2014 fattade regionen beslut om en akutläkarsatsning på Universitetssjukhuset Örebro. Målet var att alla patienter på akuten primärt skulle omhändertas av akutläkare, med andra specialister som konsulter vid behov. Det nya systemet skulle successivt införas och vara klart 2030.
Men så har det inte alls blivit. I dag finns ingen akutläkare som arbetar organiserat på akuten. Det finns två specialister och en ST, men som primärt har andra uppgifter i dag.
– Vi har inte nått fram till den målbeskrivningen som vi hade en gång i tiden, konstaterar Ioannis Ioannidis, biträdande områdeschef för specialiserad vård, och annars överläkare i ortopedi.
Katrin Hruska, akutläkare med bakgrund som ordförande i Swesem, började en tjänst delad över forskning och klinik som medicinskt ledningsansvarig i våras. Då tyckte hon att förutsättningarna var goda för akutsjukvård.
– Jag tyckte det var ett bra läge att göra om och få det rätt, berättar hon.
Men några månader senare sa Katrin Hruska upp sig och lämnade sin anställning sista augusti. Hon kände att hon saknade en tydlighet uppifrån och ett beslut om hur man faktiskt skulle organisera akuten med stadiga akutläkare.
– Ja, det fanns inget sådant beslut och inte heller någon målbild för hur akutmottagningen skulle fungera. De ville ha en akutläkare som var chef. Men de verkade inte se svårigheterna i att skapa struktur och rutiner i en verksamhet där 450 olika läkare roterar igenom akuten på ett år.
Katrin Hruska var också kritisk till organisatoriska förändringar som hon tyckte gick i fel riktning för akutsjukvården. Sjukhuset ville ha en större integration mellan akutkliniken och det övriga sjukhuset. Katrin Hruska såg förändringen som att klinikerna på sjukhuset skulle ta större ansvar för akuten.
– Jag vill ju jobba för att införa akutläkare och använda min erfarenhet och mitt nätverk. Om sjukhuset inte vill ha det så, har jag liksom inget jobb där. Jag är inte jättearg för det. Det blev bara tydligt att sjukhuset valde en annan väg.
Ioannis Ioannidis säger en successiv övergång från verksamhetsstyrd till akutläkarledd akutsjukvård kräver ett par saker: Dels måste man ha tillräckligt många akutläkare, dels måste alla slutenvårdskliniker ta sitt fulla ansvar för akutverksamheten innan ett sådant överlämnande. Detta för att överlämnandet av verksamheten ska ske tryggt och bra. Men klinikernas ansvar har varierat. Och det organisatoriska beslutet tidigare i år skulle bidra till att ansvaret fördelades rätt. Först därefter kunde man diskutera framtiden.
Lisa Kurland är akutläkare, professor i akutsjukvård och forskningsgruppledare, med en förenad anställning vid Örebro universitet och Region Örebro län. Hon har både internationell och svensk erfarenhet av akutsjukvård och har haft flera roller i Svensk förening för akutsjukvård, bland annat ordförande.
Hon lyfter tydliga beslut från sjukhusledningen som en absolut nyckel till framgång.
– Har man ett inriktningsbeslut, vilket vi har, en strategisk plan, och en ledning som tydligt säger att man ska följa planen – även till dem som inte håller med – då kommer man upp i en kritisk massa akutläkare, säger hon.
– Men det är den kritiska massan vi inte lyckats uppnå. Det vi saknar är en tydlig strategisk implementeringsplan. Och när flera slutar, blir det en ond cirkel.
Den kritiska massan är den mängd akutläkare som behövs för att organisationen ska kunna sätta sig. Egentligen fanns alla förutsättningar för det i Region Örebro län, menar Lisa Kurland. Det fanns beslut och en strategi som region och universitet tagit fram tillsammans.
Med en tydlig plan för implementering av akutsjukvård och mål för att öka antalet ST-läkare och specialister, vore det inte omöjligt att vända skutan, menar Lisa Kurland.
– Jag vill inte säga att det är kört. Men vi är i nuläget alldeles för få akutläkare för att det ska fungera, säger hon och fortsätter:
– Akutsjukvård är ett unikt ämne som inte är en summa av andra specialiteter. Man ska driva akutmottagningar precis som om det vore en vårdavdelning: det är klart att det måste vara specialister i det ämnet som är ansvariga.
Ioannis Ioannidis säger att det fanns både utredning och implementeringsplan, men att »kartan inte stämde med hur verkligheten förändrade sig«. Man fick inte tillräckligt med akutläkare och planen fick göras om.
Han påpekar att dagens situation egentligen har pågått i 2,5 år. Man har inte fått tillräckligt många akutläkare för att få styrfart i organisationen och ändra system för akuten. Flest akutläkare hade man i början av satsningen. Men det var också en känslig fas, när logistiken inte fanns på plats och systemet inte var etablerat på sjukhuset.
– Det var en tuff utmaning. Och detta på en arbetsplats där allt är akut, säger han.
Och lägger till:
– Men vi kunde inte behålla folk och därmed ändra systemet. Det blev ett moment 22.
Varför har inte akutläkarna stannat kvar?
– Du får en personlig reflektion. Jag tror att man inte stannar kvar för att det inte finns någon grund att växa på. Det finns en teoretisk plan, men den är inte förankrad i verkligheten och den är inte förankrad hos alla. Du har inte det formella eller emotionella stödet att jobba så som det var tänkt, säger han.
En annan förklaring han lyfter, är att man haft för få och för oerfarna akutläkare för att de ska kunna överta det arbete som i dag görs av flera specialiteter.
Kunde sjukhusledningen gjort något annorlunda?
– Jag är relativt ny här. Men jag tror att det skulle ha varit en bättre förankring i den rådande organisationen om vi kanske inte bara köpte en modell utifrån – vi tittade ju mycket på Linköping, Södersjukhuset och dem. Vi kanske skulle ha funderat mer på vad som skulle passat i just vår organisation.
Blir det ingen fortsatt satsning nu?
– Med de problem som finns över lag på akutmottagningarna i Sverige, med personalbrist och en obalans mellan slutenvård och öppenvård, tror jag inte att akutläkarna är lösningen just nu.
– Som svar på frågan om vi kommer driva det vidare: inte i dagsläget.
Läs även:
Akutläkare vinner mark – men leder få mottagningar
Danderyd tar nya tag med akutsjukvård
