I en intervju i Läkartidningen sa Emilie Orring (M), regionstyrelsens ordförande i Uppsala, att Ivos, Inspektionen för vård och omsorgs, bild av situationen vid Akademiska sjukhuset behöver nyanseras. Ivos kritik har kort sammanfattat handlat om att sjukhuset har för få öppna vårdplatser och långa väntetider på Akademiska sjukhusets akutmottagning, där patienter farit illa på olika sätt. I Ivos granskning framkommer bland annat att mat, vatten och hygienbehov inte alltid har kunnat tillgodoses, att patienter har drabbats av sepsis som hade kunnat undvikas, och att en patient också har avlidit på akuten på grund av lång väntan på behandling för blodpropp.
Regionen är inte överens med Ivo om vilka åtgärder som behöver vidtas, där Ivo fick backa om krav på fler vårdplatser på Akademiska sjukhuset efter ett beslut i kammarrätten i december. Ivo har överklagat beslutet till högsta instans.
– Det är bra om professionen också kliver fram och delger sin bild, där finns det en delad bild. Det är ett jättetufft läge på sjukhuset – men vi ger i många delar en väldigt bra vård. Det måste också komma fram, sa Emilie Orring till Läkartidningen i förra veckan.
Den uppmaningen besvaras nu av läkare som jobbar eller har jobbat på Akademiska sjukhuset. En av dem är Karl Wassberg, som är ledig från sin tjänst som urolog och kirurgjour efter nära ett årtionde på Akademiska sjukhuset. Han är skarpt kritisk till Region Uppsalas hållning efter Ivos kritik.
– När det här åläggandet kom från Ivo upplevde jag och många andra det som att en tyngd lättade från axlarna. Ivo noterade också att vården inte var patientsäker – det som vi kände och upplevde var sant. Sedan blir det ett hårt rakt slag i ansiktet när regionen överklagar, i stället för att ta till sig av kritiken.
Karl Wassberg beskriver hur situationen på Akademiska sjukhuset successivt har förvärrats under hans år på arbetsplatsen.
– Det har alltid varit ett högt inflöde av patienter, men när jag började år 2014 fick de oftast plats på avdelning under första dygnet – de flesta inom 12 timmar från beslutet att de skulle läggas in. Nu har det blivit vardag att patienter kan ligga ett, två eller flera dygn på akuten.
Han, liksom andra kollegor på olika avdelningar, har också påverkats av vårdplatsbristen på sjukhuset. På hans klinik brukar en handfull patienter ligga utlokaliserade på andra avdelningar.
– Så någon får ge sig ut och ronda, utan att det egentligen finns någon schemalagd tid till det. Det innebär att en eller flera kollegor behöver ta sig runt till olika platser på sjukhuset och blir därför ofta försenade till sina schemalagda uppgifter. Många kollegor har därför skaffat sig en sparkcykel för att korta transporttiden mellan avdelningar.
Karl Wassberg beskriver en alltmer pressad arbetsmiljö där olika specialistläkargrupper också ställs mot varandra. Patienter kan inte tas emot på rätt avdelning vilket leder till någon slags kamp om platserna.
– Det kan bli en interna konflikter mellan kollegor på kirurg och urolog om vems operationer som är viktigast, då de ständiga överbeläggningarna innebär att operationer får strykas.
Situationen upplevs som alltmer ohållbar av flera kollegor, enligt Karl Wassberg. Det blir som en ond spiral, där det är nästintill omöjligt att göra ett bra jobb till sist.
– Flera är uppgivna, ledsna, trötta och funderar på att lämna. Sedan sitter jag i en bra sits – jag är urolog och det finns mycket arbete, arbetsmarknaden är god. Det är inte lika lätt att ta steget för alla.
Att lämna Akademiska sjukhuset är inte helt enkelt ändå, berättar Karl Wassberg. Hans tanke var att kunna jobba kvar där länge.
– Jag hade en vision om att vara kvar, syssla med högspecialiserad vård och kunna vara stolt över det. Men det har blivit svårare och svårare för varje år.
