Volontärer oroade över nya politiska vindar

Redan ett par timmar innan mottagningen i anrika Serafen på Kungsholmen öppnar väntar en patient i korridoren. Det är inte helt ovanligt. Det blir ett högt tryck framåt klockan 18 när Läkare i världens mottagning öppnar, och kön kan vara lång. Så somliga är tidigt ute, berättar Agnes Johanson, som är organisationens kommunikatör.

Läkare i världen är en internationell organisation som har funnits i Sverige sedan 1991. Här började den som ett nätverk för vårdpersonal som hjälpte papperslösa på sina egna respektive arbetsplatser, ofta på Södersjukhuset i Stockholm. Det var också i Stockholm som organisationen 1995 öppnade sin första mottagning i landet. På den tiden var platsen för verksamheten hemlig.

I dag finns mottagningar på åtta orter, från Luleå i norr till Malmö i söder, och de riktar sig till dem som inte främst söker sig till den traditionella vården. Där kan exempelvis asylsökande, EU-medborgare och flyktingar under massflyktsdirektivet få gratis hjälp. Det kan handla om juridisk rådgivning eller samtalsstöd, och så klart läkarvård.

– Vårdnivån motsvarar något mellan en vårdcentral och en närakut, med skillnaden att resurserna är mycket knappare, säger Wiktor Rutkowski, som sedan 2018 är volontär och sitter i klinikledningen och till vardags är vikarierande läkare på avdelningen för plastikkirurgi på Nya Karolinska i Solna.

När mottagningen öppnar ett par timmar senare kommer det att bli som en stressigare akutmottagning, berättar han. Varje gång kommer 15–20 patienter som ska tas om hand till klockan 21. Är mottagningen fullbemannad har man tre läkare, två sjuksköterskor och en labb-ansvarig. Därtill har man frivilliga tolkar på distans via telefon eller dator. Men ofta kan man inte vara fullbemannade. 

– Det är ett väldigt högt tryck på vår medicinska mottagning. Det är alltid svårt att se om vi kommer att hinna hjälpa alla som kommer eller inte, säger Annie Palm, som är regional samordnare, människorättsvetare i grunden och en av de få fast anställda.

– Det beror på volontärresurser. De arbetar ju här utanför arbetstid, och att lägga de extra timmarna efter långa skift är inte alltid självklart, fortsätter hon.

Den vanligaste sökorsaken är smärta i rörelseapparaten (se faktaruta). Ungefär en fjärdedel av patienterna har rumänskt ursprung, men på senare tid har också många från Ukraina kommit, och den gruppen är nu den tredje största hos mottagningen på Kungsholmen.

Många patienter som kommer till mottagningen lider också av psykisk ohälsa. 

– Om du lever ett sådant liv som våra patienter gör finns det inga livsstilsförändringar i världen som kommer att hjälpa dig från hemlöshet, utsatthet, våld i hemmet och från det miserabla liv som många har, säger Wiktor Rutkowski.

Aida Dorticos är undersköterska och labbassistent på mottagningen. Hon märker också att patienterna inte alltid mår psykiskt bra.

– De kan tro att det är magproblem, att det är fysiskt. Men det är psykosomatiskt, säger hon.

Infektionssjukdomar är också en vanlig sökorsak. De patienterna blir ganska väl omhändertagna när de remitteras vidare, berättar Wiktor Rutkowski: infektionsklinikerna är bra på att fånga upp nydiagnostiserade patienter med hepatit och andra anmälningspliktiga sjukdomar.

– Men i princip allt annat funkar inte alls. Vi pratar om människor som tigger på sina knän varje dag och kommer med artros, hjärtsvikt, diabetes – kroniska sjukdomar. De får inte den vård de har rätt till och behöver, säger han.

För häri ligger ett stort problem för Läkare i världens mottagningar. Ofta nekas deras patienter vård på det ställe som volontärerna remitterar dem till, trots att de har laglig rätt till det, eller så kan de få vård tillsammans med en räkning. 

