Magnus Isacson, ordförande för Svensk förening för allmän­medicin (Sfam). Hans engagemang och försöken att påverka politiker berodde inte på ett missnöje, utan på att han redan tidigt i karriären fick en så bra bild av allmänläkare och hur arbetet kan organiseras. Foto: Rickard Kilström

Magnus Isacson har varit ordförande för Svensk förening för allmänmedicin (Sfam) i fyra år, och nyligen omvaldes han för ytterligare två.

– Jag tycker att sex år är ganska lagom. Om man sitter för länge blir det ingen återväxt.

Han ser fördelar med att verka i verkligheten, försöka påverka sjukvårdspolitiska beslut i några år för att sedan återgå till verkligheten. Så tycker han att det borde vara även för politiker.

Magnus Isacson delar sin tid mellan att vara allmänläkare på Ekerö vårdcentral på 60 procent och ordförande för Sfam på 40 procent.

– Men har man två jobb som är 60 plus 40 tenderar det att bli 120. Samtidigt ger det energi att växla mellan dessa roller. Jag trivs väldigt bra med det.

Engagemanget och försöken att påverka politiker beror inte från början på ett missnöje, vilket hade kunnat vara en stark drivkraft. Tvärtom fick han en så pass bra bild av allmänläkare och deras arbete tidigt i karriären att han insåg: »så här borde det vara överallt«. Stockholmsbördige Magnus Isacson gjorde första delen av sin AT på S:t Görans sjukhus år 2010.

– Och sista delen av min AT på Husläkarmottagningen Johannes nära Odenplan. Det var en väldigt bra vårdcentral som jobbade enligt kvartersakutkoncept.

Det bygger på att alla har sin fasta läkare som har telefontid varje dag med öppen linje för sina patienter cirka 45 minuter på morgonen, berättar Magnus Isacson.

– Sedan har läkaren BVC för sina listade barn och hemsjukvård för sina listade patienter som är i behov av det. Och det kanske viktigaste av allt: kontroll över sin tidbok, det vill säga, bestämmer själv vilka patienter som ska bokas in när och hur länge. Det ger läkaren kontroll över dagen och därmed över sin arbetssituation.

– Jag såg hur bra det kan fungera om man har sin fasta läkare: att man får kontinuitet och att både patienten och sjukvården vet vem som är ansvarig. Det är nog anledningen till att jag blev så engagerad för allmänmedicin.

Magnus Isacson gjorde även sin ST på samma mottagning och hann jobba där som specialist i något år.

– Sedan blev jag tillfrågad av Jonas Sjögreen, tidigare Sfam-ordförande men numera del av valberedningen, att vara ordförande. Men på Husläkarmottagningen Johannes var de inte så sugna på att låta mig vara det på 40 procent, som tjänsten kräver.

Han slutade och bytte till Tensta vårdcentral, vilket Magnus Isacson beskriver som en »otroligt lärorik period«, men också som ett »helt omöjligt uppdrag«.

– Jag måste känna att jag ger rimlig vård, annars kan jag inte med den etiska stressen som det innebär att inte räcka till.

I Tensta kunde han arbeta med Sfam på 40 procent. Samtidigt blev det smärtsamt tydligt att alla vårdcentraler inte fungerar lika väl som Husläkarmottagningen Johannes. Sjukligheten var för hög och behoven för stora.

För två och ett halvt år sedan bytte han till Ekerö vårdcentral, där han trivs bra trots att belastningen är hög – som på alla svenska vårdcentraler, poängterar Magnus Isacson.

Känslan av att inte räcka till för sina patienter tror Magnus Isacson är det som gör att allmänläkare överger vårdcentraler för andra, mer välbetalda och mindre ansvarstyngda läkarjobb, som att vara hyr- eller nätläkare. Det behöver ske en förändring, och det hoppas han kunna hjälpa till med genom sitt ordförandeskap i Sfam.

Vad känner du att du har bidragit med som ordförande hittills?

– Ett av de bästa kvittona på att jag och mina kollegor i föreningen gjort ett bra jobb är att medlemsantalet vuxit från 1 900 till drygt 2 600 på bara några år. Jag tycker att jag har bidragit med att vara en stark röst för allmänmedicin genom att synas en hel del i media, säger Magnus Isacson och adderar:

»Ett av de bästa kvittona på att jag och mina kollegor i föreningen gjort ett bra jobb är att medlemsantalet vuxit från 1 900 till drygt 2 600 på bara några år«, säger Magnus Iscason. Foto: Rickard Kilström

– Men att synas i media är inget självändamål utan en viktig funktion så att folk vet vad allmänläkare egentligen gör, varför vi är så viktiga, varför man som patient kanske inte får tag i sin vårdcentral så lätt och varför man alltid får träffa nya läkare. Det är ett systemfel, och man har prioriterat fel i svensk sjukvård genom att inte på riktigt satsa på fast läkare för hela befolkningen.

