– Men alla de som avlider på plats, de ser vi inte. Vi ser bara överlevarna eller de presumtivt överlevande patienter som kan gå att återuppliva. Är man konstaterat död på plats kommer patienten aldrig till oss, utan direkt till rättsmedicin eller patologen, säger Gunnar Sandersjöö, ortoped och verksamhetschef för Trauma–akutkirurgi–ortopedi på Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
Det innebär dock inte att det eskalerande – och allt dödligare – gängvåldet per automatik ger en ökad arbetsbelastning på traumaenheten.
– Det är inte så att vi står utan resurser inför det som händer, men vi känner det mer, för vi är också människor, säger Rebecca Schmidt, omvårdnadschef på Iva och sjuksköterska.
Trots att traumaenheten har läget under kontroll när det kommer till bemanning och vårdkapacitet ökar antalet fall av penetrerande våld, enligt sjukhusets egen statistik.
– Under första halvåret 2022 var 16 procent av allt vi fick in penetrerande våld. Under första halvåret i år ligger siffran på 23 procent, berättar Malin Jonsson Fagerlund, sektionsansvarig för traumaenheten och narkosläkare.
Av detta utgör hälften skott- och hälften knivskador, och enheten tar emot ungefär 100 fall av varje kategori per år.
Hur resten av året blir återstår att se. Men när det kommer till gängvåld har Gunnar Sandersjöö i alla fall en tydlig uppfattning om hur det har förändrats:
– Nu är man inte ute efter att markera längre, utan nu skjuter man ihjäl folk, konstaterar han och tillägger:
– Vi såg en ökning av skyddsvästar för några år sedan, men det verkar ha kommit ur mode nu. Nu är det mer t-shirts med märkes-loggor som vi får klippa upp på britsarna.
Kollegan Malin Jonsson Fagerlund instämmer:
– Man skjuter mer mot huvud, rygg, thorax och mage. Det senaste året ser vi dock att de skjuter sämre. Det var mindre slarvigt för några år sedan, och man kan tänka sig att det beror på att skyttarna i dag är yngre och mer ovana att hantera vapen.
Hon fortsätter:
– En annan sak som förändrats den senaste tiden är att vi ser att oskyldiga drabbas i högre grad. Det var mer ovanligt för några år sedan. Det är extra tragiskt, säger Malin Jonsson Fagerlund.
Det är ett erfaret gäng som berättar om hur de kriminella gängens metoder tycks ha förändrats.
Vad som inte förändrats är traumaenhetens arbete. Avdelningen har arbetat på samma sätt med högenergiskador sedan slutet av 1990-talet: enligt ATLS-konceptet.
Lika vana som personalen är med minutiöst styrda omhändertaganden av traumapatienter är de att se poliser i korridorerna.
Att ringa en ung patients mamma och berätta att hennes son blivit skjuten förekommer också.
Hur pratar ni med en patient som blivit skjuten eller utsatts för knivvåld?
– De flesta är ju talbara och vi ställer frågor som vi gör till alla patienter; om sjukdomar, läkemedel eller allergier. Vi försöker lugna ner dem och fråga vad som har hänt för att vi vill veta vad det är för skademekanism, men det är inte alltid de vill berätta, säger Malin Jonsson Fagerlund.
Gunnar Sandersjöö fyller i:
– Nej, de brukar inte vara särskilt vältaliga och tillmötesgående. Det beror väl på att polisen är med, vilket är fallet när det är gängrelaterat. Polisen mer eller mindre börjar sin utredning utanför traumasalen.
Det är ovanligt att det uppstår kravaller i eller utanför sjukhuset, enligt kollegorna.
De är inte oroliga för den egna säkerheten, vill de vara tydliga med.
– Det här är vårt jobb. Vi ser det inte som att vi är drabbade av våldet. Det enda vi ser är patienten framför oss, som ofta befinner sig i ett väldigt utsatt läge, säger Rebecca Schmidt.
Malin Jonsson Fagerlund tar vid:
– När de kommer in här som patienter är de väldigt utlämnade, skadade och ledsna. Det är sorgligt att så unga tonåringar kommer in, det känns så onödigt.
Upplever ni att det händer något med dem när våldet gått så långt att de behöver sjukhusvård?
– När de är här på Karolinska upplever jag att de känner sig trygga, och de vill oftast inte lämna sjukhuset. Men vi får aldrig reda på hur deras liv blir sedan eller om de får fylla 40, säger Rebecca
Schmidt.
Hon berättar att enheten »och hela vårdkedjan« försöker skapa så bra förutsättningar som möjligt för en återgång till vardagen, såväl medicinskt som psykiskt. Där ingår även att stötta – de ofta unga – patienternas anhöriga.
Just det känns.
– Det är speciellt när man står med föräldrar som har barn i samma ålder som en själv, och deras barn har utsatts för våld, säger Rebecca Schmidt.
– Ja, det är en konstig tillvaro. Så här var det i Chicago för tio, tjugo år sedan. Nu är det minst lika illa här. Vi kan inte rädda alla, men vi gör så gott vi kan. Oftast känns det som att vi gjort allt vi kunnat, och kunde vi inte rädda dem gick det inte, säger Malin Jonsson Fagerlund.
Läs också:
Karolinskas säkerhetschef: »Viktigt att personalen är vaksam«
(uppdaterad 2023-10-18)