EU-medborgare ska kunna få vård i andra EU-länder, såsom Sverige, utan att betala själva. Och asylsökande och papperslösa har rätt till vård som inte kan vänta, vilket omfattar mer än akutvård.

Resultatet blir att flera patienter inte får den vård de behöver. Andra kan bli avskräckta från att alls söka hjälp.

Man kan nästan säga att det uppstår en sorts informell lista över vilka remissinstanser som tar emot Kungsholmsmottagningens målgrupp och vilka som ofta nekar. Samma sak gäller apotek. Och det i sig medför problem.

– Blir det någon som ställer upp för de här människorna kommer den instansen tyvärr att överbelastas. Det krävs att hela samhället tar ett ansvar, säger Aida Dorticos.

En av volontärläkarna som jobbar kvällen som Läkartidningen är på besök är Anders Ahlsson. Han gör sitt tredje eller fjärde pass på mottagningen. Anders Ahlsson har en lång bakgrund som toraxkirurg, men är numera kanske mest känd som Region Stockholms hälso- och sjukvårdsdirektör.

– Det är ett genuint roligt läkararbete, att försöka lösa problem med något begränsade resurser. Det är påfallande stor tillfredsställelse i patientmötena, berättar han.

– Det lockar mig med volontärverksamhet, att jobba kliniskt och få en ganska bra bild av hur det ser ut i en sådan här verksamhet, vad som händer i en storstad och vilket spektrum vi ser.

Hans specialitet spelar inte så stor roll på mottagningen på Kungsholmen, där är han mer i rollen som legitimerad läkare. Och efter de senaste årens kliniska frånvaro har han påmints om hur givande läkaryrket är.

Du är ju en person med mycket inflytande över sjukvården i Stockholm. Har det här gett dig något perspektiv?

– Det ger väl perspektivet att det här inte är alldeles lätt för vårdgivare. Det är många olika grupper av patienter. Det är asylsökande, papperslösa och EU-medborgare utan EU-kort, säger han och kommer in på den problematik som läkare upplever med remisser.

Han tycker att det över lag fungerar »någorlunda väl« med remitterandet till andra vårdgivare. Men det behövs mer information om vad som gäller.

– Det jag tänker är att så gott som möjligt hjälpa med information om hur det fungerar, vad det är för lagrum som gäller. Så det jobbar vi på, säger han.

I juni anmälde Läkare i världen och Amnesty International Sverige till Europeiska kommittén för sociala rättigheter. Det är en del av Europarådet, en mellanstatlig organisation fristående från EU, som till stor del arbetar med mänskliga rättigheter. 

Amnesty och Läkare i världen menar att Sverige bryter mot sina internationella åtaganden när patienter nekas vård. De båda människorättsorganisationerna har försökt lägga fram bevisning för att det rör sig om systematiska kränkningar av EU-medborgare. Under två år har de dokumenterat 129 fall runtom i landet där patienter nekats vård som organisationerna menar att de har haft rätt till.

Läkare i världen ser de 129 fallen som toppen av ett isberg. Men de ska belysa de punkter som tas upp i anmälan om patienter som nekas vård, får höga räkningar för vård eller avskräcks från att alls söka vård.

Hannah Laustiola, generalsekreterare för Läkare i världen, säger att man i många år försökt uppmärksamma politiker på problematiken, men att man inte har fått så mycket gehör.

– Vi behövde byta metod, helt enkelt, och se om vi kunde driva en sådan här process i stället för att uppmärksamma att det faktiskt finns en systematik i de här kränkningarna och att det därför är ett strukturellt problem, säger hon.

– Menar man allvar med att alla människor är lika värda kan man inte göra skillnad på människor när det gäller medborgskap, i synnerhet inte när det gäller rätten till vård.

Läkare i världen menar att lagen är alltför otydlig och öppen för tolkning. Det är kritik som också kommit från bland andra Läkarförbundet. Socialstyrelsen har också uppmärksammat problematiken i begreppet »vård som inte kan anstå«, vilket är centralt i lagen från 2013 om vård till papperslösa.

