– Det är väldigt tidiga resultat, men på sikt hoppas vi att de ska bidra till ytterligare en behandlingsmöjlighet. Allt som kan göra livet lite lättare för de här patienterna vore välkommet. Det skulle också vara en väldigt billig behandling om man kan få det att fungera, säger Anders Mårtensson, öron-näs- och halsläkare på Helsingborgs lasarett och doktorand på Lunds universitet.
Det är i en liten pilotstudie, utan kontrollgrupp, som han och flera andra forskare har provat ett nytt koncept – snortransplantation – hos patienter som har kronisk bihåleinflammation utan näspolyper.
22 patienter som inte blivit hjälpta av annan behandling ingick i studien. De fick först 13 dagars behandling med antibiotika för att försöka minska bakteriefloran i bihålorna så mycket som möjligt.
– Direkt efter det började vi transplantera snor dagligen i fem dagar. Så vitt vi vet är det första gången någon har provat att transplantera det sinonasala mikrobiomet, säger Anders Mårtensson.
Före, samt tre månader efter, behandlingen skattade patienterna bland annat sina symtom med hjälp av skalan Snot-22, som sträcker sig från 0 till 110 poäng och där lägre poäng pekar mot bättre sjukdomskontroll och bättre livskvalitet.
Efter tre månader rapporterade 16 av 22 patienter en kliniskt betydelsefull förbättring – definierat som en minskning med minst nio steg på skattningsskalan. I slutet av studien såg forskarna också att patienterna hade en högre förekomst av bakterier i näsan, och en mer varierad flora.
Enligt Anders Mårtensson var det inte svårt att rekrytera deltagare till studien, snarare tvärtom.
– Patienterna tyckte att det lät äckligt när jag beskrev det för dem, men sa att de var beredda att prova vad som helst för att bli av med sina besvär.
Studien är liten och saknar kontrollgrupp. Hur stora växlar kan man dra på resultaten?
– Man kan ju inte vara säker på någonting. Men jag tror att mikrobiomet har betydelse. Man får nog se det här som en pilotstudie som kan vara hypotesgenererande för framtida studier.
En större placebokontrollerad studie är nu under uppstart i Australien, i regi av Anders Cervin, öron-näs- och halsläkare på Helsingborgs lasarett och docent vid Lunds universitet, som också han står bakom den nu aktuella studien.
Anders Mårtensson avråder bestämt patienter från att ge sig på snortransplantion på egen hand.
– Det här är väldigt tidiga forskningsresultat som behöver bekräftas. Dessutom kan det finnas risker med att transplantera någon form av mikrobiom.
Det finns framför allt två typer av risker. Den ena är att man transplanterar någon typ av infektion. I studien screenades såväl donatorer som patienter för exempelvis syfilis, hiv, hepatit B och C, MRSA, tuberkulos och herpes.
Den andra risken, vilket framför allt diskuterats i samband med avföringstransplantation hos patienter med klostridiumdiarré, är att man råkar transplantera någon sjukdom genererad från immunförsvaret.
– I vårt fall kan man kanske oroa sig för att transplantera benägenheten för allergi till patienten. I studien testade vi både donatorer och patienter för allergi mot bland annat björk, gräs och katt, säger Anders Mårtensson.
Fynden har publicerats i tidskriften International Forum of Allergy and Rhinology. Läs artikeln här.
Så gick det till
En donator – i de flesta fall en närstående till patienten – sköljde näsan med koksaltlösning. Hen ombads hålla kvar lösningen i näsan i fem minuter och därefter snyta ut den i en rondskål. Därefter späddes snorlösningen till dubbla mängden för att den skulle räcka till båda sidorna på patienten.
Sedan fick patienten göra motsvarande procedur. Patienten höll kvar snorlösningen från donatorn i fem minuter på varje sida. Därefter följde flera omgångar då hen snöt ut lösningen och sprutade in den i näsan på nytt för att skölja igenom systemet så mycket som möjligt.
(uppdaterad 2023-03-25)
