AT- och ST-läkarnas månadslöner ökade med 1,6 respektive 1,8 procent i snitt mellan åren 2014 och 2022, vilket ligger tydligt under snittet på 2,7 procent för alla anställda. Det visar Läkartidningens genomgång av SCB:s lönestrukturstatistik fram till 2022.
Den genomsnittliga månadslönen för specialistläkare har haft en bättre utveckling. Månadslönen har ökat med 17,4 procent sedan 2014, till 86 400 kronor. Det innebär en löneökningstakt på 2,2 procent i snitt.
Även om förra årets löneökningar förbättrar specialistläkarnas genomsnittssiffra hamnar deras löneökningstakt under genomsnittet för alla yrkesgrupper i Sverige, i varje fall om man utgår ifrån 2014 när den nu jämförbara statistiken startade.
I juni rapporterade Läkartidningen om utvecklingen fram till 2021. Läkarförbundets ordförande Sofia Rydgren Stale sa då att även Läkarförbundets analys visar att AT- och ST-läkarna släpar efter. Hon framhöll samtidigt att specialistläkarnas löneökningstakt såg bättre ut i den statistik som förbundet använder sig av. Enligt den partsgemensamma statistiken, alltså statistik som facket och arbetsgivarna avtalat om att ta fram, låg lönerna i linje med det så kallade märket, den riktlinje som facken och arbetsgivarna har att förhålla sig till för att främja en stabil lönebildning.
De nya SCB-siffrorna ändrar inte på Läkarförbundets bedömning.
– Nej, det gör det inte. De bekräftar den trend vi tidigare sett, skriver Läkarförbundets ordförande Sofia Rydgren Stale i ett mejlsvar till Läkartidningen.
Och lägger till:
– Ett viktigt påpekande är att man inte kan sätta likhetstecken mellan SCB:s statistik och medlemmarnas löneutveckling. Detta eftersom SCB:s statistik också innehåller icke-medlemmars löner. Om man tittar på den partsgemensamma statistiken kan man se att förbundets medlemmar har haft en högre löneutveckling än vad som framgår av SCB:s siffror, framhåller Läkarförbundets ordförande.
Utgår man från 2018 i stället för 2014 blir specialistläkarnas löneökningar relativt positiva även i SCB:s statistik. Mellan åren 2018 och 2022 ökade snittmånadslönen med cirka 12 procent, vilket gav en årlig snittökning på 3 procent.
Har ni någon teori om varför specialistläkarna gått relativt starkt som grupp de senaste åren?
– Alla regioner har brist på specialistläkare och konkurrerar om den gruppen. Och bristsituationen har förvärrats de senaste åren. Det påverkar lönerna positivt.
För AT- och ST-läkargrupperna spelar det dock ingen roll om man utgår ifrån 2014 eller 2018. Löneökningstakten är nästan exakt lika låg i snitt.
Varför ligger både AT-läkarna och ST-läkarna tydligt efter de andra grupperna, enligt er bedömning.
– Här råder tyvärr det omvända förhållandet jämfört med specialistläkarna. Det är stor brist på utbildningstjänster vilket ger en hög konkurrens om tjänsterna, vilket i sin tur håller tillbaka lönerna. Så det är otroligt viktigt att vi får bort flaskhalsarna i utbildningssystemet och får ut fler läkare i AT- och ST-tjänstgöring, säger Sofia Rydgren Stale.
Och fortsätter.
– Men de senaste åren har löneökningstakten för AT- och ST-läkarna ökat något, enligt vår statistik, dock inte lika mycket som för specialistläkarna. Men AT- och ST-läkarnas löneutveckling kommer vara en fråga som vi uppmärksammar särskilt i den kommande avtalsrörelsen.
I den senaste statistiken har ST-läkarna fått sig se omkörda av de verksamhetsnära cheferna inom vården som i snitt har 54 100 kronor i månadslön, att jämföra med 53 000 kronor för ST-läkarna. I denna kategori ingår bland annat chefer och föreståndare för mottagningar och enhetschefer på lägre nivå inom kommuner och regioner.
Sofia Rydgren Stale poängterar att det är många yrkesgrupper som ingår i denna grupp av chefer, vilket gör det svårt att kommentera.
– Det kan finnas många faktorer som bidragit till den här utvecklingen. Men det behövs fler chefer som är läkare och en bra löneutveckling är viktig om man ska få läkare att vilja bli chefer.
Hur påverkas då statistiken om man väljer att enbart titta på de offentliganställda, där SCB har uppgifter om samtliga anställda? Bilden blir ungefär densamma för alla sex yrkesgrupper som Läkartidningen har tittat närmare på, så när som på ett par hundralappar i månadslön. Ett undantag är gruppen grundutbildade sjuksköterskor, där de offentliganställda som grupp har 2 500 kronor lägre i månadslön, jämfört med om man räknar in deras privatanställda kolleger.
Det visar sig också att de offentliganställda specialistläkarna har en något högre ökningstakt jämfört med siffran för alla specialistläkare på arbetsmarknaden. Jämfört med 2014 är ökningen 2,4 procent per år i snitt för dem som är anställda av en offentlig arbetsgivare, att jämföra med 2,2 procent om man tittar på hela arbetsmarknaden. För AT- och ST-läkare är ökningstakten mer eller mindre densamma oavsett om man tittar på endast offentlig sektor eller hela arbetsmarknaden.
Statistiken
Medlingsinstitutets lönestrukturstatistik samlas in av SCB och mäter faktisk lön uppräknad till heltid som snitt för drygt 400 yrkesgrupper. Uppgifterna rapporteras in till SCB för samtliga anställda i offentlig sektor samt ett stort urval av de privatanställda. För vårdyrken är det generellt ett bra statistiskt urval, enligt Medlingsinstitutet som ansvarar för statistiken. Genomsnittlig grundlön inkluderar fasta lönetillägg i offentlig sektor och prestations- och ackordslön i privat sektor, men däremot inte OB-tillägg med mer. Den nuvarande jämförbara statistiken startar 2014. Till 2018 gjordes omdefinieringar av vissa yrkesgrupper. För de sex yrkesgrupper som Läkartidningen har tittat närmare på, gäller det endast avdelningscheferna, där cirka 300 personer har bytt kategori i statistiken. Aritmetisk löneökningstakt används, till skillnad från ränta på ränta-måttet geometrisk löneökningstakt.
Källa: Lönestrukturstatistiken, Medlingsinstitutet och SCB.
(uppdaterad 2023-09-15)