Jonas Willmer, specialistläkare i akutsjukvård, tar en paus från sitt pass på akutmottagningen när Läkartidningen ringer. Där har han jobbat de senaste sju åren, varav som specialist under de senaste två. Jonas Willmer känner igen sig i Ivos bild av situationen på hans arbetsplats.
– Jag vet ingen läkare som jobbar på akuten som inte tycker att det har varit extremt tufft och belastat de senaste åren. Det är en kronisk kris som har kommit krypande. Man känner sig lite som den där kokande grodan. Man märker inte att man kokar till slut.
Patientsäkerheten har tyvärr också varit hotad i perioder och personalen har inte haft förutsättningar att göra ett tillfredsställande jobb, berättar han.
– Vi i personalen gör allt vi kan, men ibland har det inte blivit helt bra. Hade det varit normala omständigheter hade inte dessa saker inträffat. Den som säger att säkerheten inte varit hotad den senaste tiden har nog inte jobbat inom akutsjukvården.
Just nu, sedan två-tre veckor tillbaka har läget vänt till det bättre. Istället för uppemot 40 patienter har akutmottagningen haft 10-20 patienter som ligger kvar över natten, och bara ett fåtal inläggningar. Nya vårdplatser har öppnats och en näravårdsavdelning (Näva) har öppnat i Tierp som också innebär en viss avlastning, berättar Jonas Willmer.
– Det har faktiskt gjorts saker, men jag vet inte om det kommer hålla i sig – för det jag ser är kortsiktiga lösningar. Det behövs långsiktiga lösningar också, och det här borde man ha gjort för flera år sedan.
Vilka långsiktiga lösningar kan det handla om?
– Om att sätta personalens arbetsmiljö först. Att ha vårdplatser och bemanning så att personalen trivs och vill stanna kvar.
Arbetsmiljön har varit tung länge och Jonas Willmer, som är utbildningsansvarig för ST-läkarna i akutsjukvård, har oroat sig för att nya ST-läkare ska lämna akuten. I september och oktober var läkarnas schema så slimmat att de fick vara två läkare på akuten i stället för tre. Sjukluckor kunde inte fyllas.
– Det är sådant som sliter mycket på personalen. Vi tappade flera ST-läkare som vi kanske hade kunnat behålla annars. På sjuksköterskesidan har många också lämnat.
Hur är stämningen bland er i läkarkollegiet just nu?
– Vi trivs väldig bra med varandra – men vi kan inte göra ett fullgott arbete under de här omständigheterna. Vi kan ändå ha kul på jobbet, vi är inte helt körda i botten, men vi är otroligt pressade.
Pelle Nilsson, neurokirurg på Akademiska sjukhuset och vice ordförande i Upplands allmänna läkarförening, håller med om kollegornas bild och säger att den delas av många. Han ger, utifrån sin långa fackliga erfarenhet, en övergripande bild över situationen.
– Jag kan säga att vi har varit engagerad i frågorna här i många år och påtalat riskerna med att dra ner vårdplatserna. Vi har påpekat att om man fullföljer de här sakerna kommer funktionerna på sjukhuset att falla sönder. Den värld vi lever i nu är precis den vi har varnat för.
Det är med en stark besvikelse Pelle Nilsson beskriver de senaste årens kamp, tillsammans med andra fackförbund, för att få till förändringar. Det senaste året har de skrivit brev tillsammans till regionledningen också. Därför är det extra märkligt att regionstyrelsens ordförande pratar om en ”delad bild” och ber professionen kliva fram, tycker Pelle Nilsson.
– Den delade bilden känner ingen av oss igen. Det är en ganska enad bild här, oavsett yrkeskategori på sjukhuset. Det är helt undermåligt.
Pelle Nilsson tycker att det är problematiskt att regionen ”svänger sig med massa uttalanden” om hur mycket pengar som läggs på sjukvården, samtidigt som sjukhuset har underfinansierats de senaste tio åren.
– Så fort de pratar om ekonomi tittar de bara på vår region. Men vårt universitetssjukhus verkar i en storregion. När man diskuterar utläggen från politiskt håll, då pratar man om Uppsalas befolkning. Vi har en ung befolkning. Men med det uppdrag sjukhuset har går det inte att räkna på det sättet.
