Utredningen sjösattes 2022 av den förra regeringen, som gav uppdraget till Läkemedelsverkets generaldirektör Björn Eriksson. Den har gjorts med målen att bland annat göra digital vård mer integrerad i vårdkedjan, och för att komma till rätta med ersättningsfrågorna – ett ämne som i många år väckt ont blod och färgat synen på digital vård.

En av de mest debatterade frågorna när det gäller digital vård, har handlat om ersättningen för digitala besök i andra regioner. Ofta är det när en patient i en region, söker vård hos en nätläkare i en annan region, medan patientens hemregion får betala notan. I nätläkarbolagens tidiga år var ersättningen för sådana besök betydligt högre än i dag, och därmed också utgifterna.

Sedan dess har ersättningarna förändrats och nätläkarbolagen har bytt strategi mot en större fysisk närvaro i regionerna vilket totalt innebär färre utomlänsbesök. Men frågan är fortfarande aktuell.

Och här anser utredningen att patientens hemregion inte ska vara skyldig att ersätta kostnaden, om inte distanskontakten »har föregåtts av en adekvat behovs- och lämplighetsbedömning«. Denna bedömning skulle dock göras på grunder bestämda av den region som ger vården, inte patientens hemregion.

Om en utomlänspatient ges tillgång till digital vård (distanskontakt) utan att kriterierna är uppfyllda, får den vårdgivande regionen stå för notan i stället för patientens hemregion. Därför påpekar utredningen att regionerna bör reglera detta i vårdvalen med privata utförare.

En annan pengafråga som utredningen tagit sig an, handlar om vad patienten ska betala. Där föreslår utredningen att patienten ska betala samma vårdavgifter som i sin hemregion. Att utredningen gett sig in på det här området beror på att flera nätläkarbolag tidigare slog sig ned i regioner där avgiften var låg för digital vård, sannolikt för att locka fler patienter. Men det gjorde också att en större del av räkningen landade i knät på patientens hemregion.

Utredningen rekommenderar också att regionerna ska erbjuda distanskontakt, såsom video, telefon och chatt, där fysiska vårdmöten inte är nödvändiga. Det gäller framför allt öppenvården, om det bedöms lämpligt medicinskt. »Patienter ska inte behöva ta sig till en fysisk mottagning om det inte är nödvändigt – det sparar tid och resurser för såväl patienten som för vårdenheten«, skriver utredaren.

En kärnfråga när den digitala vårdens vara eller icke vara har diskuterats, har handlat om evidens. Här tycker utredaren att det finns behov av ett samlat grepp kring vilken vård som inte lämpar sig för distanskontakt utifrån befintlig forskning. Det kan vara vägledande i regionernas egen utveckling, och upphandling av tjänster för att se vad som är patientsäkert och ändamålsenligt.

Vidare tycker utredaren att regeringen ska uppmuntra forskning kring digitala tjänster i den öppna vården. Det bör göras genom specifikt avsatta medel i den kommande forskningspropositionen för åren 2025–2028.

Utredningen tar också fasta på att teknikutvecklingen går fort. Därför vill utredaren se obligatoriska moment gällande digital vård i de medicinska grundutbildningarna. Därtill bör Socialstyrelsen få uppdraget att ta fram stöd för införande av distansverktyg, som vårdgivarna kan använda för utbildning av sin personal.

Utredningen är i form av en promemoria som skickades till den nuvarande regeringen den 15 augusti, men först nu offentliggjorts och skickats ut på remiss.

– Den här utredningen är efterlängtad av många. Vi ser fram emot att inhämta synpunkter från remissinsatserna inför att vi tar ställning i frågan, säger sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD), i ett pressmeddelande.

Promemorian finns att läsa på regeringens webbplats.

Läs även:
Björn Eriksson leder ny utredning om digital vård: »Centrala frågor«