Tre gånger tidigare har Pierre-Eric Vachaud, allmänläkare bosatt i Oslo, åkt ut på uppdrag för Läkare utan gränser. Första gången var 2016, då han jobbade ombord på räddningsfartyget »Dignity« med att ta hand om flyktingar på Medelhavet. Därefter bar det av till Kongo och Libanon.
– Men Ukraina var det mest krävande och mest stressande av de uppdrag jag har varit på. Tidigare har jag träffat patienter som har varit utsatta för stor fara, den här gången var vi läkare också i riskzonen. Under mina två månader i Ukraina gick det knappt en dag utan att vi hörde bombningar. Oron sätter sig i kroppen, säger han.
Under september och oktober månad var han stationerad i Charkiv i nordöstra Ukraina, där förödelsen var stor efter intensiva luftangrepp under krigets första månader. Målet var att bidra med primärvård i väntan på att landets eget sjukvårdssystem byggs upp igen.
– De som kunde hade flytt till tryggare platser. Det var nästan bara sårbara äldre kvar i staden, väldigt få unga.
Enligt uppskattningar flydde omkring en tredjedel av Charkivs invånare under våren, men allteftersom frontlinjen flyttades och den ryska armén pressades längre bort från staden började folk återvända. Det gjorde också att Pierre-Eric Vachauds arbete förändrades. Från att inledningsvis ha arbetat i flyktingläger inne i Charkiv kunde han och hans kollegor åka ut till byarna runt omkring och därmed nå fler behövande.
– Vecka 35 hade vi 45 konsultationer till den mobila kliniken. Tre veckor senare hade siffran stigit till 589. Det var en enorm förändring från att jag kom till att jag lämnade Ukraina.
Tillsammans med bland annat två läkare och två psykologer åkte han runt i byarna på jakt efter lämpliga lokaler för att kunna ta hand om patienter.
– En gång var vi i ett kulturhus, en annan gång i en kyrka. Det viktiga var att vi hade tillgång till en bunker eller källare så att vi kunde skydda oss från luftangrepp, säger Pierre-Eric Vachaud.
Det var dock svårt att planera läkarinsatserna. Han försökte hålla kontakt med sjuksköterskor i byarna och med hjälp av dem lägga upp en möjlig rutt, men telefonförbindelserna var svajiga och planerna kastades ständigt omkull av minerad terräng och nya bombattacker.
– Kartan ritades om hela tiden, det var väldigt stressande, säger han.
Vid besöken var det de små insatserna som gjorde störst skillnad. Patienterna, mestadels äldre kvinnor, gladdes åt att äntligen få blöjor efter att ha varit utan inkontinensskydd under lång tid. Annars hade merparten problem som hjärt-kärlsjukdomar, högt blodtryck och diabetes – förutom alla psykologiska besvär.
– Vi vårdade ingen som var fysiskt skadad av kriget, men vi stötte på en massa psykologiska trauman, mycket PTSD, depression, allt du kan föreställa dig.
I slutet av oktober återvände Pierre-Eric Vachaud till Oslo. Han hade planerat in en veckas ledigt innan han skulle börja jobba igen, men fick tänka om.
– Det räckte inte. Det tog väldigt lång tid för mig att landa. Jag kunde inte ta in att jag var i trygghet. Och jag var ändå bara där i två månader – jag tänker på ukrainarna som har fått utstå det här i ett år nu.
– Jag vet att det är ett slitet uttryck vid det här laget, men jag är enormt imponerad av deras motståndskraft.
Läs också
Hon sätter ST-utbildningen på paus för att hjälpa sitt födelseland Ukraina
»Jag gillar Sverige och vill jobba som doktor – men jag vet inte riktigt hur«
»Det var skönt att komma i trygghet och kunna börja på nytt«
