Tre läkare om udda vägar in i nya yrket: »Har aldrig ångrat mitt val«

»Välkommen till läkarprogrammet« står det på en skärm i Karolinska institutets aula. Året är 2015 och Niklas Kölerud gör sin första dag som student på länge. Han har jobbat som trafikpilot och jobbat för flera olika flygbolag, men som 37-åring bestämt sig för att byta bana.

– Jag var lite nervös såklart, inte bara för hur det skulle gå med studierna. Jag var ju också lite äldre än många av mina studiekamrater, men blev glatt överraskad när jag förstod att det var flera andra som också var äldre och hade andra erfarenheter i bagaget.

Att få flyga hade varit en dröm som gick i uppfyllelse för Niklas Kölerud. Men livet förändrades när döttrarna föddes och han började se annorlunda på sitt jobb.

– Det var en spännande tid, men jag var sällan hemma. Det var svårt att kombinera arbetet med familjelivet. Jag tänkte att jag skulle försöka mig på någon yrkesutbildning i stället. Inte vet jag, elektriker eller grävmaskinist, något som skulle göra att jag fick vara hemma mer.

Men hans fru satte stopp för de planerna. Hon visste att läkaryrket hade varit en annan barndomsdröm och peppade honom att ge det ett försök.

– Utan henne hade det här aldrig gått. Hon har hela tiden dragit det tyngsta lasset med barnen.

Nu är AT-tjänstgöringen avklarad och nyligen skickade Niklas Kölerud in alla papper till Socialstyrelsen för att få sin läkarlegitimation. Medan han funderar över sin framtida specialisering vikarierar han på infektionskliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Ända sedan vi började komma ut på klinik har anestesi och intensivvård legat etta på listan, men under resans gång har jag blivit intresserad av fler områden; infektionsmedicin, kardiologi, ortopedi …

Kanske är det hans bakgrund som pilot som har puffat honom i riktning mot just anestesi och intensivvård, tror Niklas Kölerud.

– Det är nog den specialitet som är mest lik mitt gamla jobb. Man arbetar med patientens vitalparametrar innanför en viss box, sticker någon parameter ut får man analysera och åtgärda det. Det är också en väldig tempoväxling, precis som i flyget. Det är extremt mycket att göra i samband med start och landning, men ganska lugnt däremellan.

Saknar du något från tiden som pilot?

– Jag kan ibland sakna att bli ett med flygplanet. Eller känslan när man har glada passagerare på väg på semester, när man bryter igenom regnmoln och ser solen. Men jag har inte ångrat mitt val att byta karriär en enda dag.

En annan av de förväntansfulla studenterna den där hösten var Linda Forsell. Hon är just nu föräldraledig från sin AT-tjänst på Södersjukhuset. Men innan hon bestämde sig för att läsa till läkare var hon bildjournalist med stora delar av världen som arbetsplats. Hennes fotografier och texter har belönats med priser och hon har arbetat för tidningar som The Guardian och Washington Post. I synnerhet har hon intresserat sig för olika kvinnofrågor. Karriärens stoltaste ögonblick var när hennes arbete bidrog till att ändra lagen i Guatemala.

– Under ett par år samarbetade jag med en organisation och bevakade unga mödrars situation där. Jag fotade tjejer under femton år, varav en ganska hög andel blivit gravida efter våldtäkter eller till och med incest. En stor del av problemet var att flickorna blev bortgifta i så ung ålder. Men med hjälp av mina bilder, utställningar och reportage lyckades vi till slut få politikerna att höja giftasåldern från 14 till 18 år.

Linda Forsell har svårt att ge ett enkelt svar på frågan om varför hon bytte bana. Klart är att flera faktorer bidrog.

– Det som drev mig var ju att få belysa olika komplexa frågor. Men så kanske man ändå landar i att det som betalar bäst är att få ett citat från prinsessan Madeleine. Och det kände jag inte var riktigt lika givande, säger hon med ett skratt.

Linda Forsell beskriver sig också som en »utvecklingsaddict« som ogillar när saker och ting börjar gå på rutin.

– Jag gick runt och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kollade lite på »Gray’s Anatomy« och slogs av tanken på att bli läkare. Jag hade inte nämnt ett enda ord om det för min pojkvän, men så en dag sa han: »Du kanske skulle läsa till läkare, det skulle passa dig«. Jag insåg att jag blev glad bara av tanken, och det måste ju betyda något, så jag sökte. Så här i efterhand tror jag att jag längtade efter att få djupdyka i något och inte behöva byta ämne varje vecka.

Vissa gemensamma nämnare finns mellan det nya och det gamla jobbet, menar Linda Forsell. På samma sätt som hon som bildjournalist fick en unik inblick i människors liv får hon det som deras läkare. Hon hoppas visserligen kunna ha kvar fotograferingen vid sidan av läkaryrket, men siktet är numera inställt på att bli neurolog.

– Det är spännande med hjärnan! Man måste lägga ett helt pussel för att få ihop patientens symtom med ens egna fynd. Det går inte bara att röntga eller ta ett blodprov och säga vad som är fel, utan man måste verkligen träffa sina patienter.

När Niklas Kölerud och Linda Forsell slog upp anatomiböckerna för första gången jobbade Annika Nyström fortfarande i sin frisersalong i Gävle.

– Det var jätteroligt, jag hade eget företag och anställda. Jag uppnådde alla mål jag ville som frisör. Men där någonstans började jag känna att jag var färdig, säger Annika Nyström.

Egentligen var det läkaryrket hon hade drömt om hela tiden. Det var anledningen till att hon valt naturvetenskapligt program på gymnasiet. Men en stor skoltrötthet kom i vägen. Först efter tretton år som frisör bubblade tanken upp igen.

– Jag hade inte så bra betyg, så jag visste inte ens om det var möjligt. Därför tittade jag lite på andra alternativ, fysioterapeut och liknande. Men jag insåg att om jag valde en sådan bana skulle jag bara fortsätta säga att jag egentligen ville bli läkare.

Annika Nyström bestämde sig för att satsa allt på högskoleprovet – och skrev 2,0. Ett par dagar före 38-årsdagen satte hon sig i skolbänken på nytt, dubbelt så gammal som många av de andra studenterna. Många har uttryckt stor förvåning över just hennes bakgrund som frisör.

– Men det har bara varit positiva reaktioner. När jag har varit ute på praktik har folk sett vilket värde det kan innebära att ha så många års erfarenhet av att ta hand om folk, säger hon.

Över lag ser Annika Nyström många fördelar med att ha en hel del livserfarenhet inför läkarstudierna.

– Jag har ju provat på att vara både patient och anhörig. Alla sådana erfarenheter hjälper mig att bli en sådan läkare som jag själv skulle vilja gå till, säger hon.

I januari tog hon sin läkarexamen och de närmaste månaderna vikarierar hon som underläkare inom psykiatrin på Östra sjukhuset i Göteborg. Vilken specialisering det så småningom blir är fortfarande oklart, men allmänmedicin ligger just nu nära till hands.

– Då får jag ett helhetsgrepp om patienterna och variation i jobbet.

När Annika Nyström tänker tillbaka på tiden som frisör var det mest givande egentligen inte att snygga till folks frisyrer, utan att hjälpa kunderna att känna sig mer tillfreds med tillvaron, säger hon.

– Men nu kan jag hjälpa folk på riktigt. Om jag ska vara krass var det bara påhittade problem jag kunde lösa inom skönhetsbranschen.