Samtalsturné ger facket på SU en bredare bild av läkares arbetsvillkor

– På ett litet sjukhus är det lätt att träffa alla kollegor, man ses i matsalen eller springer på varandra i korridoren. Men på en så stor koloss som SU finns inte de där självklara mötena på samma sätt, en problematik som jag tror att vi delar med andra stora sjukhus, säger Hanna Kataoka, ordförande för Västra Götalands läkarförenings sektion SU.

Men eftersom hon är övertygad om att det viktigaste i det fackliga arbetet är »att ha örat nära marken« försökte hon hitta en modell för den lokala fackstyrelsen att komma ut och möta medlemmarna. Sedan SU-ronden drog i gång i höstas har runt hälften av Sahlgrenska universitetssjukhusets 55 verksamhetsområden fått besök. Man samtalar om stort och smått över en fika i en halvtimme eller en timme, beroende på hur mycket tid som kan avvaras.

– Det är klart att man kan tycka att det är kejsarens nya kläder med en lokalförening som gör verksamhetsbesök. Det vi gör är ju inget ovanligt utan precis sådant vi ska syssla med. Men det är svårare på ett stort sjukhus, så vi ville systematisera besöken och göra ett ordentligt projekt av det, säger Hanna Kataoka, men kommer på sig själv.

– Fast egentligen är det ju inte ett projekt, eftersom det aldrig kommer att ta slut. För när vi har besökt alla verksamheter börjar vi bara om igen.

När Läkartidningen följer med ut på rond är det neurologernas tur. Klockan i aulan visar på 08.00 och efter en snabb rapport om nattens patienter är det dags att hämta kaffe och macka. Men det pyser misstänkt ur pumptermosarna, vilket väcker viss munterhet. Bra besparingsåtgärd med halvtomma termosar, skojar någon. Så småningom glider samtalet över på fackliga frågor. Arbetsmiljö, arbetstider och lönenivåer brukar vara heta ämnen, men bland neurologerna är även läkarbristen ett stort problem. Av klinikens mellan tjugo och trettio heltidsspecialister har åtta slutat på kort tid. På bara en månad försvann tre överläkare.

– Men på pappret är vi lagom många. Visst är det sant att vi har anställt många underläkare och ST-läkare, men det är ett väldigt kompetenstapp. Och vi som är kvar får ta ett stort ansvar för upplärning av nya. Det är såklart positivt att lära ut, men det slukar mycket tid, säger överläkaren Anna Edelvik Tranberg.

Peter Vaghfeldt, även han överläkare, tror sig se gemensamma nämnare bland dem som har slutat. Eftersom neurologernas arbete är väldigt heterogent och alla team har olika arbetsuppgifter är det svårt för arbetsgivaren att sätta sig in i de enskilda läkarnas arbete, säger han.

– Utifrån kan det verka som att man har väldigt mycket luckor i schemat, trots att man inte har det. Det blir en belastning att hela tiden behöva hävda sig gentemot arbetsgivaren och förklara varför schemat ser ut som det gör, säger han.

Flera av läkarna beskriver också hur flex och övertid flyter ihop. Ett dilemma för neurologerna är att det är otydligt vilken typ av arbetsuppgifter som kan betraktas som övertid, till skillnad från det klassiska exemplet med kirurgen som inte kan lämna kniven i såret bara för att arbetsdagen är slut. För icke-opererande specialiteter kan det i stället röra sig om slutanteckningar eller intyg som måste skickas in, säger Ylva Kastrup, ledamot i styrelsen för sektion SU och själv neurolog.

Flex däremot är något helt annat, säger hon.

– Flex är det du själv väljer, när du stannar kvar längre ena dagen för att kunna komma in senare dagen därpå – ingenting annat, säger hon.

Strul med olika digitala system är ett annat arbetsmiljöproblem som är på väg att »eskalera bortom kontroll«, säger ST-läkaren Anna Jeppsson. Programmet för taligenkänning som är under införande är ett sådant exempel.

– Det blir ett slags taskshifting där uppgifter flyttas från sekreterare till läkare. Det kommer att kräva mycket mer administration när man ska sitta och rätta sina egna diktat hela tiden. Dessutom är det patientlivsfarligt att inte ha sekreterare som kollar det vi skriver, säger hon.

Diskussionerna får ett abrupt slut när klockan närmar sig nio och nya åtaganden väntar. Men föräldralediga ST-läkaren Yasmin Olsson, vars nio månader gamla dotter har charmat arbetskamraterna, dröjer sig kvar.

– Det kändes som ett så angeläget möte att jag inte ville missa det. Men det är stora frågor som skulle behöva mer tid än en timme, säger hon.

Hanna Kataoka är nöjd efter mötet. Ju mer facket känner till om villkoren på golvet, desto lättare blir det att driva förändring.

– Vi behöver »hands-on«-uppgifter från våra kollegor. Hur många timmar har ni arbetat övertid? Kan ni någonsin ta ut er lunchrast? Med väldigt konkreta exempel och ett bredare underlag får vi en starkare hävstång, säger hon.

Sektionschefen Johan Zelano skriver i ett mejl till Läkartidningen att det är kloka tankar som framkommer: »Det stämmer att kompetensförsörjningen är en utmaning – kanske mer än tidigare. Rekryteringsläget när det gäller neurologer är ansträngt. Verksamheten har lyckats anställa nya specialister och arbetat väldigt aktivt med rekrytering av ST-läkare. Vi har fler ST-läkare än någonsin tidigare och hoppas att det ska borga för en bättre situation framöver«.

Vad det gäller synpunkterna på schemat anser han att det är svårt att avgöra om de delas av alla läkare på sektionen då de arbetar med vad Johan Zelano kallar olika frihetsgrader: »Vi har fokuserat på den kliniska arbetsmiljön det senaste året och haft klinikdagar och särskilda diskussionsluncher på temat, för att hindra att arbetsbelastningen blir för stor. Arbetet har bland annat resulterat i att vi sett över schemaläggningen och försökt avsätta tid för indirekt patientarbete och fortbildning på ett tydligare sätt än tidigare«.