»Spännande att se vad den mänskliga kroppen och psyket klarar av«

Dykmedicin hör inte till vardagssysslorna för de allra flesta läkare. Men för ett fåtal är det åtminstone en liten del av vardagen, och dessa läkare sysslar med att utfärda intyg till privatpersoner, så kallade sportdykare, och till personer som dyker i arbetet, så kallade yrkesdykare. De flesta av dessa läkare utfärdar även flygintyg, då de medicinska likheterna är många.

Förutom att de skriver intyg till yrkesdykare är läkarna som samlats i Stenungsund – föga förvånande – själva sportdykare, och de har alla olika anledningar till att dykmedicin har blivit en del av deras yrkesliv.

En av deltagarna, före detta anestesiologen Olle Sandelin, gick en av Hans Örnhagens kurser i dykmedicin i början av 80-talet. 1986 tog han över ett dykcentrum i Sandhamn i Stockholms skärgård och etablerade följande år Dykhuset i Stockholm, där både dykskola, butik och läkarmottagning ryms. Olle Sandelin startade även Dykarbaren i Sandhamn tillsammans med sin bror.

Alla verksamheter förutom dykcentrumet har levt vidare.

– Jag är pensionär egentligen, men eftersom jag är efterfrågad och tycker att det är kul så fortsätter jag med min mottagning, säger Olle Sandelin.

Han är förväntansfull inför dagens program.

Träffen innebär ett kärt återseende för flera deltagare, då majoriteten deltagit på Hans Örnhagens kurser i dykmedicin utomlands. Helgen börjar med kramar och handslag vid Hotell & Restaurang Solliden i Stenungsund, tätt följt av en kortare resa med bilfärjan över till Svanesund på Orust där yrkeshögskolan för anläggningsdykare, Yrkesdykarskolan, ska visa upp sin verksamhet.

– Det är som att vara skolfröken på skolresa, säger Hans Örnhagen och skrattar.

Han checkar av sin lista för att kolla att alla anmälda är på plats. Nästan hälften i sällskapet är läkare, resten medföljare med dykintresse.

Hans Örnhagen berättar att han har utbildat i dykmedicin sedan 1977.

– Jag har nog utbildat över 100 läkare i dykmedicin.

Långt innan den siffran fanns på cv:t gick han själv läkarutbildningen vid Lunds universitet. En föreläsning i fysiologi om mänskliga funktioner, närmare bestämt om lungorna, fick Hans Örnhagen på fall. Ordentligt.

– Det var den 10 oktober 1967 när Claes Lundgren, då nydisputerad läkare i Lund, höll sin docentföreläsning och demonstration om vätskeandning. Den var gripande och fantastisk. Jag minns den väldigt väl.

Sedan dess har han ägnat större delen av sitt liv åt dykmedicin på olika sätt. Han har forskat vid Lunds universitet om olika effekter av högt tryck på däggdjursorganismen vid användning av vätskeandning, för att senare ägna större delen av sitt yrkesliv på Försvarets forskningsanstalt (då FOA, nu FOI) i Stockholm.

– Där hjälpte jag försvaret med dykmedicinska frågeställningar. Vi testade exempelvis nitrox [en andningsgas som är en blandning av nitrogen och oxygen], hydrox [en blandning av vätgas och syrgas], tryckutjämningskapacitet och ubåtsräddningsprocedurer. Vi byggde också en simulator för att testa »rebreathers« [återandningssystem] på ett verklighetsnära sätt i laboratorier.

Hans Örnhagen har också varit förbundsläkare för Sportdykarförbundet mellan 1981 och 2019.

– Men nu har jag lämnat över åt en yngre kollega. Det behöver komma in yngre läkare som är intresserade av detta, anser 78-åringen.

Medelåldern på träffen kan nog vara omkring 60 år – det dras några dykrelaterade skämt om att extra syrgastuber kan behövas…

Hans Örnhagen berättar vidare om kraven för att få göra hälsoundersökningar på yrkesdykare.