Ett av Sfams viktigaste mål – att alla Sveriges invånare ska ha en fast läkarkontakt –  är en fråga som ständigt vevas. Det behövs.

Socialstyrelsens nationella riktmärke, 1 100 invånare per läkare, tycker han är rimligt. Tyvärr ser hans egen patientlista inte ut så.

– Om jag skulle jobba 100 procent motsvarar min lista nästan 2 300 patienter. Det är ungefär så det ser ut i Sverige. Som läkare måste jag då prioritera de som är sjukast, även om jag faktiskt tycker att vi erbjuder en god tillgänglighet.

Följden riskerar ändå att bli att de med mindre akuta behov kontaktar nätläkare i stället, som Magnus Isacson uttrycker det.

– Och då tappar jag, som allmänläkare på vårdcentral, rollen som den som prioriterar patienterna. Om man i stället har
en husläkare litar patienten förmodligen på min bedömning och förstår att jag kommer att klämma in patienten om det behövs. Vi utgår mycket från funktion och flöden i Sverige – väldigt lite från personliga relationer, kontinuitet och helhetssyn.

Enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys rapport »Kontinuitet och fast läkarkontakt« från 2022, är det bara 30 procent av Sveriges befolkning som vet med sig att de har en fast läkare.

– Det är katastrofala siffror om man jämför internationellt. Enligt regionernas sätt att räkna är det fler som har en fast läkare. Men om man inte vet om att man har en fast läkare tycker jag, per definition, att man inte har det.

Jag har ingen fast läkare, vad jag vet. Har du?

– Nej, det har jag inte. Eller, jag har alltid haft min mamma som fast läkare, men nu är hon pensionerad och då är jag väl min egen fasta läkare, vilket kanske egentligen inte är optimalt.

I Magnus Isacsons ögon är den svenska vården spretig; patienter vet inte var de ska vända sig: till 1177, närakuten eller vårdcentralen? Läkare vet inte vem som har huvudansvaret – och när ansvaret är delat eller otydligt blir vården ett bollande, anser Magnus Isacson.

– Det måste finnas en person som har huvudansvaret. Det kan inte vara en massa olika personer som delar på ansvaret, det blir väldigt fel. Det personliga ansvaret ska man inte underskatta – men man måste ge möjligheter till allmänläkare på vårdcentraler att vilja ta det ansvaret, för att vilja vara kvar i yrket.

Vad anser Sfam om vården skulle bli helt eller delvis statligt styrd, som utreds just nu i enlighet med Tidöavtalet?

– Sfam har ingen stark åsikt i frågan, men det är en ojämlik vård i landet. Med statlig styrning skulle SKR kunna få en mindre roll, till exempel om regioner avskaffades och pengar till regionerna inte skulle behöva gå via SKR. Det blir intressant att se vad utredningen visar – det behöver i alla fall bli tydligare med ansvarsfördelningen.

Ansvar är ett återkommande begrepp för Magnus Isacson. Det här med att inte ha »för många kockar i en soppa« är en devis som även spiller över i hans arbete med professionsföreningen. Därför är det lättast att skriva debattartiklarna själv, »så att man vet vem som gör vad«.

– Vid detaljfixering fastnar man. Jag är inte så förtjust i att småpilla, varken i mitt kliniska jobb eller i mitt Sfam-jobb. Men samtidigt finns det ju många beslut där det är viktigt med mer diskussion och tydlig demokrati, och i min roll som ordförande är det en otrolig förmån att ha min styrelse och hela föreningen som ger mig så mycket inspel och bra idéer så att jag kan skriva och driva olika frågor.

Vad gör du som Sfam-ordförande?

– Det varierar, men det blir en del föreläsningar och paneldebatter. Jag tycker bäst om att få föreläsa för ST-läkare och i bästa fall försöka inspirera dem att stanna kvar i yrket. Annars blir det en del möten med politiker, skriva remisser på olika utredningar.

Under ett par dagar i slutet av augusti var Magnus Isacson i Finland med representanter för andra nordiska länders motsvarande allmänläkar- och distriktsläkarföreningar. Bland annat föreläste han för en finsk sjukvårdsdelegation om hur vården fungerar i Sverige, mot bakgrund av att en hälso- och sjukvårdsreform pågår i Finland.

