Sverige bryter systematiskt mot EU:s arbetstidsdirektiv och gör alltför många undantag från reglerna om elva timmars dygnsvila. Det slog EU-kommissionen fast häromåret efter en anmälan från en privatperson. Det har inneburit att kollektivavtalen för anställda i kommuner och regioner nu behöver göras om för att leva upp till regelverket. Före jul nåddes en uppgörelse mellan arbetsgivare och bland annat fackförbunden Kommunal och Vårdförbundet. För Läkarförbundets del har dock förhandlingarna gått trögare och ännu har parterna inte gått i mål. Men runt om i landet växer oron över vad de nya reglerna kan innebära i praktiken. Många farhågor kretsar kring hur man egentligen ska få bemanningen att räcka till när scheman behöver läggas annorlunda, då det kommer krävas fler läkare per jourlinje för att garantera elva timmars dygnsvila.
– Särskilt de högspecialiserade beredskapslinjerna kommer att bli problematiska, eftersom vi har för lite folk, säger Cecilia Nordenson, ordförande för Västerbottens läns läkareförening.
Niclas Kvarnström är verksamhetschef för transplantation och leverkirurgi på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Han är inne på samma linje och ger ett konkret exempel:
– Det går inte att tillämpa reglerna när vi är ute och hämtar organ och transplanterar dagen därpå. Skulle vi göra det skulle alla våra kirurger behöva vara i tjänst alla dagar, för att man ska kunna lösa ut folk på ledighet på det sätt som direktiven säger.
I dagsläget kan kirurgerna arbeta 24- eller 36-timmarspass med några timmars vila eller sömn insprängt mellan två operationer. Någon sammanhängande dygnsvila är dock svår att få till. Men de långa arbetspassen innebär också långa ledigheter, något som många uppskattar.
– När vi diskuterar schemafrågor är det en ganska stor del av dem som är anställda hos oss som inte vill ha för mycket utjämning – man vill kunna ha en helt ledig vecka och inte tvingas ta ut kompledighet på arbetsgivarens initiativ. När du är bunden till jobbet vart tredje dygn året runt, då vill du kunna göra något vettigt med din ledighet och inte bara ta ut den för att du har nått upp till ett visst antal timmar, säger Niclas Kvarnström.
Han sätter sitt hopp till möjligheten att få dispens. Att vaska fram spetskompetens för att fylla alla schemaluckor som uppstår i och med regeländringen är dessutom omöjligt, menar han.
– Jag kan inte utbilda en transplantationskirurg till i höst. Om du så skulle ge mig flera år skulle jag ändå inte kunna fixa det.
Cecilia Nordenson har försökt men inte lyckats få svar från Läkarförbundet om hur möjligheterna till dispens kommer att se ut.
– Jag är rädd att patienter kommer att dö om det nya regelverket gör det omöjligt för regionerna att bemanna, säger hon.
Även Cecilia Nordenson tror att breda dispenser är den enda vägen framåt. Samtidigt verkar det nya regelverket bli mer restriktivt när det gäller undantag.
– Dispens kan bara ges om man kan visa att man har gjort allt för att lösa situationen. Man måste jaga stafetter och man lär behöva skriva specialavtal för en del personer för att förmå dem att ställa upp. Det kan bli en väldigt dyr historia för regionerna.
Annika Östling, ordförande för Jämtlands läns läkarförening, tycker att det brådskar att få veta hur läkarna ska tolka regelverket.
– Det här kommer att bli en jättestor fråga. Avtalet ska ju börja gälla i oktober och schemaläggningen för hösten är i gång före sommaren, så vi skulle egentligen ha behövt besked igår.
Även Yvonne Dellmark, ordförande för Karolinska universitetssjukhusets läkarförening, tycker att det är problematiskt att svaren dröjer.
– Det är positivt att man reglerar arbetstiden så att vi får förbättrade scheman med möjlighet till ett hållbart och hälsosamt arbetsliv över tid. Nackdelen är att vi fortfarande inte vet vad som kommer att gälla i höst. Men det som har kommit ut av de reviderade allmänna bestämmelserna är oroväckande. Att arbetspassens längd ska begränsas är i sig bra, men omöjligt för vissa verksamheter.
Som exempel nämner hon transportverksamheter inom ambulanssjukvården, men också högspecialiserad vård, där man riskerar att tappa kompetens om man är för många på samma jourlinje.
– Man måste få ett visst antal operationer per operatör för att uppnå och utveckla kompetens. Högspecialiserade, sällan förekommande ingrepp kan inte spridas på för många händer, säger hon.
Läkartidningen har skickat ett flertal frågor angående förhandlingarna till såväl Läkarförbundet och Sveriges Kommuner och regioner, SKR. Frågeställningarna har rört hur processen går, när förhandlingarna förväntas vara klara och vad som är den svåra nöten att knäcka. SKR har inte återkommit. Läkarförbundets chefsjurist Alexander Kuzmicki läser bara upp ett nedskrivet uttalande.
– Eftersom reglerna inte levde upp till minimikravet i EU:s arbetstidsdirektiv granskas Sverige av EU-kommissionen. Arbetstidsdirektivet, som är en skyddslagstiftning, ska följas och parterna har en samsyn om vad som är ett tillräckligt starkt skydd i enlighet med direktivet, säger han.
Men om ni har en samsyn borde ni väl redan ha gått i mål med förhandlingarna?
– Diskussioner pågår fortfarande kring våra specialbestämmelser för läkarna, som också behöver följa direktivet.
Angående farhågorna om svårigheterna att få regelverket att fungera i praktiken säger Alexander Kuzmicki att det har fungerat på andra håll.
– Har man lyckats lösa det här i resten av Norden borde det gå att lösa även i Sverige. Vi i Sverige är de enda som inte ger ett tillräckligt bra skydd för individen i de här frågorna.
Cecilia Nordenson gör sin egen tolkning av Läkarförbundets fåordighet.
– Det är så många frågor att lösa. Rimligtvis ser Läkarförbundet alla de här problemen, det är därför det är så tyst.