– Alla läkare som arbetar med dykmedicin har gått kursen »Tjänstbarhetsbedömning för dykeriarbete« på Göteborgs universitet för att få behörighet att skriva friskintyg för yrkesdykare. För intyg till sportdykning krävs i dag ingen formell utbildning utöver läkarutbildningen.

Kunskaperna från kursen på Göteborgs universitet betraktas som en färskvara, vilket innebär att läkarna måste förnya sin EDTC-behörighet var femte år. EDTC står för European Diving Technology Committee, den organisation som utformat kunskapskrav och utbildningsplaner för dykläkarutbildning.

– För att ge läkare en möjlighet till uppdatering, och samtidigt själva praktisera dykning tillsammans med dykläkarkollegor, ger jag repetitionskurser för EDTC-behörighet i varma vatten, senast på Maldiverna, berättar Hans Örnhagen.

Träffen i Stenungsund är ingen formell repetitionskurs, utan en presentation av yrkeshögskolans verksamhet på Orust. Dan Hedberg, utbildningsledare på yrkeshögskolan för anläggningsdykare, berättar att flera olika yrkesgrupper lär sig att dyka på skolan.

– Vi utbildar anläggningsdykare, räddningsdykare, vetenskapsdykare samt dykare åt polisen och kustbevakningen.

Kollegan Per Almbratt, instruktör på yrkeshögskolan, berättar vidare att han träffar »ganska många dykläkare – men inte bara läkare som gör hälsoundersökningar«.

– Jag är tryckkammaroperatör på Östra sjukhuset också, så jag träffar dykläkare där.

Tryckkammare finns också på Karolinska universitetssjukhuset i Solna samt på några fler ställen, som hos Försvarsmaktens dykeri- och navalmedicinska centrum i Karlskrona.

– Tryckkammaren på Östra används ungefär fyra gånger per år när det gäller dykeriolyckor. Jag sitter på utsidan då och sköter spakarna; ser till att man kör rätt gaser och rätt tryck. Sedan finns en läkare på utsidan och en sköterska som sitter med patienten inne i tryckkammaren. Kammarens huvudändamål är att erbjuda HBOT [hyperbar oxygenbehandling], vilket är en patientbehandling där ett högt oxygeninnehåll i blodet är av godo, som vid kolmonoxidförgiftning och infektion med vissa typer av bakterier.

Vidare demonstrerar Per Almbratt ett antal olika hjälmar; några får ris, några ros.

– Vi har ju dels »demand«-hjälmar: de doserar luft när man andas in, vilket är det vanligaste sättet att dyka på. Sedan finns också friflödeshjälmar, där luften kontinuerligt strömmar genom hjälmen.

En sådan väger uppemot 15 kilo. Hjälmen fungerar också som skydd för yrkesdykare som arbetar inom anläggning, där en arbetsuppgift kan vara att svetsa under vatten.

Läkarna lyssnar intresserat. Flera reflekterar över att det är viktigt att känna till omständigheterna för yrkesdykare för att bättre kunna bedöma om en blivande yrkesdykare är lämplig eller inte. Större förståelse för arbetsmiljön gör det också lättare att förstå eventuella yrkesskador.

– Vad är det ni önskar att vi ska titta efter vid friskundersökningen? frågar Henriette Nygren, en av läkarna som vill ha mer att gå på än Arbetsmiljöverkets medicinska krav för yrkesdykare.

– Vad det är för person, svarar Per Almbratt och fortsätter:

– Det handlar om mer än den fysiska prestationen. Man måste vara psykiskt stabil, inte lida av panikångest. Antingen är man lämplig eller så är man det inte, säger han och pekar på sitt huvud.

Det är också viktigt att kunskaperna sitter, för att behålla lugnet i alla situationer.

