Sårförband av nanocellulosa utvecklat av forskare vid bland annat Linköpings universitet. Foto: Olov Planthaber

Svårläkta sår kan vara smärtsamma och uppstår infektioner kan det få allvarliga konsekvenser.

För att kontrollera om såret blivit infekterat måste vårdpersonalen vanligtvis lyfta på förbandet. Det kan både göra ont och störa läkningen, och risken för infektion ökar varje gång såret blottas.

Nu har forskare vid bland annat Linköpings universitet utvecklat ett förband som skiftar färg om såret börjar bli infekterat.

– Att snabbt kunna se om ett sår är infekterat utan att lyfta på sårförbandet öppnar för en ny typ av sårbehandling som kan effektivisera vården och förbättra tillvaron för patienter med svårläkta sår, säger Daniel Aili, professor vid avdelningen för Biofysik och bioteknik vid Linköpings universitet, i ett pressmeddelande.

När ett sår blir infekterat får det ett förhöjt pH-värde och blir mer basiskt, långt innan det finns synliga tecken på infektion. Det har forskarna utnyttjat genom att tillsätta ett färgämne i förbandet kallat bromtymolblått, som skiftar färg från gult till blått över ett visst pH-värde.

En hel del tester återstår och det dröjer mellan fem och tio år innan förbandet skulle kunna börjas användas inom vården, enligt Daniel Aili.

De nya rönen presenteras i tidskriften Materials Today Bio.

Det nya sårförbandet

Förbandet är gjort av finmaskig nanocellulosa, som hindrar bakterier och andra mikrober från att komma in. Man har även tillsatt färgämnet bromtymolblått som skvallrar om tidig infektion. För att ämnet inte ska förstöras har det bakats in i ett kiselmaterial.

Det nya förbandet är en del av utvecklingen av en ny typ av sårbehandling inom öppenvården, där forskarna även tar fram ny behandling av infektioner. Det handlar om antimikrobiella substanser som skulle kunna användas lokalt på såret i stället för att ge antibiotika som sprids i hela kroppen.

Förbandet har utvecklats av forskare vid Linköpings universitet i samarbete med kollegor vid universiteten i Örebro och Luleå.

Forskningen finansieras bland annat av Stiftelsen för strategisk forskning.

Källa: Linköpings universitet