag kommer inte från en akademisk bakgrund. Jag hade något slags vördnad för dem som hade läkarexamen, att det var så fint. Det kändes lite ouppnåeligt. Jag fick uppfattningen att det var något »för andra«, även om jag hade väldigt stöttande föräldrar och familj som uppmuntrade mig att plugga vidare. 

Hon var dock tidigt klar med att hon ville jobba inom vården och siktade därför på att bli sjuksköterska. Efter att ha gått vårdlinjen på gymnasiet började hon 17 år gammal jobba som undersköterska på Södersjukhuset i Stockholm. 

– Då såg jag att alla läkare kanske inte var så där fantastiska som jag hade trott. Jag började tänka att det där kanske jag faktiskt skulle kunna göra bättre, framför allt när det gällde bemötandet. Efter att ha kompletterat mina betyg med naturvetenskapliga ämnen kom jag in på läkarutbildningen på KI. 

Annika Östman Wernerson hoppas att hon, med sin historia och väg till att bli läkare och forskare, kan vara en förebild. 

– Många av dem som pluggar på KI har ju föräldrar som är akademiker. Jag hoppas att jag kan visa att man faktiskt kan komma rätt långt utan att ha akademisk bakgrund, säger hon.