– Begreppet har blivit synonymt med akutvård, vilket inte stämmer, säger Hannah Laustiola och fortsätter:

– Det finns ett stort kunskapsglapp. De i receptionen kanske inte vet vad som gäller, eller en controller som går igenom hur olika utgifter faktureras.

Hon säger att det finns en diskrepans mellan vad myndigheter säger och hur Sveriges Kommuner och regioner tolkar lagen, mellan vad olika regioner gör och till och med mellan olika vårdgivare och läkare inom en och samma region.

Det är snart exakt 10 år sedan lagen om vård till papperslösa kom till. Hannah Laustiola menar att det var andra politiska vindar då. Några år tidigare genomfördes till exempel det så kallade påskuppropet, en namninsamling för en generösare flyktingpolitik av den ekumeniska organisationen Sveriges kristna råd. Hon konstaterar att tiden har gått och att det verkar som om anställda inte längre informeras om lagen, och i dag verkar samhällsklimatet annorlunda: migranter misstänkliggörs ofta och likställs med kriminella.

Hon kommer in på Tidöavtalet – överenskommelsen mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna, vars stöd de är beroende av – i vilket det finns förslag om att offentliganställda ska bli skyldiga att rapportera personer som saknar tillstånd att uppehålla sig i landet. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) har tidigare påpekat för Läkartidningen att ett eventuellt undantag för sjukvård som ett »ömmande värde« ska utredas, liksom patientsäkerhetsperspektivet. Sverigedemokraterna å andra sidan har sagt att inga offentliganställda ska undantas.

När direktiven om anmälningsplikt i förra veckan blev kända stod det klart att utredaren på förhand inte ska undanta någon offentlig verksamhet. Liberalernas partiledare Johan Pehrson sa samtidigt till nyhetsbyrån TT att han utgår från att vissa verksamheter kommer att undantas. Osäkerheten består alltså.

Vårdanställda och en rad organisationer har protesterat mot förslaget, däribland Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. Organisationerna menar att en anmälningsplikt skulle strida mot vårdens yrkesetik, exempelvis att vård ska ges efter behov.

I sina roller som volontärer är de som arbetar med Läkare i världen inte offentliganställda. Men om den här punkten i Tidöavtalet blir verklighet skulle de kunna hamna i en situation där en remiss till en annan vårdnivå också innebär en remiss till utvisning.  

Läkare i världen har inom sin organisation diskuterat ganska mycket vad en sådan förändring skulle kunna innebära. Söktrycket skulle kunna öka om patienterna inte vågar vända sig någon annanstans. Men det skulle också kunna påverka förtroendet för vården.

– Det är också oklart om vi över huvud taget skulle kunna få fortsätta verka, eller om polisen skulle stå utanför vår mottagning, säger Hannah Laustiola och påminns om tiden när mottagningsverksamheten skedde på hemlig plats.

Hon oroas över att lagen om vård till papperslösa, med dagens politiska vindar, ska rivas upp.

– Bara genom att säga det till dig nu är jag lite rädd att »väcka den björn som sover«. Det känns nästan som att det innebär att några vaknar och säger: »Just det, den där lagen måste vi ta bort.«

Wiktor Rutkowski ser också en förändring i samhället, där han tycker att människor omänskliggörs och får representera kriminalitet, missbruksproblematik, antisociala beteenden och annat som andra människor vill fjärma sig ifrån.

– Det i sin tur gör oss andra till endimensionella varelser, där det enda som spelar någon roll i samhället är produktion och konsumtion; man ser inte män-niskorna framför sig om man inte träffar dem i en sådan här miljö. Det är därför jag brukar komma hit som volontär på torsdagar.

Blir det en sorts aktivism för dig?

– Jag tänker inte så mycket politiskt och ser mig inte som en politisk varelse. För mig är det en moralisk instinkt, en instinkt som på många sätt uteblivit i den politiska diskursen som är aktuell i dag.