Redan av Tidöavtalet framgick det att regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna ville utreda hur staten skulle kunna ta ett större ansvar för sjukvården. I juni stod det klart att frågan kommer att genomlysas av en parlamentarisk kommitté, sammansatt av riksdagen, men med Vårdanalys generaldirektör Jean-Luc af Geijerstam, som ordförande.
Men blir vården bättre och mer jämlik bara för att staten tar över ansvaret? Det var huvudtemat för en paneldiskussion i Almedalen under torsdagen.
Läkarförbundet, som länge har krävt ökad statlig styrning, har varit positivt, medan exempelvis Sveriges Kommuner och regioner, SKR, visat upp mindre glada miner.
En annan som inte heller har jublat över beskedet är Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé.
– Jag tror att vi alla är överens om att man ibland lyfter fram förstatligande, eller till och med enbart ökad statlig styrning, som ett slags lösning på allt. Men det är klart att det finns fog för SKR:s oro över att man skjuter framför sig lösningen på en massa problem i väntan på den här allena saliggörande förstatligandelösningen som ska leverera god vård till alla, lösa tillgänglighetsproblemen och vårdplatsbristen.
Hon pekade bland annat på Storbritannien där vården ligger under staten.
– Där har man samma problem som vi har, med likvärdighet och tillgänglighet.
Hon tryckte också på den demokratiska aspekten.
– Vem ska bestämma om BB i Sollefteå ska få vara kvar? Är det de som bor i Sollefteå? Eller är det politiker i Stockholm, i riksdagen? Den demokratiska kontrollen riskerar att hamna väldigt långt från medborgarna, sa Lisa Pelling.
Läkarförbundets ordförande Sofia Rydgren Stale argumenterade emot.
– Regionerna pratar ofta om att det blir närmare mellan väljare och folkvalda. Samtidigt vet ju de flesta inte ens vem som är regionstyrelsens ordförande i ens egen region. Den närhet man gärna hänvisar till kanske inte finns i realiteten, sa hon.
Hennes åsikt är att ett större statligt ansvar skulle underlätta för att lösa de svårigheter som finns i svensk sjukvård.
– Det är Sverige som behöver läkare, inte region X eller Y. Vi ser att staten mycket tydligare måste kliva fram och ta ansvar för helheten, sa hon.
Stockholms oppositionsregionråd Irene Svenonius (M) höll med och önskade att alla som bor i Sverige ska känna att man bor i samma land, med samma tillgång till vård.
En annan fråga som diskuterades var vad som händer med regionerna om huvudmannaskapet för vården flyttas över till staten.
– Det återstår att se, men man kan ju inte ha någon politisk nivå – varken kommuner, regioner eller staten – bara för sakens skull. Om vi drar slutsatser att ett förändrat huvudmannaskap är det bästa för medborgarna får man ju inte väja för den tanken bara av omsorg om oss regionpolitiker, sa Irene Svenonius.
Även förhoppningar och farhågor dryftades. Flera paneldeltagare hoppades på att ökad statlig styrning skulle leda till bättre kompetensförsörjning på sikt.
– I dag kan regionerna själva avgöra vad de tycker är rätt antal AT-, BT- och ST-platser och vi ser att man, år efter år, underdimensionerar antalet tjänster. Men har vi inga underläkare i dag får vi inte heller några specialister framöver, sa Sofia Rydgren Stale.
Bland farhågorna nämndes en »ännu tyngre administrativ överbyggnad«, där man behåller en stor del av dagens rapporteringskrav men lägger till ännu fler.
– Administration, uppföljningar och dokumentation kan bli ett slags självuppfyllande maskineri som bara äter upp tid. Det är ett orosmoln, sa hon.
(uppdaterad 2023-07-05)
