Sitt första fackliga uppdrag i Läkarförbundet fick Gunnar Berglund 1998. Sedan dess har han fortsatt i olika roller inom sektioner för vårdcentraler i Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO), styrelseledamot och vice ordförande i Stockholms läkarförening och med en del centrala uppdrag inom förbundet.
Numera är han vice ordförande i sektionen för geriatrik, primärvård och psykiatri inom SLSO samt styrelseledamot i Stockholms läkarförening.
I uppdraget inom sektionen ingår bland annat att förhandla om löner och villkor för medlemmarna.
Det fackliga arbetet gör han på deltid. Gunnar Berglund har aldrig släppt rollen som distriktsläkare.
– Det är viktigt för mig att vara det jag företräder. I det fackliga arbetet kan det handla väldigt mycket om avtal och paragrafer, framför allt om man enbart arbetar fackligt. Jag vill att det ska vara läkare och människor jag håller på med.
En normal arbetsdag hinner Gunnar Berglund med minst fyra–fem patienter. Före och efter dessa konsultationer sköter han det fackliga.
– Att jobba fackligt är heller inget som görs mellan klockan 9 och 17. Dagen kan börja kl 8 och sluta klockan 20. Det ger mig en möjlighet att vara väldigt flexibel, i samförstånd med min chef.
Gunnar Berglund är medveten om att han har bättre möjlighet att hinna med det fackliga än de kollegor som är uppbokade med patienter hela dagarna.
– Men det ingår i konceptet att ha mig anställd som läkare. Jag har jobbat så här i många år.
Han har märkt att de som jobbar fackligt 5–15 procent av sin tid har mycket svårare än tidigare att komma loss.
– Pressade chefer klarar inte av situationen att folk jobbar fackligt, trots att det finns väldigt tydliga regler om att dessa förtroendevalda ska ha rätt att komma loss.
Han uppfattar det som att regionanställda har lite lättare att komma ifrån än privat anställda.
Gunnar Berglund säger att de pressade villkoren som begränsar mångas utrymmet för fackligt arbete beror på att kraven har ökat på att hinna träffa så många patienter som möjligt.
– Man har skruvat bort all luft som tidigare fanns i organisationen. Luft för att hinna med att konsultera kollegor. Luft för att kunna arbeta fackligt. Luft för fortbildning. Det är tuffare och gör det svårare att få kollegor att vilja arbeta fackligt, även om intresset kan finnas där.
– Men just genom att belastningen är högre ligger ofta arbetet kvar och väntar när du kommer tillbaka. Om du jobbar fackligt en eftermiddag riskerar du att få jobba över någon eller några kvällar för att hinna i kapp. Och det är alldeles fel – även läkare vill kunna vara hemma på kvällarna hos familjen, säger Gunnar Berglund.
Detta har enligt honom gjort det svårare att få läkare att ta på sig fackliga uppdrag.
– Ja, så är det tveklöst.
Gunnar Berglund har också märkt en hårdare press på läkare i karriären.
– Om de börjar få en antydan till övergripande ansvar vill inte arbetsgivaren att de samtidigt arbetar fackligt. Även om detta kan uppfattas som föreningsrättskränkning vill ju dessa läkare samtidigt ha en bra relation till sina chefer, så det är svårt att angripa för Läkarförbundet.
Han tror att detta kan vara vanligare hos privata arbetsgivare.
– Där har vi märkt att intresset för fackligt arbete är lägre. Där kan läkare vara delägare eller se en annan framtid i företaget som de inte vill äventyra genom att arbeta fackligt. De har inte heller samma avtal om rätten att arbeta fackligt som vi regionanställda har.
När det gäller medlemsrekrytering märker Gunnar Berglund att det är svårare att värva utlandsfödda läkare.
– De har inte samma syn på vad facket är och kan göra. Det är tråkigt därför att de riskerar att bli utnyttjade, med sämre villkor och lön än andra. De allra flesta arbetsgivare sköter sig men det finns undantag där arbetsgivare sätter detta i system.
Gunnar Berglund har också märkt att svenskfödda som utbildar sig till läkare utomlands, och då under tiden inte har kontakt med Läkarförbundet, inte lika ofta som tidigare väljer att gå med i facket när de återvänder och börjar arbeta som läkare i Sverige.
– Vad detta beror på vet jag inte. Men det vore roligt om vi kunde förbättra vår kontakt med dem, säger han.
Den sektion Gunnar Berglund tillhör försöker åka ut till läkarmöten för att informera om vad facket är, vilka avtal som gäller och vilken betydelse facket kan ha i olika sammanhang.
– Då har vi inte med några anmälningstalonger. Och vi frågar heller aldrig vilka som är medlemmar eller vilka som inte är det, för det måste ju vara ett frivilligt beslut att vara med i facket. Men jag hoppas ju att så många som möjligt vill vara medlemmar.
På frågan om vilka ämnen som är de stora snackisarna när han möter medlemmar svarar Gunnar Berglund snabbt att det framför allt handlar om tre saker.
– Det är arbetsmiljön, arbetsmiljön och arbetsmiljön. Det är i särklass den största frågan. Det handlar om att man hela tiden är stressad, att man känner sig otillräcklig och att man hela tiden har krav på sig som man inte kan uppfylla. Detta leder till extraarbete som ofta är gratis.
– Sedan kommer frågan om lönen upp, inte minst i tider med högre inflation.
Han har hunnit fylla 63 år, men har ännu inga planer på släppa det fackliga.
– Men det är klart att med ålderns rätt är det viktigt för mig att se till att det finns de som vill och kan ta över när det är dags. Och det vet jag att det finns.
Gunnar Berglund känner fortfarande starkt för de fackliga frågorna.
– Inom mig brinner jag för en förbättrad arbetsmiljö där man kan kombinera kraven i ett bra arbete med ett fungerande familjeliv. Det där så kloka ordet »livspusslet« måste fungera.
– Självklart ska man ha en bra ersättning för det hårda arbetet, den långa utbildning och det stora ansvar läkare har. Men det blir inte bra om man inte har en bra arbetsmiljö.
– Det får mig att vilja fortsätta att arbeta fackligt. Att vara med och försöka påverka så att landets läkare får det bättre.
Läs även: Läkarförbundet vill nå ut till fler
