Militärläkarna: Läkare behöver lära sig mer katastrofmedicin

Militärläkareföreningen (MLF) är Sveriges äldsta och minsta yrkesförening. Sedan starten 1975 har medlemmarna deltagit med sjukvårdsresurser i samtliga större konflikter ute i världen.

– Vi är hyfsat osynliga när behovet inte finns. Men när oron växer i omvärlden såväl som på hemmaplan blir vi plötsligt väldigt eftersökta, konstaterar Torbjörn Vedberg som är ordförande sedan fyra år och själv tjänstgjort som militärläkare i Afghanistan.

Han väljer vant ett konferensrum som kallas »Hjärtat«. Vi befinner oss i Läkarförbundets konferensanläggning. Här brukar MLF samlas ett antal gånger om året. Torbjörn Vedberg slår sig ner i en mjuk skinnstol vid det runda bordet, med oljeporträtt av framstående läkare bakom ryggen.

Ett krig blossar i vårt närområde, hotet från Ryssland har intensifierats samtidigt som terrorhotsnivån har höjts i Sverige och vi ansökt om att gå med i Nato. Det har lett till ett ökat fokus på föreningens frågor, erfarenhet och åsikter.

– Vi har fått en uppmärksamhet som vi inte haft på många år och även en tillströmning av nya medlemmar.

De flesta av föreningens medlemmar är yrkes- eller reservofficerare i hälso- och sjukvårdstjänst eller civilanställda i Försvaret. Torbjörn Vedberg är reservofficer och har, parallellt med jobb som allmänläkare och företagsläkare, varit läkare inom Försvarsmakten – bland annat regionläkare för Militärregion Mitt vid Livgardet. Han har även läst tropikmedicin och arbetat som läkare i Afrika i några omgångar. I dagsläget har han inte längre någon aktiv anställning i Försvarsmakten, utan arbetar som medicinsk ledningsansvarig på företagshälsovården inom Falck.

Hans bana in i läkaryrket är ovanlig. Först hade han tänkt bli yrkesofficer, men började dyka som 14-åring och startade en dykskola. Genom den kom han i kontakt med dykläkare vid Berga örlogsskola, blev intresserad och började studera till läkare när han var 29 år.

I november står föreningen som värd för ett Försvarsmedicinskt symposium, där Sveriges planerade Nato-inträde är ett tema. Ett baskrav för ett Nato-medlemskap är att hälso- och sjukvården ska kunna hantera »massolycksfall« på ett rimligt sätt. Med det menas att sjukvården ska kunna hantera stora mängder skadade samtidigt under långa perioder och i en omfattning som överstiger den kapacitet som finns på sjukhus och vårdcentraler.

Ansvaret för att klara det faller främst på de 21 regionerna, och kommunerna. Försvarsmakten ansvarar i stort för initiala livräddande vårdinsatser av skadade i fält. I princip all annan sjukvård, även i krigstid, ska den ­civila sjukvården sköta. Läkarförbundet, liksom Militärläkareföreningen, vill att lagstiftningen ändras så att staten får mandat att leda regioner, kommuner och privata vårdföretag i händelse av krig eller kris.

Andreas Wladis, överläkare i kirurgi och professor i traumatologi och katastrofmedicin, har sagt: »Svensk sjukvård är desorienterad, underdimensionerad, underbemannad, oövad och kan inte skala upp«. Håller du med?

– Ja, i stort. Problemet är »just-in-time-tänket«. Man lagrar bara upp det man behöver för en månad framöver för man vill inte stå med kostnader. Systemet har därmed ingen hållbarhet över tid, därtill behöver personalsituationen ses över och personalen samövas med andra samhällsfunktioner, säger Torbjörn Vedberg.

Både den civila sjukvården, försvarsmedicinen samt Försvarsmakten har monterats ned de senaste 20 åren. En struktur som byggts upp över tid och viktig erfarenhet är därmed borta.

– Vi är alldeles för sårbara. Vi lever ju just nu i en situation där vi dagligen får bolla Iva-platser mellan sjukhus. Det finns inga marginaler. Vi kommer att behöva ställa om organisationen mot vad Nato kommer att kräva. Det kommer sannolikt bli ett nödvändigt uppvaknande för många.

