I början av november lämnade överbefälhavare, ÖB, Micael Bydén och Försvarsmakten in sitt militära råd till regeringen. Där beskrivs vad som behövs för att utveckla Sveriges försvarsförmåga år 2025–2035. Rådet är ett viktigt underlag inför 2024 års försvarsbeslut, som fattas av politikerna.

Generalläkaren Claes Ivgren, som är chef för Försvarsmedicin, är nöjd. Sjukvården är ett av fem områden som lyfts fram, och är av särskilt vikt för att öka förmågan inom det civila försvaret enligt ÖB. Och även den militära sjukvården behöver växa.

– Den medicinska förmågan ska sexdubblas jämfört med i dag. Det har aldrig hänt förut. Jag har slagits för att få in en ökning av sjukvårdsförmågan i underlag efter underlag de senaste åren. Nu kommer det, sa generalläkaren när han föreläste på Svenska militärläkarföreningens symposium i fredags.

Det säkerhetspolitiska läget är ytterst allvarligt, enligt honom:

– I Försvarsmakten betraktar vi det som att vi befinner oss i ett förkrigstillstånd. Det som sker i Ukraina betraktas ungefär som situationen i Europa 1935–1939. Vi står inför en säkerhetspolitisk situation som är värre än vi någonsin upplevt.

Ryssland är det största och mest akuta hotet. Det kommande Nato-medlemskapet innebär också stora förändringar. Claes Ivgren beskriver det som ett paradigmskifte.

– Natos regelverk är inte valbart. Vi måste allokera resurser inom ramen för det som Nato vill att vi bidrar med.

Ett baskrav för ett Nato-medlemskap är att hälso- och sjukvården ska kunna hantera »massolycksfall« på ett rimligt sätt. Med det menas att sjukvården ska kunna hantera stora mängder skadade samtidigt under långa perioder och i en omfattning som överstiger den kapacitet som finns på sjukhus och vårdcentraler.

Det är den vanliga sjukvården som ansvarar för att kunna ta hand om både det militära och det civila sjukvårdsbehovet i ett sådant läge. »Tillgång till personal med katastrofmedicinsk kompetens kommer att vara avgörande för det civila försvarets förmåga att omhänderta ett stort antal skadade och sjuka vid ett väpnat angrepp«, skriver Micael Bydén.

Den militära sjukvården bygger på att det finns en civil mottagare som kan hantera 300–500 dygnspatienter, och en transportorganisation som klarar att förflytta intensivvårdspatienter. I dag klarar inte Sveriges sjukvård ett krig, enligt Claes Ivgren. Det finns varken lager med läkemedel, tillräckligt med läkare och sjuksköterskor eller mental förberedelse. Läget förvärras även av att Sveriges största hot, Ryssland, systematiskt försökt slå sönder den ukrainska medicinska infrastrukturen i syfte att demoralisera.

– Vi har sovit en törnrosasömn. Vi har inte trott att det som nu händer, ska kunna hända. Men det händer. Så nu måste vi ta saker och ting framåt.

Försvarsmaktens logistik och hälsovård behöver utvecklas för att stödja tillväxten av övriga krigsförband och möta Natos mål, skriver ÖB i sitt råd. I ett första skede handlar det om förstärkning av sjukvårdsförmåga regionalt vid kris/konflikt – »grundläggande förmåga till liv-, lem- och funktionsbevarande kirurgi«. Dessutom behövs »sjukvårdsunderstödsförmåga anpassad mot mekaniserad brigad och dess strid och bakre sjukvårdsförmåga«. Som exempel ges kirurgi, röntgen, intensivvård, psykiatrisk vård och syrgasproduktion.

Bland de initiala målen står att rigga två kompletta fältsjukhus med personal och korta inställelsetider. Att bemanna dem blir en stor utmaning, enligt Claes Ivgren.

– Det går inte ihop med dagens personalförsörjningssystem där vår sjukvårdspersonal är delanställd eller pliktad, när Nato säger att grunden för deras sätt att tänka är »fight tonight«.

Han bedömer att Försvarsmakten behöver ett tillskott på 3 500 läkare och sjuksköterskor.

– Vi kommer behöva fler stabsläkare med start i morgon. Jag är intresserad av alla som vill ha ett jobb i Försvarsmakten.

Organisatoriskt har Försvarsmedicin ofta paketerats ihop med logistik i Sverige. I och med Nato ändras även det. Nato ser medicin som ett separat område, och då måste Sverige anpassa sig. Det ska exempelvis, enligt Natos krav, finnas en medicinsk rådgivare till ÖB och medicinska chefer på varje högre militär stab.

Enligt generalläkaren innebär det cirka 60–80 militärläkare i stabsorganisationen jämfört med dagens 20–25. För att klara av det krävs en struktur och plan för att ge civila läkare militär utbildning, påpekade Claes Ivgren.

Ytterligare ett problem är att regionerna och Försvarsmakten delvis konkurrerar om samma personal.

– Inom ramen för totalförsvaret försöker vi säkerställa att det blir bra balans när det gäller krigsplaceringarna av personal, så att vi inte drar för mycket personal från någon enstaka klinik.

Frågorna Claes Ivgren, som är veterinär i botten, brottas med är inte enkla. Hur säkerställer man en överlevnad av soldater, och i förlängningen befolkning, i händelse av ett krig? Vilka sjukvårdsresurser som behöver stärkas upp är inte självklart.

– Är det den kirurgiska förmågan som måste öka våldsamt? Det är den dramatiska delen, men det är inte därför folk dör eller förband tappar sitt stridsvärde. 90 procent är andra sjukdomar, åkommor och psykisk ohälsa, sa Claes Ivgren till läkarna som samlats på Militärläkarföreningens symposium.

Han fortsatte:

– Får vi den bästa överlevnaden om vi bara klarar av primärkirurgin tidigt med helblod eller frystorkad plasma? Här är jag öppen för diskussion. Min dörr står alltid öppen och jag läser alla mejl.

Läs också:
Militärläkarna: Läkare behöver lära sig mer katastrofmedicin