– Jag tycker ändå att vården i Sverige verkar stå sig hyfsat väl jämfört med de andra nordiska länderna. Särskilt samarbetet mellan läkare och andra professioner som distriktssköterskor, fysioterapeuter och psykologer.

Samarbetet med Svenska distriktsläkarföreningen (DLF) fungerar också väl, enligt Magnus Isacson.

– Det är många frågor som överlappar, men vi fokuserar ju lite mer på vetenskap och utveckling, DLF mer på struktur  och på arbetsmiljö. Men tillsammans träffar vi sjukvårdspolitiska talespersoner i riksdagen för att försöka påverka i olika frågor. Då är det en från Sfam och en från DLF som träffar en politiker i en sådan trio.

Men föreningarna emellan ska man inte stämma av för mycket, då kan det gå lite trögt, tycker Magnus Isacson.

Han vill att det går undan – som det gör när han river av en debattartikel på kvällskvisten.

– Ibland ser jag saker som är otroligt dumma, som »1177 direkt«, som vissa regioner beslutat sig för att använda som en central ingång för alla invånare, med automatisk sortering till »rätt« instans. Det går tvärs emot allt vad kontinuitet och personliga relationer heter. Då skrev jag ihop något argt och skickade till Dagens Medicin.

Närakuter är också en onödig kassako, tycker Magnus Isacson.

– Problemet är bristen på vårdplatser, inte tillräckligt bra vård på särskilda boenden och bristen på fasta läkare i primärvården. Dessa problem löses inte med en till närakut.

Vad vill du ska förändras i vården de närmaste åren?

– Det skulle kännas väldigt roligt om man i Socialstyrelsens och Vård- och omsorgsanalys rapporter såg att antalet invånare i Sverige som har en fast läkare blir fler. Det behöver inte gå från 30 till 100 procent på ett år, men 30 till 35 eller 40 kanske. Det gäller att få bollen i rullning, och när det finns hopp om att jobbet som allmänläkare på vårdcentral är drägligt och innebär en god arbetsmiljö skulle det kunna leda till stora saker på sikt.

 

Läs även: »Att få möjlighet att påverka är en viktig chans jag måste ta«

Magnus Isacson

Ålder: 41 år.

Familj: Fru och tre döttrar som är 12, 10 och 7 år gamla.

Gör: Allmänläkare på Ekerö vårdcentral utanför Stockholm (60 procent) och Sfam-ordförande (40 procent). Är också fotbollstränare i äldsta dotterns lag.

Intressen: Att vara med familjen,  sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. »Spelade i Brommapojkarna som ung, men när jag insåg att min maximala potential skulle vara som avbytare i division ett satsade jag på att bli läkare i stället.«

Andreas Thörneby, allmänläkare, Kinna; styrelse­ledamot, Sfam.

Om Magnus Isacson som ordförande för Sfam: »Han är oerhört bra. Jordnära, men kunnig. »Bottnar i djup förtrogenhet med det kliniska arbetet och de yrkesetiska värderingarna. Jobbar en hel del kliniskt, trots sitt uppdrag, vilket ger honom väldigt hög legitimitet i kåren. Kan formulera komplexa samband på ett språk som alla kan förstå. Mycket sympatisk och omtyckt, men med hög integritet och förmåga att bita ifrån, sätta gränser och vara kompromisslös när det behövs. Lyfter andra.«

Vad han bidragit med: »Trygghet, hopp och allmänt uppsving i föreningen och kåren. Synlighet i debatt. Allmänmedicin på agendan. Efterfrågad i en lång rad sammanhang för sin kunskap och formuleringsförmåga, både i tal och skrift.«

Finns det något som du önskar att han skulle fokusera mer på?: »Nej«.

Ylva Sandström, tidigare ordförande i DLF Stockholm och ledamot i DLF:s styrelse och Läkarförbundets förbundsstyrelse. Har numera inga fackliga uppdrag.

Om Magnus Isacson som ordförande för Sfam: »Magnus är mjuk, allmänt omtyckt och kommer ut bra i media. Han har gjort oerhört mycket för att lyfta allmänmedicinen och värdet av fast läkare gentemot befolkning och politiker. Och han ger inte upp utan pumpar ut artikel efter artikel i ämnet. Oerhört beundransvärt! Men som ordförande i Sfam är han ju helt på fel plats. Han har drivit fackliga frågor kring arbetsmiljö och primärvårdsreform, men inte alls det vetenskapliga arbetet, utan helt delegerat det till andra.«