Viktor Lugnet, som bor på Frösön utanför Östersund, är specialist i internmedicin på Östersunds sjukhus och gör nu även ST i anestesi.
När arbetsdagen är slut kan nya uppdrag komma: nödlarm från fjället. De kan i och för sig dyka upp när som helst under dygnet. Viktor Lugnet har möjlighet att tacka ja eller nej beroende på om han kan ställa upp eller ej.
– Det är upp till varje individ att avgöra om man kan åka och det beror ju på vad man har för relation till sin arbetsgivare, i vilken utsträckning man kan tacka ja till larm på arbetstid. Det finns exempelvis inget avtal om att polisen har rätt att ta ut fjällräddare ur ordinarie tjänst. Men jag tycker att jag har en förstående arbetsgivare, säger Viktor Lugnet.
Fjällräddningen är en organisation som sträcker sig från Dalafjällen i söder till Treriksröset i norr. Det finns ungefär 400 fjällräddare fördelade över ett 30-tal enheter. När fjällräddarna skickas ut på uppdrag arbetar de under ledning av en räddningsledare från polisen samt en insatsledare från fjällräddningen.
Viktor Lugnet tillhör en av två nationella alpina grupper: Östersundsgruppen. Den andra finns i Kiruna.
– Vårt primära uppdrag är att bistå fjällräddningen när det är brant terräng. Då kan vi klättra eller fira oss ned till den skadade.
I de fall det förkommer glaciärolyckor har vanliga fjällräddningen inte den utrustningen som krävs, vilket de alpina grupperna har.
– De alpina grupperna jobbar med polishelikopter som sin primära transportmetod. Med polishelikopterns vinschkapacitet kan vi fjällräddare vinscha oss ned till farliga platser och komma direkt till den skadade i terräng som är för svår eller farlig att röra sig i på marken. Med hjälp av vinschen kan vi också evakuera en skadad direkt från platser där det är för svårt att förflytta den skadade på marken.
Sedan fem år tillbaka har han åkt ut på larm som fjällräddare.
– Vi väljs in i dessa grupper för att vi på fritiden har skaffat oss kunskap och erfarenhet av klättring och brant skidåkning i fjällmiljö. Innan man ens blir invald förutsätts man ha dessa förmågor men även allmän vana av att vistats länge på fjället och i naturen.
Även skotervana krävs, berättar Viktor Lugnet.
– Jag är van vid att röra mig på fjället, har hyggliga klätterkunskaper, åker mycket skidor och är van vid att bedöma lavinfaran.
Det är tack vare dessa kunskaper och erfarenheter han är med – inte för att han är läkare.
– Sedan är det ju bra att ha extra medicinska kunskaper men vi alla har ju sjukvårdsutbildningen som krävs som fjällräddare. I den alpina gruppen är en snickare och en annan jobbar på oljeplattform exempelvis. Bakgrunderna är lite olika.
Lite olika har också somrarna som fjällräddare varit.
Sommaren 2023 har varit en sommar med få nödsituationer.
– Vi har ovanligt lite larm. Det är inte som under pandemisomrarna 2020 och 2021, då var det ganska mycket. Det var väl mycket »hemester«, jag vet att Svenska turistföreningen hade högt bokningstryck. Många som rörde sig i terrängen var väl inte så vana, säger Viktor Lugnet och fortsätter:
– Man kan ju vara vältränad och van vid att springa i stadsmiljö hemmavid men det är väldig stor skillnad på att röra sig i fjällterräng. Vädret slår om fortare, man kanske inte har rätt typ av skor. Samhället känns generellt tidspressat. Man kanske har en helg i fjällen och man ger sig ut på långa turer fastän väderförhållanden inte är särskilt bra.
Allt för att maxa och fånga helgen – och då kan det gå snett. Ett exempel är det enda larmet hittills under sommaren som Viktor Lugnet åkt på: ett räddningsuppdrag på Åreskutan.
– Det var fyra stycken personer. De var lite ovana fjällvandrare, vad det verkade. De hade avvikit från leden för att komma snabbare mot farbar väg. Personerna kom fram till klippavsatser, fyra-fem meter från marken. Det var brant och det blev mörkt så de vågade inte flytta sig därifrån. Vi kom med pannlampor och kunde med reptekniska metoder fira ned dem från branten.
De mer sällsynt förekommande larmen tror Viktor Lugnet framför allt beror på färre besökare.
– Det är ganska starkt korrelerat till besökare i fjällvärlden.
Men när det väl händer något är Viktor Lugnet redo – och han tror att läkarkunskaperna gör honom extra trygg ute på fältet.
– För de nödsatta gör det nog ingen större skillnad att jag är läkare – eller att en annan är ambulanssjukvårdare – men vi har nog förmågan att känna ett mycket större lugn när vi är ute. Jag upplever att jag med min medicinska bakgrund lättare kan bedöma hur farlig en situation är ur medicinsk synvinkel. På det sättet har jag nytta av att jag är läkare.
Förhoppningsvis kommer han att fortsätta i åtminstone tio år till, berättar Viktor Lugnet, snart 43 år gammal.
– Det tar ganska lite tid i anspråk och jag är med för att det tillför att ha en annan syssla vid sidan av jobbet. Samtidigt är jag ödmjuk inför att jag blir äldre. Den alpina gruppen finns till framför allt för att ta sig fram i svår terräng och med tiden kommer det att finnas yngre som både är snabbare och tekniskt duktigare än vad jag är. Jag hoppas att jag kommer vara ödmjuk för att jag någon gång inte längre håller tempot.