Det saknas en mental förberedelse för att jobba med katastrofmedicin enligt Torbjörn Vedberg. Sker en masskadehändelse kommer kapaciteten troligen inte att räcka till. Då gäller det att skapa en känsla av att man gör vad man kan med det man har. Man behöver även prioritera patienter annorlunda.

– Civilt triagerar man svårast skadade först, men det kommer man inte att klara i ett sådant läge, utan fokus måste ligga på de man faktiskt tror har en möjlighet att bli räddade, säger Torbjörn Vedberg. Han tycker att katastrofmedicin behöver ingå i grundutbildningen för läkare och sedan på ST-nivå för passande specialiteter.

Ett Nato-medlemskap ställer krav på fler kompetenta specialistläkare som kan företräda Försvarsmakten och sjukvården i olika former av Nato-staber, enligt Torbjörn Vedberg.

Rekryteringsunderlaget är dock magert. Det råder brist på specialistläkare i Sverige som även har den militära träning och utbildning som behövs, speciellt på en högre ledningsnivå.  Dessutom måste det till bättre avtal, enligt Torbjörn Vedberg. I dag riskerar läkare som både arbetar för Försvarsmakten och en civil arbetsgivare få sämre pension. Det finns inte heller någon bra lösning för läkarens familj vid längre utlandsuppdrag.

– Antingen måste man separeras från familjen i flera år i längre perioder eller så får familjen följa med, men med orealistiskt låg kompensation. Vi måste skapa möjligheter för de läkare som vill engagera sig. Det är superviktigt.

Som läkare i Försvarsmakten arbetar man ofta beväpnad för att kunna skydda sig själv, sina patienter och sin närmaste omgivning.

– Lika lite som man bara kan ge någon en skalpell, kan man ge någon ett vapen utan att få relevant träning. Det behövs inte bara träning i vapenhantering och vad väpnad strid kan innebära, utan även träning i annat som Försvarsmaktens konceptuella tänk och hur stabsarbete fungerar.

Den senaste tiden har det kommit flera uppdrag som syftar till att stärka sjukvårdens kris- och katastrofberedskap. Görs det tillräckligt?

– Man har insett någonting, men jag hör inte att man satt sig ner och verkligen sagt att nu måste vi ta i tu med detta, säger Torbjörn Vedberg som gång på gång under samtalet återkommer till behovet av samverkan mellan regioner, Försvarsmakten och andra relevanta myndigheter och arbetsgivare.

– Hur ska tjänstgöringarna se ut? Den militära utbildningen? Hur ska man planera fältsjukhus om det saknas personal för att bemanna dem för att de behövs i civil sjukvård samtidigt? Här måste man vara kreativ och brainstorma fram hållbara strategier, säger Torbjörn Vedberg.

Torbjörn Vedberg

Ålder: 57 år.

Bor: Täby, Stockholm.

Familj: Fru och två barn.

Medicinsk specialitet: allmänmedicin och företagshälsovård.

Bakgrund: Allmänläkare och företagsläkare, samt läkare inom Försvarsmakten, där han bland annat varit regionläkare för Militärregion Mitt vid Livgardet och militärläkare i den svenska insatsen i Afghanistan. Har dessutom läst tropikmedicin och arbetat som läkare i Afrika i några omgångar. Reservofficer inom Försvarsmakten. Numer medicinsk ledningsansvarig på företagshälsovården inom Falck.

Aktuell: Ordförande i Militärläkareföreningen, vars frågor hamnat i strålkastarljuset med anledning av det stundande Nato-medlemskapet, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och ett ökat terrorhot.

Senast lästa bok: »Fiasko« Thomas E Ricks.

Oanad talang: Dyka för djupt på luft.

När träffade du en patient senast? För några dagar sedan.

Viktigaste hälsofrågan: Sund och hälsosam arbetsmiljö.

Viktigaste läkarfrågan: Samordning av resurser mellan myndigheter och regioner för samhällets bästa.