På grund av den desperata situationen på akutmottagningen har annan vård fått skäras ner, berättar Pelle Nilsson.
– Vi får vi ta emot patienter från akuten som skulle ligga på infektion eller invärtesmedicin. Och vi får strypa intag för våra patienter och stryka operationer. Vi som egentligen ska ge service till storregionen.
Vad skulle du vilja se för lösning?
– Det absolut primära just nu är att öppna upp avdelningar. Det finns ju fysisk plats på sjukhuset. Hur man än gör det är bra just nu, för att avlasta akutmottagningen och all övrig verksamhet som har svårt att fungera.
Pelle Nilsson tycker att regionen borde på allvar ta ett krafttag för att lösa de akuta problemen, men sedan satsa ordentligt på lång sikt också.
– Det får kosta vad det vill nu. Sedan kan man jobba med primärvård och närvård och vad man vill. Men det kommer ta år att bygga upp det, för primärvården har inte heller doktorer så det räcker. Sjuksköterskor och undersköterskor behövs också, som ska sköta närvårdsavdelningar.
Hur upplever du stämningen i kollegiet?
– Folk blir mer och mer uppgivna. Många undrar om sjukhuset har förutsättningar att klara sig som ett fungerande universitetssjukhus på sikt.
Anna Rask-Andersen, professor emeritus i arbets- och miljömedicin vid Akademiska sjukhuset och ledamot i Läkarförbundets förbundsstyrelse, har ett ännu längre perspektiv som läkare, forskare och huvudskyddsombud i Uppsala.
Hon är besviken över Uppsala Regions agerande efter Ivos kritik.
– Det är synnerligen upprörande, nästan lagtrots, att inte följa en tillsynsmyndighet som har till uppdrag att se till att lagarna följs. Det här rör sig om patientsäkerhetslagen. Till slut har ju Ivo satt ner foten och kräver vite. Då lägger regionen massa resurser på juridik och att överklaga. Jag tycker att de kan lägga ner och i stället se till att åtgärda bristerna.
Situationen med vårdplatsbrister och underfinansiering är gammal, berättar Anna Rask-Andersen, och målar snabbt upp ett händelseförlopp över flera decennier.
– Vi har påtalat brist på vårdplatser i 20 års tid och i 10-15 års tid har vi pratat om problem på akuten. Oavsett färg på den politiska ledningen har det gått utför. De har misslyckats med styrning och ledning av sjukhuset.
Vad gäller Emilie Orrings uttalande är Anna Rask-Andersen lika tydlig.
– Det finns ingen delad bild. Situationen på akutmottagningen och bristen på vårdplatser har nu nått ruinens brant skulle jag säga. Det är en följd av decenniers sparbeting och underfinansiering av sjukhuset.
I stället för att politikerna ska behöva prioritera läggs de tuffa besluten på professionen, påpekar Anna Rask-Andersen. Och vad gäller akutmottagningen hamnar trycket alltför ofta på de minst erfarnas axlar.
– I realiteten blir det den yngsta underläkaren som står där på akutmottagningen som ska prioritera mellan olika patienter.
Vad skulle du vilja se för lösning?
– En annan styrning och en annan budget. När den inte räcker år efter år, är det inte sjukhuset det är fel på utan budgeten.
Att det finns högspecialiserad vård som lyckligtvis också fungerar, är ingen ursäkt för att annat inte fungerar, enligt Anna Rask-Andersen. Hjärtat på ett akutsjukhus måste fungera – och det är akutmottagningen. För vad skulle hända vid en större kris, om till exempel om Sverige drogs in i ett krig? undrar Anna Rask-Andersen.
– Den allmänna sjukvården skulle behöva ta emot sårade soldater. Ska de behöva riskera att dö för att akutmottagningen redan är proppfull av andra svårt sjuka patienter som ligger på britsar i korridorerna och väntar på vårdplats?
Läs mer:
Region Uppsala svarar på kritiken: »Ivos bild behöver nyanseras«
Ivo överklagar dom – Akademiskas vite kan tas upp i högsta instans
Domstol upphäver Ivos föreläggande om mångmiljonvite i Region Uppsala
Nytt viteshot från Ivo: »Situationen vid Akademiska nu ännu värre«