Vid vattnet, i anslutning till yrkeshögskolans lokaler, ska läkaren och erfarna sportdykaren Martin Kriz testa en dräkt och friflödeshjälm som används av anläggningsdykare. Det innebär att dykaren hela tiden får luft via en slang som går upp på land. Luften transporteras även ut i dräkten, vilket ställer högre krav på dykaren, som måste släppa ut lagom med luft med hjälp av en bakåtnick med huvudet. Rörelsen öppnar en ventil i hjälmen så att luftöverskottet inte gör att man flyter upp.

Martin Kriz kränger på sig utrustningen – det är inte gjort i en handvändning utan kräver hjälp om man är ovan. Per Almbratt monterar hjälmen på dräktens krage och ger en rad instruktioner till Martin Kriz, som nickar till svar.

Man hör inte mycket av omvärlden inuti en friflödeshjälm. Det beror på luften som flödar in, och Martin Kriz tar några stapplande steg mot trappan och ned i det grunda vattnet. Han får inte dyka just denna dag eftersom yrkeshögskolan inte har tillräckligt med personal på plats för att garantera säkerheten.

Doppa sig får han – men ovan som han är med torrdräkt i stället för våtdräkt flyter fötterna upp mot ytan. Martin Kriz försöker få kontroll över situationen men lyckas inte vända sig.

– Vi får dra upp honom, konstaterar Per Almbratt.

– Det blir en dramatisk artikel till Läkartidningen, detta, säger en av läkarna som beskådar det hela.

När Martin Kriz kommit upp på land tack vare en stark Per Almbratt är hjälmen strax av.

Hur var det där?

– Det är okej, men jag kom inte åt nicken för att släppa ut luften, konstaterar Martin Kriz.

Han hade inte dragit åt remmen som justerar hur tajt hjälmen sitter ordentligt.

– Jag blev som en »Michelingubbe« när fötterna flöt upp. Det var första gången med en sådan tung dykarutrustning – någon sådan är jag inte van vid.

Hans Örnhagen tycker att händelseförloppet var lärorikt för läkare att se.

– För oss läkare är ju det där en illustration av vad som kan hända vid dykning om inte allt är i sin ordning. Händelsen visar också hur viktigt det är att dykaren har rutin och att kunskaperna verkligen sitter.

Efter en lång och händelserik eftermiddag på yrkeshögskolan är det hög tid för dykläkarna att tacka för sig.

Det är dags att ta färjan tillbaka till fastlandet för fler föreläsningar – exempelvis ska Martin Kriz berätta om sina erfarenheter som fartygsläkare i Arktis och Antarktis. I övrigt ventileras dagens händelser och egna dykerfarenheter.

Tobias Andersson har klart för sig vad det är som är så spännande med dykmedicin. Han är läkare på Flygmedicinskt centrum i Malmö och sysslar med både flyg- och dykmedicinska undersökningar.

– Det är väldigt spännande att se vad den mänskliga kroppen och psyket klarar av och var gränserna går.

Hans Örnhagen håller med – och den enskilda dykarens begränsningar är inte helt lätta att förutspå.

– Det svåraste i hälsoundersökningarna är att under en halvtimmes samtal kunna bedöma om någon är lämplig att dyka. Vi läkare tar reda på grundförutsättningarna, sedan avgör instruktörerna – som också umgås med eleverna under hela utbildningen – om eleven ska få sitt certifikat eller ej.

Söndagens aktivitet fortskred i ett praktiskt format: en visning av företaget Poseidon Diving Systems i Västra Frölunda, där sällskapet fick en visning av dykapparater och återandningsapparater.

Lärorikt, tyckte läkarna, som nu har »djupdykt« i ämnet en hel helg.

Hur sammanfattar du helgen, Hans?

– Det var väldigt trevligt. Man lär sig alltid något nytt. Jag funderar redan på att ordna ett nytt möte i Sverige även nästa år, kanske blir det på ostkusten då, säger Hans Örnhagen.