Bra schemaläggning viktig vid extrema situationer i sjukvården

Första patienten på en svensk intensivvårdsavdelning med konstaterad covid-19 rapporterades den 6 mars 2020. Sedan gick det snabbt. Under covidpandemin var intensivvården i Sverige hårt pressad. Antalet vårdplatser ökades flerdubbelt på rekordkort tid. För att klara trycket togs mer personal in, både externa frivilliga och personal från andra verksamheter på sjukhusen.

En forskargrupp ledd av Lisbet Meurling, överläkare i perioperativ medicin och intensivvård på Karolinska universitetssjukhuset, har fokuserat på personal och chefer inom intensivvården som arbetade under pandemin. Syftet är att fånga upp erfarenheter och kunskap som kan användas både vid hög arbetsbelastning och andra extrema situationer liknande covidpandemin.

Studien omfattar Karolinska universitetssjukhuset, Mälarsjukhuset i Eskilstuna, Nyköpings lasarett och Norrtälje sjukhus och bygger på enkäter och intervjuer som gjordes under 2020-2022 på sammanlagt 13 intensivvårdsavdelningar.

De första resultaten har publicerats i BMJ. Resultaten visar att oron för att göra misstag var det som skapade mest stress, både för den ordinarie personalen och för dem som bara arbetade på covid-Iva under pandemin. Den rädslan var exempelvis större än oron för att själv bli smittad.

– Man lägger det egna åt sidan och bara gör. Jag tror också att det spelade in att man efter ett tag kände sig rätt trygg med skyddsutrustningen. Då är det lättare att stödja andra, säger Lisbet Meurling som själv arbetade på covid-Iva på Karolinska i Huddinge.

I början, när kunskapsluckorna var stora och det saknades riktlinjer för hur den nya sjukdomen skulle behandlas, var rädslan att göra fel extra påtaglig.

– Det var fruktansvärt i början då man inte visste ens hur mycket blodförtunnande man ska ge patienten eller hur man ska ställa in ventilatorerna för just denna sjukdom. Det var väldigt skönt när vi började få riktlinjer från vår expertgrupp för läkemedel, säger Lisbet Meurling.

De som gick in och täckte upp tillfälligt hade sällan någon vana av intensivvård, och behövde därför utbildas. Men på grund av det akuta läget kastades de snabbt in i arbetet efter en kort introduktion. Hos dem låg rädslan att göra fel oftast i bristen på en mer grundlig introduktion, samtidigt som covidvården var så pass komplex. För den ordinarie personalen bottnade oron även i en stress att hinna stödja alla nya kollegor, samtidigt som skyddsutrustningen gjorde det svårt att kommunicera och viss utrustning var ny även för dem. Lisbet Meurling ger ventilatorer av gammal modell, som man fick börja använda med minimal introduktion, som ett exempel.

I studien framkom också att den ordinarie personalen på Iva uppgav en högre grad av utmattning jämfört med den temporära personalen.

– Det var inte självklart för mig, även om jag kan förstå det. Det var ju också oerhört tufft för de som kom utifrån och inte var vana vid att arbeta med så svårt sjuka patienter, säger Lisbet Meurling.

En förklaring som gavs var att den ordinarie personalen, förutom sitt medicinska uppdrag, hade ansvar för att lära upp och stötta den tillfälliga personalen.

– Ivapersonalen beskrev hur man både burit sin egen och andras börda och frustration över att inte räcka till för både patienterna och den tillfälliga personalen. Det var en stressfaktor att man skulle handleda och räcka till för andra mitt i kaoset.

En annan stressfaktor var den etiska stressen, och att anhöriga till svårt sjuka och döende patienter inte fick närvara beskrivs som oerhört tungt av både ordinarie och ny Ivapersonal.

De som arbetat under bägge pandemivågorna 2020 och 2021 var mer utmattade än de som bara arbetat under en våg. När det gäller utmattning framkom också en tydlig könsskillnad, där kvinnor uppgav att graden av utmattning var högre. Samtidigt fanns det ett starkt och uthålligt engagemang hos personalen.

– Fast det var så otroligt tungt, var engagemanget högt och man orkade upprätthålla det också.

Inför framtiden finns lärdomar att dra, enligt Lisbet Meurling. En är att schemaläggningen är extremt viktig. Man bör schemalägga så mycket man kan i förväg.

– För många blev det jättejobbigt att inte veta var de ska jobba eller när de ska jobba. Normalt har man koll på sitt nästa skift och man har koll på var sakerna är och hur de funkar.

Det är också viktigt att ledningen är närvarande och synlig, och medveten om vilket ansvar personalen har och vilken stress som de kan känna. Enligt Lisbet Meurling gjorde dåvarande ledning allt de kunde, men behovet av kommunikation var väldigt stort.

Du var själv på covid-Iva och arbetade samtidigt parallellt med den här studien. Hur var det?

– Det var minst sagt intensivt, och det har gjort att dataanalysen har tagit ganska lång tid. Men det kändes samtidigt väldigt viktigt – nästan som en skyldighet – att dokumentera det som hände för att lära oss så mycket det bara går av detta inför kommande kriser. Jag märker bland mina kollegor att det fortfarande finns ett oerhört stort behov av att prata om vad vi var med om. För det var något oerhört.

Vad var du själv mest rädd för?

– Konstigt nog har jag inte tänkt så mycket på det. Men det var nog rädslan att göra fel och inte räcka till för mig också.